Jag har bestämt mig för att blogga lite mer om mitt liv som Nära förälder (= Attachment Parenting på engelska). Nätet vimlar av föräldrabloggar men hittills har jag bara hittat AP-perspektivet på olika diskussionsforum. Om du också har en blogg om att vara förälder, hör gärna av dig! Nu har jag varit tvåbarnsmor i fyra månader och sju dagar. Det började som ett fullständigt kaos varvat med mysiga stunder. Efter förlossningen fick jag de värsta biverkningar på rubellavaccinet som min BM hört talas om. Prickar över hela kroppen, feberfrossa och muskelvärk. Så fort jag blivit bättre fick jag någon slags ryggskott med en inflammation i övre delen av ryggen. Det var ett lysande tillfälle att testa om man kan vara Nära förälder utan att bära barnen hela tiden… det gick naturligtvis, med lite fantasi. Vi campade omväxlande i sängen och soffan medan min man bar hem allt vi behövde. Samtidigt satte vi igång med en flytt till större lägenhet. Och bland alla bananlådor försökte jag fortsätta med mina skrivprojekt. När vi kom till nya lägenheten kände jag mig som om jag landat på en ny planet. Underbara naturområden, stor lägenhet med hiss, nära till alla butiker och biblioteket… och ändå hade jag svårt för att känna att vi verkligen skulle bo här. Jag tror att mina instinkter satte sig på tvären. Att jag ville få vara ifred i det gamla boet med ungarna helt enkelt. När jag blir deprimerad blir jag samtidigt väldigt arg, det känns som om det är fel och onödigt när jag är nere. Jag har ju allt jag behöver, man och barn som jag älskar, underbara vänner och familjemedlemmar, hälsa, kläder på kroppen och en stor lägenhet. Det är en kombination av kemi, mörker och mycket att göra som gör att jag vissa år känner mig nedstämd i april. Att det är just april slog mig det här året när jag började längta efter att läsa The Wasteland av T.S. Eliot, för jag höll på och läste den förra året i april också. Jag som normalt sett inte är förtjust i poesi. Så här börjar dikten: April is the cruelest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain… Nu har jag läst att sju av tio småbarnsfamiljer bor i radhus, så man kanske känner av en form av grupptryck också. Vi har ju valt att bo i lägenhet för att frigöra tid och pengar och jag är nöjd, men någonstans i bakhuvudet ser jag ett litet hus med en vildvuxen trädgårdstäppa.