Om livet med ett överlevarbarn
av Jonna Lange
När jag väntade mitt första barn visste jag ju inte hur det är att ha en bebis. Jag hade hört att de tre första månaderna är värst och att bebisar tycks skrika otröstligt särskilt på kvällar och nätter men å andra sidan tycks de sova större delen av dygnet. Sedan kom Gustav. Han vägrade låta mig lägga ned honom och jag vägrade låta honom skrika, så i två månader levde han i min famn dygnet runt. Dag som natt låg han klistrad till något av mina ständigt exponerade bröst. Inte sov han särskilt mycket och om han sov och jag försökte lägga honom ifrån mig så vaknade han direkt (jodå, jag väntade de magiska 20 minuterna först). Men han skrek faktiskt aldrig för fick han bara vara nära och suga så var han nöjd.Plötsligt var jag Nära förälder
Efter två månader med Gustav insåg jag att han krävt att jag skulle bli en Nära förälder. Jag ammade ofta (nåja hela tiden), vi samsov och var i ständig kroppskontakt. Dessa ingredienser var helt enkelt en nödvändighet i livet med Gustav. Därifrån var inte steget så långt till att börja läsa böcker av makarna Sears (som ju myntat begreppen Attachment Parenting och High need baby) och hör och häpna, då ser jag att de också blev NF just för att de fått ett barn som mitt.
Vad är då ett överlevarbarn?
Jag ser det som en personlighet, det är absolut inte något fel som kan eller ska diagnostiseras. Gustav var vild redan i magen och sparkade mycket, länge och hååårt. Han kom till och med ut med små biceps och små söta vadmuskler. Han är fortfarande jätteaktiv, mycket bestämd, blir lätt frustrerad och gnäller, är antingen jätteglad eller jättearg, har stark drivkraft, får alltid som han vill (förr eller senare), sover lite på dagen och dåligt på natten och en massa annat. De finns de som utrycker det som att överlevarbarnen är mer av allting. De saknar kanske lagom och använder sig av ytterligheter. Deras föräldrar är troligen rätt utmattade och kanske säger att barnet bara gnäller hela tiden eller är missnöjt ofta. Det verkar som att gnället är ett uttryck för frustrationen av att inte kunna göra alla de saker som det otåliga överlevarbarnet vill göra. Omgivningen kan påstå att barnen gnäller eller sover dåligt för att vi skämt bort dem och tagit upp dem hela tiden eller inte tränat dem att somna i stökiga miljöer. Jovisst, de första månaderna trodde jag också att det var bra att träna honom i att sova var som helst och då blev det ingen sömn alls istället.
Så här långt kanske du har börjat undra om du också har ett överlevarbarn. Här kan du läsa om tolv typiska drag hos ett överlevarbarn: www.askdrsears.com/html/5/t050400.asp . Alla barn uppvisar troligen dessa drag ibland men ett överlevarbarn har dessa drag i princip alltid och uppvisar dessutom de flesta av dem. På www.askdrsears.com kan man söka på ”high need” utan citationstecken och få lite tips och råd i vardagen med våra extra krävande barn.
Livet med Gustav vid nio månader
Nu vid nästan nio månader är Gustav inte lika närhetskrävande längre och ammar inte heller hela tiden. Faktum är att han istället böjar orma sig och slita sig loss om jag försöker gosa eller ger honom bröstet för ofta. Gnällandet har avtagit för varje stort utvecklingssteg så som att lära sig sitta och krypa men återkommer ofta efter ett par veckor. Det är full rulle hela tiden och man måste vara med honom i varje stund, detta är inte ett barn som accepterar att leka själv medan jag gör något annat ens i fem minuter. Man får vara beredd på att ändra sina planer i varje stund även om de inbegriper något som han tycket var jättekul igår. Får han för sig att han ska ha tag i något så blir det ett utbrott som varar tills han får tag i det, det fungerar inte med avledande manövrar. Men det finns fina sidor också. Gustav har börjat ge mig tvåsekundersgos genom att trycka sin lilla kind mot mitt ansikte och dessa stunder är mycket värda för en mor som haft en icke-gosig bebis. Han är ofta go och glad när vi är ute och charmar alla med sin pigga, alerta uppsyn och har oftast ett leende till förbipasserande.
