Är flaskmatning det jämställda alternativet?
av Cecilia Kauppi
I media framställs amning ofta som en kvinnofälla; som något ojämställt och kravfyllt, ett hinder för ett jämställt föräldraskap, något som utestänger pappan och inskränker mammans frihet. Sverige påstås vara ett land drabbat av amningshets. Ändå möts man som ammande mamma ofta av den här negativa synen på amning. Ofta så uttalas, eller bara antyds, ett påstående om att om att flaskmatning skulle leda till ökad jämställdhet. Till och med blöjtillverkaren Pampers skickar ut mail med tips till helammande mammor att introducera nappflaska efter 3 månader, för att pappa ska kunna vara med och mata. Men likhetstecknen mellan flaska och jämställdhet är något jag ställer mig högst tveksam till.
Även när man ammar ofta så blir det ju tid över för pappan! Även om han inte kan amma, så finns det ju så många andra sätt att vara nära och knyta an - bära barnet, bada, spädbarnsmassage, sjunga, samsova med barnet, babysim etc. Flaskmatning är verkligen inte den enda möjligheten för pappan att vara en nära förälder! Att avlasta på olika sätt den första tiden, gå upp med barnet när det inte kan sova på natten mm är fullt möjligt även när mamman ammar. Pappans relation till barnet är hans eget ansvar, han får hitta sina egna sätt att vara nära, trösta och knyta an. Det är inte mammans ansvar, och barnet ska inte tvingas avstå från amningen för att pappa ska kunna flaskmata. Han kan ju göra så mycket annat!
Ibland hör man påståendet att en lång amningstid skulle utestänga pappan, men dettycker jag är rent trams! Det fungerar utmärkt att fortsätta amma på fritiden när mamman arbetar. Både barn och bröst blir väldigt flexibla efter en tid, barnet förstår att när mamma är hemma så är inte brösten det heller. Det finns ingen motsättning mellan amning ochyrkesliv, och man måste inte avvänja för att pappan ska kunna vara föräldraledig. Vi har både delat på ledigheten och ammat flera år, och döttrarna har haft ”pappiga” perioder även under den tid då de ammades mycket. Amningen verkar vara bekvämt för många män att skylla en bristande anknytning på, när problemet kanske snarare är brist på närhet, tid och engagemang.
Jag skulle vilja vända på frågan: Är det inte så att jämställdhet är en förutsättning för att möjliggöra amning? För att man överhuvudtaget ska lyckas få igång en fungerande amning så behövs en stöttande och närvarande pappa. Det är högst tveksamt om jag skulle ha klarat att fortsätta amma trots den trassliga starten med hemska sår, svamp och dålig viktökning utan det stöd jag fick från min man.
I en jämställd relation tar pappan fullt ut sin del av ansvaret för familjens vardag. Detta frigör mamman att under en kort och intensiv tid satsa fullt ut på att få en fungerande amning. Detta brukar ta ca två månader. I de relationer som inte är jämställda, krånglar amningen ofta från dag ett. Det här är ofta den typen av relationer där mamman går in i en hemmafruroll under föräldraledigheten och tar hela ansvaret för hem och hushåll, medan pappan fortsätter att leva som vanligt, går ut med kompisar och tar en öl efter jobbet och spelar golf eller snickrar på sommarstugan hela helgerna. Då brakar amningen oftast ihop snabbt! När kvinnan sedan återgår till arbetslivet brukar hon fortsätta att dra hela lasset med hemarbetet.
Är det mer jämställt att en kvinna som vill amma avstår från detta för mannens skull? När jag hör att män vill flaskmata för att det ska vara rättvist kan jag inte se det som något som stärker kvinnans makt över sitt liv eller hennes ställning i samhället. Ibland motarbetar pappan aktivt amningen, tjatar på mamman att hon ska sluta amma när han tycker att det är ”dags” utan att fråga sig vad amningen betyder för mamman och barnet. Om mamman och barnet vill amma, blir det då mer jämställt om de inte ammar? Jag skulle vilja säga att rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga.
Trots att det ofta hävdas att amningsivern gått för långt så ses det inte med blida ögon att amma på natten eller att amma till sömns mer än på sin höjd det första halvåret. Budskapet från samhället är att detta är ovanor som bör tränas bort så snart som möjligt. Att föräldrarna kan natta barnet varannan kväll förefaller ses som ett nödvändigt mål att uppnå idag. Men är det verkligen det enda sättet ett jämställt föräldraskap kan se ut på? Om mamman ammar till sömns på kvällarna så kan pappan kan ta alla nattningar när barnet blivit lite större. Pappan kan också varje kväll göra barnet färdigt för nattningen, innan mamman ammar till sömns, med blöjbyte, pyjamas, tandborstning. Eller ansvara för bad, massage, kvällsgröt eller vad som helst. Varför måste delningen av ansvar vara att föräldrarna har exakt samma rutiner som de gör varannan dag för att man ska godkännas som ”jämställda”?
