Jag kan nog inte alls blogga om mitt liv. Jag som hela tiden vill rycka upp mig och tycker att andra kan pröva med det också. Jag som är idealist och försöker ge mina barn trygghet, frihet och en ordentlig uppfostran. Jag som tycker om att skriva vackert och inte kan uttrycka mig som folk pratar. Jag som blir alldeles vild och galen av lycka bara jag ser en björk i lysande limegrön vårdräkt. (Skulle se helt vansinnigt ut på mig men är bedövande vackert på en björk.) Jag som tycker det är tillräckligt att göra så gott man kan och inte drabbas av dåligt samvete i första taget. Och som dessutom har ett gott självförtroende. När jag läser andra krönikor förstår jag att man helst ska vilja utplåna sig själv totalt, vara ödmjuk och tacksam, inte lyckas med för mycket och tycka att livet består av blöjor, gegga och spyor. Man ska tycka att man inte har tid för någonting och dyka upp på dagis med en tovig unge och en halväten frukostmacka. Hjälp, man får nog inte klanka ner på andras krönikor heller. Det är kört. Men jag är glad ändå :-)