Hur ser framtiden ut?
Sin personlighet kommer han givetvis ha kvar men i takt med att han växer och kan klara av mer själv är den lättare för oss båda att hantera. I ”high need- litteraturen” kan man läsa att han kommer att växa upp till en empatisk och entusiastisk ung man men även bestämd och uthållig. Under denna jobbiga bebistid är det ofta så att man får tänka framåt och uthärda så vi kämpar på och gläder oss över varje nytt framsteg han gör.
Tyckte du att detta var intressant eller känner igen dig får du gärna kontakta mig på JPL73@home.se
/Jonna Lange - även känd som JPL
posted by Jorun at 21:06
20 Comments:
Jag har en Gustav också fast en flicka :-D Full fart hela tiden men för några månader sedan kom jag på att hon gillar att bli masserad & killad på ryggen för att koppla av. Annars blir det mest tvåsekundersmys :-)
Jag har en liten Leo som är ett barn med stort närhetsbehov. Vi har varit klistrade vid varandra sen dag ett och då menar jag redan då han låg i magen. Även min lille kille kom ut med starka stora muskler och nacken var stadig så läkaren inte trodde sina ögon.
På BVC frågade sköterskan mig om hur mycket han åt och hur ofta, om jag fick tid för mig själv och om han humör. Hon tittade på mig och sa att jag har ett krävande barn men att det blir bättre med tiden. Jag hade inte ens förstått att han var krävande :-) Men det var de orden som fick mig att börja söka på nätet och även jag hamnade hos paret Sears och förstad att AP var det som vi sysslade med och att det tydligen inte var så självklart som vi trodde.
Min omgivning tycker nog att jag borde vara tröttare än jag är, kräva mer tid för mig själv osv... Själv så förstår jag inte alls vad de menar, jag vill ju vara nära Leo så jag är nog lite "high need" jag med ;-)
Kram på er alla //Katharina
Detta var ett riktigt bra inlägg av JPL! / En pappa.
Hej
Jag kanner verkligen igen allt det du beskriver. Men jag anser snarare att det ar en gullig omskivning for 'problem, problem, problem'.
Du kan ju inte bara pa fullt allvar mena att du anser det vara 'normalt'dvs sakernas tillstand att ni har det som ni har det. Och att du inte ser ngn som helst mojlighet till att din son sov lungt och tryggt pa egen hand, at sig matt ordentligt nar han at (och slapp smasnutta), kunde sysselsatta sig sjalv, inte var sa gnallig jamt osv osv.
Dessutom maste du forklara for mig hur det kommer sig att detta otroliga krav pa kropps kontakt dygnet runt, kan kombineras med att du i nulaget knappt kan gosa med din son i tva sekunder utan protester??? Och framfor allt varfor inte dina AP metoder har kunnat avhjalpa ngt av din sons frustration (for du kan val anda inte pasta att det kan vara trevligt for honom att standigt vara frustrerad och gnallig)om han nu foddes SADAN, vilket du anser att han gjorde, ar det da inte din uppgift att hjalpa honom ut ur det?? AP eller inte???
I mina ogan later din historia som rena skrackcenariot, jo han overlevde, och kommer att overleva, men snalla, det ar val inte bara overlvnad vi som foraldrar ska formedla till vara barn??;)
Ja, jag tycker om Anna Wahlgen, har en 10 man flicka som ar ett mõnsterbarn i alla avseenden, vilket jag inte anser vara en slump. Jag har foljt AW sen dottern var 4 man, men aven innan med pa satt och vis, utan att veta om det.
