I dag hade jag inget särskilt alls planerat, men på mataffären gick det omkring en clown med jättelösmage och basunerade ut att ”Cirkus Wiktoria är här!” Varför inte tänkte jag och packade ryggsäcken inför en liten utflykt så snart vi var hemma igen. Jag vet inte varför men jag hade en bild av en liten manege, clowner och någon shetlandsponny som skulle underhålla både tvååringen och mig. Cirkus Wiktoria visade sig dock vara en äkta cirkus, en sågspånsdoftande tvåtimmarsföreställning med dyra biljetter. ”Varför inte”, tänkte jag igen och tömde plånboken. Det måste ha vilat någon slags nostalgistämning över platsen, för det var inte förrän senare som jag kom på vad biljetterna egentligen kostade. Jag försökte väcka storasysters intresse genom att förklara att det här skulle bli som cirkusen i hennes Pippibok och pekade ut hästar som var vita med prickar på, precis som Pippis Lilla Gubben. Jodå, hon var intresserad. Men så fort föreställning började kastade hon sig över en tvåbarnsmamma bredvid oss. Hon skulle sitta i hennes KNÄ ögonblickligen. ”Är det okej?” frågade tvillingmamman, vars sexåringar satt som små ljus framför oss. ”Jadå, om det är okej för dig.” Så började sagan, jag var så trollbunden man kan vara samtidigt som man håller ett öga på dottern, som i sin tur höll låda med sin nya mamma och plockade med hennes smycken. Min fyramånadersbebis låg i bärsjalen och det var en lyckträff. Hon var helt salig där, sov och kikade på världen om vartannat. Mitt favoritnummer var som hämtat ur Nangijala. En fantastiskt vacker kvinna i vita, svepande kläder trollade fram vita duvor som hon sedan skickade iväg som levande bollar i luften. Till slut stod hon med en parasoll och alla hennes duvor kom flygande och satte sig på parasollen. Paret som körde in på scenen med motorcykel och sedan jonglerade var också söta. Det var kvinnan som jonglerade och mannen stod mest bredvid och beundrade (OK, han dansade lite också), lite av ombytta roller jämfört med de andra numren. Men när kvinnan låg på rygg och bollade med en väska med hjälp av fötterna samtidigt som hon jonglerade med händerna kunde jag inte låta bli att tänka ”Hah! Det där gör jag varje dag.”