SOVSPECIAL del 2
Samsovning i föräldratidningarnas värld av Cecilia Kauppi
Ibland undrar jag vilken planet jag lever på egentligen. Ofta på diskussionsforum på nätet så ifrågasätter andra föräldrar varför man vill sätta en etikett på sitt föräldraskap, om vi som samlas under benämningen NF/AP verkligen har ett behov av det. För alla är väl AP egentligen? De flesta ammar, har bebisen hos sig i sängen och försöker tillgodose barnets behov. När de läser på AP sajter som denna, verkar de flesta känna igen sig och håller med om det mesta som står här. Så vad är egentligen då skillnaden? Ja, det kanske inte är så lätt att sätta fingret på. Men när jag kommer ut i vardagen så finns skillnaden uppenbarligen där ändå.
Häromdagen läste jag i Föräldrar och barn nr 9 2005 om hur man får sin baby att sova. Där behandlades metoder som tex 5 minuters metoden, men också det naturliga alternativet ”närhet” som förespråkades av barnmorskan Louise Hallin. Hallin sa många kloka saker och mycket i artikeln var bra, men trots det lämnade läsningen en trist bismak. Tidningen presenterade närhetsmetoden som något alternativt och spännande, lite hissnande att någon vågar säga att det faktiskt är okej att låta barnet vara nära på natten och att livet måste få förändras när man blir förälder. Men samtidigt var de väldigt försiktiga i sina uttalanden, och det fick förstås inte vara jobbigt att ha barn. Åtminstone första året kunde barnet kanske få sova hos sina föräldrar?
Hallins råd följdes upp av ett hemma-hos-reportage hos familjen Holst där alla sov i samma rum, vilket verkade vara superalternativt i reporterns ögon. Tänk, kan man verkligen göra så? I ”närhetsfamiljens” gemensamma sovrum hade alla varsin egen säng. Ord som ”familjesäng” lyste med sin frånvaro i artikeln om närhetsmetoden. Visst hade de hittat en bra lösning som familjen trivdes med, men jag inte skulle nog inte kalla det för samsovning.
Missförstå mig rätt, ingen skugga över familjen Holst! De delar sovrum, är lyhörda för barnens behov och ger närhet och ömhet! Men när detta är vad Föräldrar och barn låter representera ”närhetsmetoden” så undrar jag var alla vi Nära Föräldrar passar in? Vi som har familjesäng och ofta nattammar tills barnet självmant slutar efterfråga det efter 1,5 – 2 år. Är vi så avvikande att vi inte ens finns med på kartan, undrar jag? Är det här det närmaste samsovning de kan komma?
I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning. Visst håller jag med om mycket av det familjen i reportaget säger! De har många goda råd och kloka tankar att dela med sig av. På många punkter delar vi synsätt på barn och föräldraskap.
De talar om bland annat om vikten av att trappa ner på amningen mjukt och successivt istället för att sluta tvärt. Men möjligheten att fortsätta amma omnämns inte. Vi får också lära oss att om barnet inte har napp kan brösten komma att användas som napp ibland under lång tid framöver. Jaha! Jag som trodde att det var nappen som ges som substitut för bröstet, att amningen är originalet? 1-åringen i familjen ammas fortfarande (sic!) morgon, kväll och natt, men på sikt ska hon avvänjas. Familjen ser det som viktigt nu att 1-åringen kan somna utan bröstet.
Och om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad.
Häromdagen läste jag i Föräldrar och barn nr 9 2005 om hur man får sin baby att sova. Där behandlades metoder som tex 5 minuters metoden, men också det naturliga alternativet ”närhet” som förespråkades av barnmorskan Louise Hallin. Hallin sa många kloka saker och mycket i artikeln var bra, men trots det lämnade läsningen en trist bismak. Tidningen presenterade närhetsmetoden som något alternativt och spännande, lite hissnande att någon vågar säga att det faktiskt är okej att låta barnet vara nära på natten och att livet måste få förändras när man blir förälder. Men samtidigt var de väldigt försiktiga i sina uttalanden, och det fick förstås inte vara jobbigt att ha barn. Åtminstone första året kunde barnet kanske få sova hos sina föräldrar?