Och ja, vi hade kanske "tur'pa manga satt, d v s vi kom inte in i en sk ond cirkel eller som du utrycker det , vi FICK inte ett overlevnads barn ;)), men vi hade det jobbigt i ung 3 dar, under forsta amningskrisen (nat vi inte hade en aning om), da hon skrek nastan konstant. Vi bar och bar och hade henne i sangen, vi var helt snurriga av trotthet ( efter bara ett par natter), tills vi pa eget bevag kopte tillagg ( vi lever ju i en civiliserad varld och behover gudskelov inte vanta pa att mjolken ska rinna till hur naturligt det an ar, den rann till snart anda), och hon blev matt och somnade. Sen gick det bra, hon var lugn och glad men jag vagade inte lagga henne i sin sang sa vi hade henne i mitten av sangen tills hon var nara 4 man.(Skracken for somnbrist satt i, men jag sov heller aldrig riktigt djupt och bra med henne i sangen heller.) Da kopte jag barnaboken i sverige och har foljt den i manga avseenden sen dess. Jag har nu raka motsatsen till ditt barn vill jag pasta, men i stallet for att som du utrycker det typ: att han har fina sidor med (markligt och 'magert'uttryckt tycker jag) sa kan aven hon vara ledsen ibland men det ar ovanligt.
Du sager att forskning visar att AP barn vaxer upp till bra och trygga manniskor, det behover jag val inte ifragasatta, men det utesluter ju inte att icke AP barn inte skulle det. Dessutom ar ju Du ett exempel pa att en engagerad (AP) foralder som ar en tillgang for ditt/dina barn vilken princip av baruppfostran du an skulle valja. Vilket skulle resultera i ett lyckad vuxen hursomhelst , om du forstar hur jag menar, och det tror jag stammer for de flesta AP foraldrar, d v s da ar det ju inte APn i sig som star for den goda statistiken utan angagerade foraldrar i allmanhet.
Fragan ar bara, till vilket pris under uppvaxt aren, for bade ditt barn och dig???
AWn garanterar i det narmaste ett lungt och lyckligt barn, och det tycker jag knappast kan ifragasattas, det ar ju anda det vi alla vill, eller?? Sa alltsa , overlevnads barn = fjantig bortforklaring for att inte ta itu med problemen.
Kram Hanna
ps, jag ar inte registrerad men kontakta mig garna pa neonvitt@hotmail.com kram/hanna
Tankte utveckla mig lite mer , for att det ar sa roligt haha ;). Min flicka i magen var precis som ngr andra har har beskrivit, hon sparkade, jag hade konstant ont i revbenen, hon var stor och stark 4,2 kg. Nacken var i det narmaste stadig fran borjan, hon ar numera 10 man , ett muskelpaket pa ca 11 kg.
Aptiten var god och amningen var anstangande, ingen , av ca 20 barnmorskor som jag traffade under sjukhustiden berattade hur mycket eller lite jag skulle amma, jag holl pa att ge upp. men jag fortsatte att amma, och bebin verkade ma bra, fasst jag grat for det gjorde sa j-a ont. det blev battre efter ett tag, nar jag sjalv hade fixat lite hjalpmedel, fick ingen hjalp av barnmorskorna.
Amningskrisen har jag redan nanmt, och vad jag vill saga med det har inlagget ar att ett sk 'high need barn'ar inget man bara far, det ar ngt man konstruerar. Det ar min fasta overtygelsa att jag troligtvis enkelt hade kunnat gora min dotter till ett om jag velat, dvs amma jamt, ha henne klistrad pa kroppen ( som du jonna beskriver att du gjorde)fortsatta ha henne i min sang, aldrig infora fasta attider, fasta sovtider , fast dygnsrytm osv.
Fram till min dotter var 4 man gjorde jag i min ovissshet ganska bra ifran mig och hamnade inte i en omojlig spiral, vilket forstas gjorde det lattare att anamma AWs tips for tider och vanor.
Sa Jonna, dessa 12 typiska drag som foresprakas av dr sears tycker jag att du borde ifragasatta, de ar ju faktiskt bara pahittade av en enkel manniska (om sa en dr). Drag som aven du och jag skulle ha om vi standigt var trotta, hungriga, forvirrade (nar ata? nar sova?) ha en kansla av att man inte klarar sig utan mamma och pappa, (har standigt blivit buren, standigt sovit med mamma/pappa)
Jag kanner inte till dragen exakt sa ratta mig om jag har fel, men jag gissr frustrerad, gnallig osv.
Drag som enkelt kan avhjalpas, tex med AWs metoder men ocksa andras.
