Läste Linda Skugges krönika i dag, ”Välkommen till föräldrarnas verklighet.” Jag gillar en del av det hon skriver om boken ”Uppdrag familj” av Gustav Boman. Som skild med gemensam vårdnad upptäcker han att det är tungt att vara själv med barn, att man själv måste ”skyffla varenda liten strumpa genom varje litet steg i kretsloppet.” Jag garvar med Linda när Gustav beklagar sig över att varenda initiativ måste komma från honom. Så är det att vara förälder! Men jag blir väldigt fundersam över att både Gustav och Linda tycker det är så jobbigt att ha barn. Visst, jag kan vara på dåligt humör ibland men det kunde jag innan barnen också. Det känns inte som någon speciellt betungande uppgift att tvätta. Har man inte lust kan man strunta i både tvätt och städning i ett par dagar utan att världen går under. Då tycker jag det är värre att tvingas gå upp i ottan, jäkta sig genom en morgonritual och åka till jobbet. Man har viss frihet på jobbet men hela tiden på andras villkor, som att gå runt på ett schackbräde. När jag jobbar med barnen är det jag som är chef och det gillar jag. För att inte tala om all den kärlek som flödar här hemma! Promenerade till Konsum i dag, gladde mig åt nya genvägen jag har hittat, det är grönt och löv överallt och tvååringen har upptäckt hur kul det är att springa. Mina barn verkar tro att det är deras uppgift att förbereda mig inför ett maratonlopp. I dag har vi varit ute på gården och lekt, mannen och jag diskuterar möbler för fullt, rullgardiner, bokhyllor, hall… det känns som om det inte är någon ände på vad vi behöver. Hm, kanske skulle jag säga ”vill ha” för det vi behöver har vi faktiskt redan! Balkongen är i alla fall inredd och mysig, köket är nästan färdigt men vi väntar fortfarande på att få köksluckorna lackerade. Det blir mycket blått, jag är helt tokig i blått just nu, jag blir så lycklig av den färgen. Då och då får jag en nostalgisk längtan efter att bo i ett litet hus eller i en lägenhet med utsikt över vatten. Blått, blått, blått! Ibland känns det som om vi människor på något sätt har skapat zoon för oss själva, lägenheter som är som inredda hamsterburar, hela städer att leka i. Samtidigt längtar vi till skogen, där kopplar man av och känner sig fri.