Jag är närvarande!
av Sandra Gustafsson
Jag kommer ihåg hur det var att prata med vuxna som sa "jag ser" eller "jag hör dig" för att sedan inse att de inte var där mentalt.Minnen från barndomen gör sig påminda.
Att vilja visa en förälder en kullerbytta eller en teckning. Till svar kommer ett "jag ser" eller ett "jättefint". Fast jag kände inte att de såg eller hörde mig på riktigt, de är inte närvarande.
Till slut fick jag inget svar alls.Vi hade det lite rörigt där jag bodde. Det fanns inte direkt någon vuxen som ville, orkade eller kunde ta någon ordentligt notis om mig och mina kullerbyttor.
Det är det som svider mest, att ingen ville se. När sedan myndigheter kopplades in upptäckte jag snabbt att det inte var självklart att de vuxna heller orkade, ville eller kunde se mig. Det viktigaste togs om hand och till det hörde inte min själ.
Idag kämpar jag med att ge mina barn uppmärksamhet på en sund nivå, att de ska bli sedda och hörda och att de ska känna att jag är där, inte bara kroppsligt utan även mentalt. Jag försöker gå på alla fotbollsmatcher när sonen spelar och jag hejar och kramar och hämtar vatten och masserar ömma fötter - jag vill visa att jag är med honom i det han gör. Jag vill att han ska komma ihåg som vuxen att hans föräldrar och i det här fallet, hans mamma, faktiskt var där och att jag SÅG och HÖRDE honom.
Jag har av gammal tråkig vana alltid tagit bilen på morgnarna för att lämna barnen till skola och dagmamman. Jag pratar om en sträcka som tar ca 25 minuter att gå i lugn takt. En morgon började jag fundera på detta och bestämde mig för att det var ett bra tillfälle att umgås med mina barn.
Sagt och gjort, bilen får stå och vi knallar i ur och skur. Det finns ju inget dåligt väder har jag hört utan bara dåliga kläder, så regnar det åker regnjacka och stövlar fram. En morgon tränade 5-åringen på cykel med stödhjul och han åkte lite före mig. Solen sken och vi smög fram på vägen. Jag lyckades koppla bort alla vardagsmåsten och tänkte på en silverring jag sett med inskriptionen Carpe Diem (fånga dagen). Den hade jag bestämt mig för att köpa och ha som en påminnelse om att ta vara på livet, just nu.
Jag såg hur han jobbade för att få in balansen, hur han tränade på att bromsa och starta igen. Plötsligt ser jag hur han släpper taget med fötterna och håller dom rakt ut. Han skrattade högt och ropade "Mamma titta! Jag kan utan att hålla i, jag kan!"Och vet ni - jag SÅG och HÖRDE honom, för jag var helt närvarande.
På samma sätt som syskonen i evigheter låg och stirrade på ett gäng krabbor på Kreta.
Uppslukade av stunden.
Och ja, jag köpte ringen.
/Sandra Gustafsson
posted by Jorun at 08:33
8 Comments:
Tankeväckande, nu ska jag stänga av datorn och gå ut och vara nätvarande :-)
Amen, kolla hur skadad jag är *asg*. NäRvarande skulle det vara ju. Nu stänger jag av ;-D
precis så..
det finns inte kvalitetstid med barn. det finns bara här och nu..
Fin reflektion. Jag tror tyvärr att det är svårt att alltid vara närvarande med sina barn, det kräver ju att man lever i ett samhälle och ett liv utan press/stress/influenser utifrån. T.ex. privat samtal, jobbsamtal osv. Men visst är det någonting att eftersträva. Jag ser ju hur mina barn är totalt närvarande för varann, betydligt mer uppmärksamma på varandras humörsvängningar/upptäckter och bravader än vad jag är, då jag allt som oftast stjäl mig lite tid i telefonen, vid spisen eller vid datorn.
Vi har blivit bättre på att prioritera närvaron med barnen, t.ex. stänger av telefonen under middagar och läggning. små små steg i alla fall...
AT
TACK :-) Jag ska göra allt för att hitta min "ring".
En riktigt bra artikel!
Vilken fin berättelse! Man blir varm om hjärtat. :-) Och det är något jag verkligen har tänkt på extra mycket efter att jag läste din artikel, det är ju så viktigt att verkligen vara närvarande nu när min lilla flicka börjar bli en stor tjej och vår relation förändras och utvecklas. Förut var det ju så mycket amma och bära och kroppskontakt, men så är det ju inte längre. Visst har vi ju närhet, men inte alls samma sak. Nu kan man ju plötsligt föra riktiga samtal och hon är så stor! Har så många tankar och funderingar. Det får jag ju inte missa i vardagstressen och goset med lillasyster. Fånga dagen, ja det ska jag verkligen tänka mycket på nu! Det går ju så svindlade fort!
Kram och tack
En mycket läsvärd artikel!!!
Får en att tänka till mer än en gång och då är det bra...*leeeeeeeeeeer*
Många kramar och tack för uppvaket!
Skicka en kommentar
<< Home