Sa ettiketera inte din lille son, han ar inte ett 'tillstand', och sarskilt inte ett sa negativt tillstand som du beskriver. Han ar ett litet barn som ska hjalpas till gladje och sakerhet i livet. Om en dr hade sagt att han ar 'deprimerad' han foddes deprimerad sa skulle ju inte du accepera sakernas tillstand lika latt eller?
Jag sager inte att han ar sa pg a att du anser dig vara en 'nara foralder eller AP, alla AP foraldrar har bevisligen inte dessa problem, men anvand inte AP filosofin som en forklaring, en ursakt till att saker ar som de ar.
Jag ar valdigt nyfiken pa hur du staller dig till vad jag har sagt, sa hor garna av dig, manga kramar fran en engagerad foralder till en annan engagerad foralder, /hanna.
Har nu last de 12 dragen och jag gissade helt ratt haha :)
Men det hela gjorde mig deprimerad, bevisligen kan en barmorskas val valda (inte) ord redan efter forlossningen vara katalysator for en negativ spiral gallande det nyfodda lilla barnet.
Jag anser verligen inte att att ord i stil med 'this child will be a handfull'ar pa ngt satt forklarande, an mindre hjalpande. Nar barnet val skriker sa vet man vad man har att vanta sig....liksom och sen kan man forsoka leta upp diagnosen, vilket du sedemera gjorde, Jonna.
Att skrikandet for ett spadbarn, eller nervositet, frustration, angslan for att vara ensam etc hos ett smabarn skulle ha ngt med personligheten att gora anser jag vara rena dillet.
Om du hade samma problem, och ngn sa att det var din personlighet, sa skulle du nog bli lite fornarmad eller?? Eller skulle du bara accepera sakernas tillstand???
Det skulle inte nodvandigtvis innebara att du inte kunde vara framgangsrik pa andra plan i livet, eller att ditt barn inte skulle kunna lyckas, men mycket tid och lust skulle troligtvis slosas pa att komma over dessa problem, ja jag kallar det problem ,Du kallar det overlevnad, ;). Jag vet inte vad som later varst arligt talat!!!
Jag ar inte ute efter att utmana dig, jo lite haha, men i alla fall ditt satt att tanka, sa utmana mig tillbaka .....kram hanna.
Jag är övertygad om att min son är såhär pga personlighet. Jag tror inte att _han_ lider av den eftersom vi tar hand om honom på ett milt och kärleksfullt sätt. Däremot skulle han må dåligt om jag försökte ändra på honom. Jag anser dock inte att min uppgift som mor är att ta bort beteenden för att de är jobbiga _för mig_ utan enbart när de kommer att bli till besvär för honom. Jag är dessutom helt emot hela tanken på att behandla små barn omilt för att det skulle bli svårare senare att göra dessa ändringar. Var finns all forskning som visar på att så är fallet? Bara för att detta upprepas om och om igen blir det inte sant. När Gustav blev två månader visade han att det var dags att börja göra annat än ligga i min famn och när han blev 6,5 mån lade han nästan ned dagamningen självmant. Helt utan metoder eller experter.
” Dessutom maste du forklara for mig hur det kommer sig att detta otroliga krav pa kropps kontakt dygnet runt, kan kombineras med att du i nulaget knappt kan gosa med din son i tva sekunder utan protester??? ”
Men du, barn utvecklas. Från början är de nyfödda med stort närhetsbehov och sedan blir de bebisar med lite andra behov tex att utforska så mycket av världen som möjligt. Barn är olika men sådan var och är min lille gos.
Efter att jag skrivit den här artikeln har jag fått kontakt med flera andra föräldrar till överlevarbarn, vissa AP andra inte. Många av dem har inte känt till begreppet och har barn som är lika gamla som Gustav och upp till 1,5 år. Även de föräldrar som inte är AP och inte känt till begreppet har kvar de flesta av de 12 dragen hos sina barn plus en ständig känsla av att ha gjort något fel och vara en dålig mamma. Om det är jag som gjort del varför finns det då föräldrar med första barnet som överlevare och andra barnet mer vanligt och tvärtom? Och hur kan det komma sig att makarna Seras som fått tre ”normala” barn och var gurus inom barnuppfostran med en lång rad böcker fick en överlevare som fjärde barn? Detta barn som gjorde att de kullkastade sina tidigare teorier och myntade AP-begreppet.