Fortfarande presenteras barnen som en rättighet och möjlighet för papporna, föräldraledigheten ses som ett erbjudande som män kan tacka ja eller nej till, medan ansvaret för kvinnan förblir en självklar skyldighet. Det nya är att nu har också pappans anknytning och relation till barnet kommit att betraktas som kvinnans ansvar. Genom att släppa in pappan i matningen med nappflaska och inte amma så betraktas man som jämställd och modern. Allt ska vara rättvist. Men verkligheten är inte rättvis ned till minsta beståndsdel, och jämställdhet är väl ett vidare begrepp än millimeterrättvisa? Graviditet och förlossning går inte att dela rättvist på mellan mamma och pappa. Amningen är en till sån sak som faktiskt inte går att dela. Man behöver faktiskt inte alls uppleva det som något uteslutande att barnet gillar att amma även om man själv inte har bröst, eller om man är medmamma och har bröst men inte ammar. Varför inte glädjas med sitt barn och stötta amningen istället för att motarbeta amningen när mamman och barnet vill amma?
Det är väl dokumenterat att amningen ger en lång rad hälsovinster för främst barnet, men även för kvinnan, såsom minskad risk för flera cancertyper. Att barnet och kvinnan ska avstå detta för att mannen ska kunna vara med och mata även det första halvåret tycker jag inte är ett rimligt krav. Att barnet ammas borde även ligga i pappans intresse. Om man tror att det inte finns något för mannen att göra den första tiden om kvinnan ammar, så har man mycket kvar att lära om föräldraskap och ansvar!
/Cecilia Kauppi
Mer om amning i media:
Lyssna på Amningskriget (SR, Föräldrarna 5 sept)
Stoppa tuttlobbyn (Expressen 4 aug)
Bemöt amningsfanatikerna (DN 22 maj)
Amningshjälpens hemsida
Även när man ammar ofta så blir det ju tid över för pappan! Även om han inte kan amma, så finns det ju så många andra sätt att vara nära och knyta an - bära barnet, bada, spädbarnsmassage, sjunga, samsova med barnet, babysim etc. Flaskmatning är verkligen inte den enda möjligheten för pappan att vara en nära förälder! Att avlasta på olika sätt den första tiden, gå upp med barnet när det inte kan sova på natten mm är fullt möjligt även när mamman ammar. Pappans relation till barnet är hans eget ansvar, han får hitta sina egna sätt att vara nära, trösta och knyta an. Det är inte mammans ansvar, och barnet ska inte tvingas avstå från amningen för att pappa ska kunna flaskmata. Han kan ju göra så mycket annat!
Ibland hör man påståendet att en lång amningstid skulle utestänga pappan, men dettycker jag är rent trams! Det fungerar utmärkt att fortsätta amma på fritiden när mamman arbetar. Både barn och bröst blir väldigt flexibla efter en tid, barnet förstår att när mamma är hemma så är inte brösten det heller. Det finns ingen motsättning mellan amning ochyrkesliv, och man måste inte avvänja för att pappan ska kunna vara föräldraledig. Vi har både delat på ledigheten och ammat flera år, och döttrarna har haft ”pappiga” perioder även under den tid då de ammades mycket. Amningen verkar vara bekvämt för många män att skylla en bristande anknytning på, när problemet kanske snarare är brist på närhet, tid och engagemang.
Jag skulle vilja vända på frågan: Är det inte så att jämställdhet är en förutsättning för att möjliggöra amning? För att man överhuvudtaget ska lyckas få igång en fungerande amning så behövs en stöttande och närvarande pappa. Det är högst tveksamt om jag skulle ha klarat att fortsätta amma trots den trassliga starten med hemska sår, svamp och dålig viktökning utan det stöd jag fick från min man.
I en jämställd relation tar pappan fullt ut sin del av ansvaret för familjens vardag. Detta frigör mamman att under en kort och intensiv tid satsa fullt ut på att få en fungerande amning. Detta brukar ta ca två månader. I de relationer som inte är jämställda, krånglar amningen ofta från dag ett. Det här är ofta den typen av relationer där mamman går in i en hemmafruroll under föräldraledigheten och tar hela ansvaret för hem och hushåll, medan pappan fortsätter att leva som vanligt, går ut med kompisar och tar en öl efter jobbet och spelar golf eller snickrar på sommarstugan hela helgerna. Då brakar amningen oftast ihop snabbt! När kvinnan sedan återgår till arbetslivet brukar hon fortsätta att dra hela lasset med hemarbetet.
Är det mer jämställt att en kvinna som vill amma avstår från detta för mannens skull? När jag hör att män vill flaskmata för att det ska vara rättvist kan jag inte se det som något som stärker kvinnans makt över sitt liv eller hennes ställning i samhället. Ibland motarbetar pappan aktivt amningen, tjatar på mamman att hon ska sluta amma när han tycker att det är ”dags” utan att fråga sig vad amningen betyder för mamman och barnet. Om mamman och barnet vill amma, blir det då mer jämställt om de inte ammar? Jag skulle vilja säga att rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga.
