Anna Wahlgren är aktuell med boken Sova hela natten. Jag undrar på vilka grunder hon bygger sin tes om att man bekräftar barnets värsta farhågor genom att lyfta upp ett gråtande barn. Det värsta för barnet enligt min instinkt är att få ligga kvar och gråta. Jag tycker att Annas metod verkar betydligt mer sympatisk än 5-minutersmetoden, men jag kan bara inte begripa varför vi västerlänningar ska behöva sovträna våra barn när inga djur eller ursprungsbefolkningar gör det. I egen säng från en månads ålder, på mage och med andningslarm, som evolutionen definitivt inte hade tillgång till. Anna Wahlgren lär också ut en metod för att ”vagna” barnet, dvs skjutsa vagnen fram och tillbaka så att bebisen somnar. Med vagnar och buffningar i rumpan ska vi alltså mima den naturliga vaggning som en bebis får i en bärsjal nära en förälder. Om man nu absolut inte vill sova nära sina barn kan säkert Annas metod funka. Det är många familjer som fått ordning på nattsömnen med hennes ”kur” (vi västerlänningar gillar ju tanken på piller och botemedel även när det gäller något så naturligt som sömn!). Och det är självklart mycket bättre än att alla får sömnbrist! Men om man från början har inställningen att bebisar har en annorlunda rytm, att de behöver vara nära oss och vi nära dem, behöver det inte bli så besvärligt. När vi hittar sömnproblem är det kanske mest av allt en kulturfråga. Vi får hela tiden höra att barn ska sova i egen säng och att de bebisar som sover hela natten är ”bra” barn. Som förälder förväntas man kämpa med barnens sömn. Många västerlänningar har själva blivit separerade från sina föräldrar som små, kanske upprepar man då separationsförsöken med sina egna barn i olika former. Här hemma kör vi på känsla och gehör – och har en madrass som är 240 cm bred. Vi har rutiner som underlättar men vill kunna leva ett normalt liv kring barnen. Det förekommer inga skrik under natten för vi är redan tillsammans.Kuriosa: Jag bodde granne med Anna Wahlgren under en kort period på 70-talet, då jag var barn :-)