”AWn garanterar i det narmaste ett lungt och lyckligt barn”
Jag läste AW när jag var gravid och tyckte till och med att det verkade vettigt. När jag fick barn insåg jag direkt att det för mig och G inte alls är vår melodi. Jag tycker att vissa delar är ok och hyfsat humana men jag tycker att hon inför sina regler alltför tidigt. Gustav hade verkligen inte varit redo för eget rum vid fyra mån (vill minnas att hon förespråkar det). Gustav hade inte blivit vare sig lugn eller lycklig utan enormt frustrerad av all den anpassning hennes strikta rutiner hade lett till. Och är inte ”garanterar” ett väl starkt ord, var finns undersökningarna som visar på 100 % lyckade resultat med hennes metoder? För vissa barn är nog hennes metoder som hand i handsken, andra barn anpassar sig utan att protestera (märk att de inte därmed behöver vara lyckliga över det) och den tredje gruppen anpassar sig inte alls. Du skriver att jag inte ska tro på något bara för att någon dr säger det, men tycker att jag ska vända mig till en "expert" som rekommenderar saker som går rätt emot befinligt forskning. jag tänker tex på forskning om positiva effekter av närhet, faran med att ligga på mage osv.
Jag tror att den är sektionen för comments inte är avsedd för diskussioner så jag föreslår att om du har mer att diskutera att du gör det på forumet. Ser att du redan hittat dit :-)
Hälsningar Jonna
Hej, ok jag tanker inte diskutera utan bara konstatera att jag nu har sett pa forumet att du borjar ifragasatta om din son kanske har adhd. Gud sa praktiskt for dig om du kan bevisa det i framtiden (det gar nog om du riktigt forsoker), da HAR han ju "ngt" an en ggn, och du behover inte han ngt som helst ansvar i det hela. (Nar man tanker pa det, var det ju klangen pa din text redan fran borjan, 'har ar livet med mig och mitt handikappade barn', ungefar....)
Men det kommer han sakert inte heller att lida av i framtiden for att ni som du sjalv skriver, kommer att ta hand om honom pa ett milt och karleksfullt satt, men sa tryggt och bra for lille Gustav, vilken tur han har haft!
Varfor man kan fa ett barn med mer problem an nasta t ex, tror jag som jag skrev forut, kan vara pga att man av en eller annan anledning kommer in i en ond cirkel, som inte bryts utan bara fortsatter. Jag har aldrig pastatt att man far stora problem just bara for att man praktiserar AP, men de visar sa att saga ingen vag ut ut ur karusellen. (Har forklarat det har i detalj redan) Sa ja, visst kan man fa barn som ar mer eller mindre problematiska.
En sak kan jag garantera i alla fall, och det ar att AWs metoder garanterat aldrig skulle funka med dig och ditt barn, och det ar enbart pa grund av din installning, om du har last BB sa kanske du kommer ihag stycket som beskriver just denna skepsis.
-Andras barn kanske men inte min lille Ludde, eller -pa andra kanske det funkar men du kanner inte Snuttan osv, -men gudskelov har vi tid hos psykologen pa ons!!!
Min dotter ar nu 10 man, och hon kan sitta ganska langa stunder och gosa med mig eller ligga i sangen, nu ar det har ju ingen tavling, men jag kanner mig tvungen att ge ett sakert ex pa mina egna erfarenheter. Jag visste att du skulle hugga pa det, men det var faktiskt bara en fraga.
Jo ett lyckat resultat finns att hamta i alla lyckliga bekannelser som anna har fatt pa natet och annat genom aren, hur barn har gatt igenom helomvandningar, och inte bara borjat sova battre, utan har forandrats dramatiskt pa alla mojliga satt (de ni kallar de tolv dragen) foraldrar har varit fullstandigt lyriska over resultaten. (Kolla hennes sida t ex )
De som har lyckats med detta har troligen inte varit indoktrinerade med den motvilja som du har, var har du fatt den ifran egentligen??
Och Du vand dig garna till en expert med dina problem, da kan du ga darifran nojd med en diagnos i din hand, och en stampel pa ditt barn for evigt, men det gor val ingenting for ni ar ju sa lyckliga hela familjen anda.
