Jag var nyligen med om en amningsstrejk med Tindra 12 månader. På semester i det soliga Spanien låg hon som en sugpropp vid bröstet i hettan dag som natt. Men på flyget hem vägrar hon helt plötsligt ta bröstet och bara skriker tröstlöst. Hennes amningsvägran fortsätter flera dygn. Hon är ledsen och orolig, söker efter bröstet men vrider bort huvudet och skriker. Jag undrar om jag har gjort något fel, om hon blivit stressad eller skrämd under hemresan, eller av alla nya intryck. Mjölkproduktionen är på topp och jag pumpar och pumpar, brösten värker och jag är ledsen och orolig. Ska det sluta så här nu?

Jag skriver några inlägg på nätet och ber om råd, och får lugnande svar av mina vänner från Amningshjälpen. Kanske kan hon ha ont i öronen, en infektion? Kan hon ta bröstet när hon sover och är närmast sina instinkter? Ja, egentligen så vet jag väl själv vad jag borde göra och att det inte är troligt att Tindra skulle sluta så abrupt från ena timmen till den andra. Men nu är det jag själv som sitter där och snyftar över pumpen med ett gråtande barn i famnen och värkande bröst och jag tänker inte riktigt lika klart som när det gäller någon annan.

Men jag får också några andra svar. Försynta svar i vänlig ton som berättar att de förstår att det måste kännas jobbigt för mig. Men – för det kommer förstås ett men – varför vill jag absolut amma när min dotter visar att hon inte vill?

”Varför vill du amma din tjej så desperat om hon inte vill det själv? Jag förstår att det känns sorgligt för dig om det skulle ta slut nu, men du måste ändå respektera ditt barns vilja också? Att lura henne genom att amma sovandes känns fel på något sätt. Frågan är för vems skull du ammar, din dotters eller din egen?”

En annan mamma berättar att när hennes barn var runt 6 månader upplevde hon det som att de helt enkelt "vuxit ur" amningen. ”När varje amning fick börja med nedsövning började jag fundera över det sunda i att äta sovandes!!) så fick jag helt enkelt sluta. Jag kunde inte brotta ner barnen inför amningen och de ville helt enkelt inte. De ville något annat än jag, och jag fick se till deras vilja i första hand.”

Ja, varför vill jag egentligen fortsätta amma? En del av svaret är att jag tolkar situationen annorlunda. Där de ser ett barn som har vuxit ifrån amningen och visar att det vill sluta, ser jag något annat. Visst är det normalt att barn trappar ner och växer ifrån amningen, men det kommer vanligen först i 2-5 årsåldern enligt forskare som Tomas Ljungberg. De individuella variationerna är visserligen stora, men Tindras plötsliga amningsvägran är inte en långsam nedtrappning i minskad efterfrågan och intresse.

Hur vi tolkar barnets signaler är inte självklart. Att vi i Sverige har en stark vällingkultur som effektivt tränger ut eller stör amningen betyder inte att det är normalt för barn att sluta amma när de är 6-10 månader. Jag hörde nyligen uttrycket "what is common is not normal" – att något blivit vanligt är inte det samma som att det är ett naturligt beteende. Min uppfattning är att barn bara i undantagsfall slutar amma självmant före tvåårsåldern om inte amningen störts av napp, flaska, välling, begränsningar och styrning, det vi ofta kallar för att "byta ut mål" istället för fortsatt fri amning när barnet börjat äta fast föda. Detta har självklart påverkat hur jag har valt att hantera de problem som uppstått under amningstiden.

Amningsproblem är något som drabbar de flesta av oss under resans gång! Att babyn får svårt att koncentrera sig vid amningen när den börjar bli mer medveten och upptäcka omvärlden är mer regel än undantag. När den här första krångelfasen sätter in runt 4-6 månader tror många att barnet vill sluta amma, eller att det är ett tecken på att mjölken inte räcker. Och så börjar man med ersättning, vilket tyvärr ofta konkurrerar ut amningen. Förväntar man sig att amningen ska gå från mycket till lite och sedan upphöra, så är det lätt att det blir så också. Men om man fortsätter att erbjuda bröstet och amma i de lägen då det fungerar bäst, så brukar det gå över efter en tid.

De flesta barn biter någon gång under amningen, och båda mina barn har haft bitperioder vilket naturligtvis inte är så kul. Då har jag sökt hjälp för att få stopp på själva bitandet. Med en annan syn på amning skulle jag kanske ha tolkat det som en signal på att det var dags att sluta.

Som förälder har man en rad olika målsättningar när det gäller omvårdnaden om barnen. En målsättning om en lång amningsperiod behöver inte utgå från mammans _vilja_! Det är snarare en önskan att tillgodose barnets behov. Och nu kommer vi till den andra delen av svaret på frågan: Varför vill jag nu så gärna amma ”trots att dottern inte vill”? För mig känns det viktigt att kunna ge mina barn bröstmjölk under de första två levnadsåren, vilket också rekommenderas från Världshälsoorganisationen WHO. Jag försöker helt enkelt ge barnet vad _jag_ tror är en god omvårdnad och en hälsosam start på livet. Det är inte konstigare för mig än att jag vill borsta deras tänder eller ge mat och byta blöjor.

Men hur gick det då med amningsstrejken? Några dagar senare får jag svaret. En kompis ringer och berättar att hennes barn just haft höstblåsor. Hennes 2 månaders baby har också bröstvägrat, jobbigt har det varit. Jag följer hennes råd och tittar innanför Tindras underläpp – och ja, hon har mycket riktigt blåsor där! Några dagar senare har de läkt ut och nu ammar hon precis som vanligt igen.