Man hör ofta att man bäst finner Zen/Gud/Meningen med livet (eller vad man nu sätter för etikett på sitt sökande) genom att uppsöka avskildhet och utföra andliga övningar. Helst ska man bli munk eller nunna och avsäga sig möjligheten att bilda familj. Jag undrar om inte det är lite bakvänt? Var ska man hitta Zen om inte mitt i livet? Inte kan det vara någon större konst att sätta sig i en grotta och mumla ett mantra tills man blir tom i huvudet? Jag skulle vilja bjuda hem Dalai Lama och låta honom ta hand om mina två småbarn samtidigt som han tänker ut nya riktlinjer för att vara lycklig och leva ett andligt liv. Dygnet runt pågår nämligen ett hisnande träningsläger i kärlek, tålamod och levnadskonst hemma hos den genomsnittliga barnfamiljen. Säkert skulle Dalai Lama komma fram till nya och häpnadsväckande insikter och inse att man för att bibehålla balansen och lyckan i en vanlig familj måste ha ett enormt lugn och en förmåga att se vardagen i vitögat samtidigt som man bibehåller distans.