Saliga aro de saktmodiga, om du har hort det uttrycket forut.
Halsningar hanna
Men ärligt talat, jag fattar inte hur du läser. Jag skriver klart och tydligt i nämnda tråd att mitt barn _inte_ har ADHD och att jag tar illa vid mig när folk insinuerar det. Jag skriver i artikeln att han inte har något fel som kan eller ska diagnostiseras. Du är inte lite fräck som vill få mig att framstå som om jag vore glad om han var handikappad.
Och varför fortsätter du att diskutera här istf i nämnda tråd? Jag blir ju tvungen att svara här för att visa andra läsare att det du skriver om mig är helt fel.
i7vKalla mig frack om du vill, det gor mig ingenting, jag sa att du har funderat over det (adhd), och jag spekulerade bar over varfor.
Det ar val upp till lasarna att avfarda mina argument som helt ovasantliga det ansvaret behover ju inte du ha, men du har ju faktiskt lagt upp din artikel pa ett publikt forum, och da maste du ju kunna ta kommentarer.
Jag onskar inga barn handikapp och jag tror inte att du skulle bli glad om det vore sa, jag tycker att det ar trakigt att du tar det pa det sattet.
Jag fortsatte skriva har eftersom jag vande mig till dig och ingen annan, syftet med det var att du skulle tanka till lite och inte bara accepera saker som de ar, men jag lyckades inte med det, och det tycker jag ar trakigt.
Jag ar tydligen for utmanande for dig med sattet jag ifragasatter pa, men jag hoppades att du skulle uppfatta mig ratt, och om du tyckte jag hade fel , kunna argumentera emot mig pa ett snyggt satt, men det fixade du inte och det ar ju trakigt, det gor mig faktiskt lite ledsen.
Men lycka till Jonna jag menar verkligen det.
"Hej, ok jag tanker inte diskutera utan bara konstatera att jag nu har sett pa forumet att du borjar ifragasatta om din son kanske har adhd. Gud sa praktiskt for dig om du kan bevisa det i framtiden (det gar nog om du riktigt forsoker), da HAR han ju "ngt" an en ggn, och du behover inte han ngt som helst ansvar i det hela. (Nar man tanker pa det, var det ju klangen pa din text redan fran borjan, 'har ar livet med mig och mitt handikappade barn', ungefar....)"
Ovanstående är vad du skrivit. Det som försiggått i tråden är att jag skriver att jag kollat upp så att han inte har ADHD och kommit fram till att så inte är fallet. Att man kollar upp en sådan sak när man knappt vet vad som ingår i begreppet och ens barn är superaktivt är väl inte så konstigt? Det är _inte_ samma sak som att skriva att jag ”börjar ifrågasätta”, eller att jag har tänkt att bevisa att han har ADHD i framtiden. Klangen i min text är inte att jag har ett handikappat barn och jag skriver också att det _inte är något fel_ på honom.
Jag tycker det är mycket konstigt att du anklagar mig för min argumentation när jag bemött din text i flera långa stycken och du på det svarar - ingenting! Jag har bara bemött dig sakligt, påpekat rena sakfel och inte gett mig på dig som person en enda gång. Till skillnad från dig som gång på gång lägger ord i min mun och gör rena feltolkningar, med- eller omedvetet. och använder mig som avskräckande exempel i flertalet trådar. Istället för att svara mig tar du upp saker som inte hör till artikeln (utan till en befintlig tråd) och ger dig på mig igen. Varför bemötte du inte istället det jag hade skrivit?
Att du svarar här har inget med att göra att du får kontakt med mig här för det har du fått i trådarna också. Det handlar givetvis om att du vill att alla andra ska få se vad du har att komma med, så att du kan sänka innehållet i min artikel och hela NF-tanken. Annars kunde du ju bara ha mailat mig, eller hur?
Ok, jag uttryckte mig retoriskt (vilket du uppfattar som ord i mun) i syfte att beskriva mina tankar gallande det hela.
Jag ar absolut den sista som skulle vilja att han eller nan annan har adhd, jag ar skeptisk till att detta tillstan existerar overhuvud taget ( det finns tex inga som helst fysiska bevis pa adhd faststallda, tex hjarnskador.