Trots att det ofta hävdas att amningsivern gått för långt så ses det inte med blida ögon att amma på natten eller att amma till sömns mer än på sin höjd det första halvåret. Budskapet från samhället är att detta är ovanor som bör tränas bort så snart som möjligt. Att föräldrarna kan natta barnet varannan kväll förefaller ses som ett nödvändigt mål att uppnå idag. Men är det verkligen det enda sättet ett jämställt föräldraskap kan se ut på? Om mamman ammar till sömns på kvällarna så kan pappan kan ta alla nattningar när barnet blivit lite större. Pappan kan också varje kväll göra barnet färdigt för nattningen, innan mamman ammar till sömns, med blöjbyte, pyjamas, tandborstning. Eller ansvara för bad, massage, kvällsgröt eller vad som helst. Varför måste delningen av ansvar vara att föräldrarna har exakt samma rutiner som de gör varannan dag för att man ska godkännas som ”jämställda”?
Fortfarande presenteras barnen som en rättighet och möjlighet för papporna, föräldraledigheten ses som ett erbjudande som män kan tacka ja eller nej till, medan ansvaret för kvinnan förblir en självklar skyldighet. Det nya är att nu har också pappans anknytning och relation till barnet kommit att betraktas som kvinnans ansvar. Genom att släppa in pappan i matningen med nappflaska och inte amma så betraktas man som jämställd och modern. Allt ska vara rättvist. Men verkligheten är inte rättvis ned till minsta beståndsdel, och jämställdhet är väl ett vidare begrepp än millimeterrättvisa? Graviditet och förlossning går inte att dela rättvist på mellan mamma och pappa. Amningen är en till sån sak som faktiskt inte går att dela. Man behöver faktiskt inte alls uppleva det som något uteslutande att barnet gillar att amma även om man själv inte har bröst, eller om man är medmamma och har bröst men inte ammar. Varför inte glädjas med sitt barn och stötta amningen istället för att motarbeta amningen när mamman och barnet vill amma?
Det är väl dokumenterat att amningen ger en lång rad hälsovinster för främst barnet, men även för kvinnan, såsom minskad risk för flera cancertyper. Att barnet och kvinnan ska avstå detta för att mannen ska kunna vara med och mata även det första halvåret tycker jag inte är ett rimligt krav. Att barnet ammas borde även ligga i pappans intresse. Om man tror att det inte finns något för mannen att göra den första tiden om kvinnan ammar, så har man mycket kvar att lära om föräldraskap och ansvar!
/Cecilia Kauppi
Mer om amning i media:
Lyssna på Amningskriget (SR, Föräldrarna 5 sept)
Stoppa tuttlobbyn (Expressen 4 aug)
Bemöt amningsfanatikerna (DN 22 maj)
Amningshjälpens hemsida
posted by Jorun at 14:27
5 Comments:
Bra skrivet! Kunde inte ha sagt det bättre själv. Fast jag tycker det är viktigt att säga att det inte är fel att ge ersättning om det verkligen behövs.
Lite fler kommentarer på Familjeliv: http://www.familjeliv.se/Forum-3-100/m4467154.html
Det är ju sorgligt. jag kan inte fatta att man kan ens låta ett barn lida för sin förälders politiska läggning. Hur kan man vända o vrida saker på det sättet??? Jag menar dem som ger ersättning För det är ju det det är ERSÄTTNING för att dem av olika anledningar inte KAN amma säger jag inget om. Men om man kan!!!
Jag tillhör dem som ser att, ja det fösta året är det mest mamma men pappan har ju gjort en massa annat o när ungarna blir äldre kommer det att jämnas ut. Tror att jämlikhet är inte alls är omedelbar millimeterrättvisa.
Wow! Vilken bra artikel! Detta var det bästa jag läst på _mycket_ länge i denna fråga! jag skriver under på varenda andetag i denna artikel!
Vilken befrielse att läsa efter alla hat- och hetsartiklar mot amning som figurerat i media senaste tiden! Tack!
Det behöver ju inte vara ersättning för att man flaskmatar, man kan ge modersmjölk i flaska också. Kim Stanley Robinson har skildrat det rätt fint i sin bok Forty Signs of Rain, där en mamma har ett krävande arbete som hon inte kan vara borta från. Hon pumpar på jobbet, och pappan är hemma med barnen och ger mjölken till den yngste sonen. Fast det är förstås i Amerika, där man inte har samma möjligheter till föräldraledighet.
Annars håller jag i princip med den här artikeln. Det tar så mycket tid och kraft med amning och så den första tiden att det blir väldigt svårt att klara utan aktivt stöd från en engagerad pappa.
Skicka en kommentar
<< Home