Jag tycker att det lite udda, att man kollar upp om ens barn har adhd om man inte ens misstanker det, ngn sorts beteende avvikelse maste du ju ha registrerat for att ta det steget. och som jag sa, jag tror inte att du skulle bli glad varken nu eller i framtiden.
Jag tror inte att jag kan sanka innehallet i din artikel, det ar upp till de som laser din artikel och mina kommentarer, men om jag har fatt dem att ifragasatta den sa tolkar jag det snarare det som att det jag sager har natt fram.
Ok nu ska jag kommentera det du skrev forut.
Du skriver att du inte anser att du tycker att det ar din uppgift att ta bort beteenden forran de ar jobbiga for honom, jag anser att de redan ar jobbiga *for honom*, och har varit redan fran borjan, darav skriket, och att de troligen kommer att bli varre.
Jg anser inte att det ar en omild behandling AW star for, och det finns inga garantier, jag haller med, men kuren gar ut pa att man som foralder maste ha en 100% positiv installning, kanna att man vet vad man gor, om man inte har det ar det latt att misslyckas, men satsar man 100% ar chanserna valdigt stora att man lyckas, vilket det finns manga ex pa.
Du beskriver att G har andrats sen han var nyfodd, utan experter osv, han har helt enkelt utvecklats som alla andra barn gor, men jag anser att det finns satt for dig som mor att gora det bade lattare och gladare for honom att utvecklas.
De olika grupperna du beskriver nar det galler Annas metoder, ar dina spekulationer, men jag anser inte att baran ar sa valdig olika, jag tycker inte att man sak utga fran att vissa ska misslyckar, da blir det domt att misslyckas.
Narhet ar jatte viktigt, det tycker jag med, men jag foredrar en narhet av gladje snarare an att man maste halla sitt barn fysiskt nara hela tiden, i skrack att han ska borja skrika annars.
Jag och min dotter ar sa anknutna till varandra som barn och mamma kan bli tror jag, vi kramas och gosar hela dagarna, vi skrattar och busar, och hon ar glad och ger sig ut pa sma aventyr, men hon blir inte fortvivlad om jag ar utom synhall da och da, hon vet att jag kommer tillbaka, hon ar inte radd for framlingar, fast hon umgas mest med mig totalt.
Folk sager hela tiden hur snall hon ar, hur bra hon ater, och gar och lagger sig lugn och glad varje kvall, eller for att sova middag. Vi ar jatte nara, men nar hon sover sina 11,5 h sa vill jag inte stora henne.
Jag undrar hur du kan veta att han inte ar redo for saker, och hur han kommer att reagera innan du ens har forsokt, med t ex en sovkur??
Att du inte vill forsoka, forstar jag mkt val, du vill helt enkelt inte att det skulle finnas att satt att gora vardagen lattare, Gustav mindre frustrerad, 'overaktiv'som du sager, ar det sa??
Har jag missat ngt??
Hej du svarar tydligen inte langre pa ngr inlagg Jonna.
Jag tycker det ar lustigt att du inleder din artikel med "nar jag fick mitt forsta barn', du har val bara ett barn eller???
Dessutom det dar du hade hort stammer ju inte alls overens med den generella informationen, dvs att de allra flesta nyfodda sover minst 16 timmar per dygn, problem kan uppsta vi forsta amningskrisen runt 3 veckor, dock.vem hade du fatt den har infon fran , om man far fraga???
forlat mig , men den har artikeln blir bara mer och mer korkad ju mer jag laser den... cesurera garna bort det har inlagget om ni vill , men det ar min asikt och den star jag for /hanna
Jonna, jag tycker att det är en bra artikel! Vår Tova har de flesta av de 12 dragen av ett "high need"-barn, men hon har inte problem med varken nya människor eller nya platser. Hon är intensiv, ammade (ofta fortfarande) jämt, gillade inte napp/snutte (behövde inte nån heller eftersom hon hade mig) osv osv... Bra skrivet!
...som att läsa om min flicka! Redan första natten på bb gjorde hon klart för mig att hon inte tänkte sova i en plastbox. Idag är hon två år och hon är en oerhört dramatisk tjej som visar mycket av allt i känslospektrat. Hon skiner som en sol när hon är glad och ryter som ett lejon när hon är arg. Hon var otroligt tidig på att vilja trösta andra och jag anser att hon är väldigt emotionellt intelligent - eller hur man nu ska uttrycka det. Roligt att läsa din artikel!
Hej! Tack för att du skrev denna artikeln. Min son är absolut en överlevare, jag hade ingen aning om att det fanns o Ap är inget jag direkt intresserat mig för. Vi har mest bara försökt att ta oss igenom den här tiden i början. Han har alltid varit aktiv även i magen & han kunde lyfta på huvudet redan från början. Han är nyfiken o ständigt aktiv...han vill vara nära o bli buren men han tycker inte om att sitta o gosa o sitta stilla nej han kräver att det ska hända något. Han är fyra månader o två veckor o "kryper" redan bakåt(ja magen e för d mesta i golvet så riktigt kryp e det ju inte men han tar sig fram) o i gåstolen så går han.
Den första tiden var nästan omöjlig för han gallskrek varje gång jag la honom ifrån mig. Inte bara det att han skrek...men han tappade andan med så jag vågade inte låta honom ligga där o elda upp sig (,vilket var min plan ifrån början för jag trodde så starkt att barn blir vad man gör dem till.) Men nej inte han, han visste vad han ville redan från början. Jag ammar honom inte längre (gjorde det i två o en halvmånad ungefär med flaskan vid sidan om) och jag försöker att ha rutiner. Men jag märker att han kräver mer än andra babysar, inte för att jag har skapat honom så utan för att han ÄR så. Jag frågade barnmorskan vad jag skulle göra med honom för att han gallskrek varje gång jag la honom ifrån mig, men han tystnade direkt när jag tog upp honom....
-han är nog bara mammig sa hon.
Men han var bara lite mer än en månad då och det var lite för tidigt för att vara "mammig".
Till Hanna vill jag bara säga ett stort GRATTIS till att det är så bra mellan dig o din dotter och att hon har svarat så bra på de metoder du använt. MEN du måste förstå att alla barn är inte lika och således finns ingen mirakel metod som fungerar på alla babysar, den fungerade för dig och det var bra för dig & din dotter punkt slut.
Jag älskar min son för den han är men den första tiden hade jag absolut önskat att det varit lättare. Nu gillar jag bara läget, det är jobbigt men man vänjer sig. Det är en enorm lättnad att läsa att det finns andra barn som med är så otroligt aktiva utan att det behöver innebära t ex adhd. jag oroade mig för det redan när han låg i magen, jag höll på att föda honom alldeles för tidigt så jag låg inlagd i v28 o fick göra ctg flera gånger dagligen, sköterskan tyckte att han var ovanligt mycket aktiv.
Jag tror att det är svårt för utomstående att förstå att "babyn kräver" det ena eller det andra. Men ni måste förstå att det går inte(!) det är inte så att jag är emot den ena eller det andra metoden.. det är bara så att jag tror att man måste anpassa metoden man väljer efter barnet. För att även om barn till en viss del formas efter sina föräldrar i början så föds varje barn som en individ och bör därför behandlas individuellt o i mitt fall så kräver han det.
Någon annan i samma situation, eller som vill kommentera maila sweetchristin@hotmail.com
Vad trevligt att folk fortfarande läser bloggen! I dagarna kommer det en uppföljning som jag tror kan vara trösterik för trötta föräldrar. /Jonna
Angående Anna Wahlgren så har jag hört att hennes barn minsann inte är så himla lyckliga alla gånger - så de som säger att icke AP-barn inte behöver bli olyckliga måste ju inse att de inte är garanterade att bli lyckliga trots allt, vilket det, som jag ser det, finns oerhört mycket större chanser till om man har AP-föräldrar som barn.
Att köra med nästan-skrik-metoden som Anna Wahlgren kanske är ett måste om man har 8 barn som är high need children. Att köra hennes metoder när man har 1 barn tycker jag snarare har med egoism att göra. Varför skaffar man barn om man inte kan tänka sig att uppoffra sig lite de första viktiga åren?
Skicka en kommentar
<< Home