Hallins råd följdes upp av ett hemma-hos-reportage hos familjen Holst där alla sov i samma rum, vilket verkade vara superalternativt i reporterns ögon. Tänk, kan man verkligen göra så? I ”närhetsfamiljens” gemensamma sovrum hade alla varsin egen säng. Ord som ”familjesäng” lyste med sin frånvaro i artikeln om närhetsmetoden. Visst hade de hittat en bra lösning som familjen trivdes med, men jag inte skulle nog inte kalla det för samsovning.
Missförstå mig rätt, ingen skugga över familjen Holst! De delar sovrum, är lyhörda för barnens behov och ger närhet och ömhet! Men när detta är vad Föräldrar och barn låter representera ”närhetsmetoden” så undrar jag var alla vi Nära Föräldrar passar in? Vi som har familjesäng och ofta nattammar tills barnet självmant slutar efterfråga det efter 1,5 – 2 år. Är vi så avvikande att vi inte ens finns med på kartan, undrar jag? Är det här det närmaste samsovning de kan komma?
I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning. Visst håller jag med om mycket av det familjen i reportaget säger! De har många goda råd och kloka tankar att dela med sig av. På många punkter delar vi synsätt på barn och föräldraskap.
De talar om bland annat om vikten av att trappa ner på amningen mjukt och successivt istället för att sluta tvärt. Men möjligheten att fortsätta amma omnämns inte. Vi får också lära oss att om barnet inte har napp kan brösten komma att användas som napp ibland under lång tid framöver. Jaha! Jag som trodde att det var nappen som ges som substitut för bröstet, att amningen är originalet? 1-åringen i familjen ammas fortfarande (sic!) morgon, kväll och natt, men på sikt ska hon avvänjas. Familjen ser det som viktigt nu att 1-åringen kan somna utan bröstet.
Och om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad.
posted by Jorun at 08:33
11 Comments:
Vilken bra reflektion. Jag tror föräldratidningar över lag är väldigt försiktiga med att beskriva nära föräldraskap, de är säkert rädda att lägga ännu mer press på föräldrar som redan från början upplever barn och familjliv som "inkräktande" i vardagslivets press och stress.
Jag kommer själv på mig att "ursäkta" vårat val inför andra; att barnen får sova där de sover bäst (oftast nära oss i vår säng). Sen präglar förstås den enskilda journalistens erfarenheter och tycke artikelns vinkel, precis som du skulle göra om du skrev om en familj som föredar flaskmatning t.ex.
Synd att samsovning ofta framställs som något man "måste" sluta med, förr eller senare.
/AT
Först ett par saker:
Det är inte så att alla barn slutar amma självmant mellan 1,5 och 2 - var kommer den här märkliga siffran ifrån? Somliga slutar självmant mycket tidigare, mina vid sju respektive 9 månader t ex. Andra senare - somliga måste avvänjas då de börjar närma sig skolåldern!
Louise Hallin är definitivt inte någon barnmorska. Hon är terapeut/relationsexpert, verksam sedan väldigt länge och håller bland annat ihop Nyhetsmorgon TV4:s frågestund om barn och familj.
Jag vill också komma med en revolutionerande tanke för er småbarnsföräldrar som fokuserar till 100% på hur ni bär och när och nattar era barn:
Livet i familj och med barn är en smula vidare och större än dessa (för all del viktiga!) frågor ni lägger så mycket engagemang i. Det är en fin investering, det håller jag med om, men det skulle inte skada att lyfta blicken lite, vara en smula mindre kategorisk, låta andras sätt att lösa problem vara bra sätt de också, och viktigast av allt - se till den stora bilden, den ram barnet ska existera i! Du kan bära dig blå i sjal och sova aldrig så tätt om natten, men har du inte fått ihop hela paketet på ett barnvänligt vis, där barnen har ett självklart utrymme och MYCKET tid med sina föräldrar, då faller de goda tankarna ihop som dålig sufflé och lämnar rätt liten effekt.
Jag skulle önska att inläggen här var mindre rigida och öppnade upp för en mer allmän diskussion om vad som är bra för våra barn,under hela deras uppväxt, inte bara om hur vi bör bära dem när de är små.
Jag känner lite att många, många som inte har tillgång till internet vet vad ett nära föräldraskap innebär. Det är något de inte reflekterat över.
Kan dte vara så i tidningarnas värld, att de helt enkelt inte tänker på att det finns andra sorters föräldraskap?
I senaste Mama var det en inredningsspecial, och där var en familj med två barn som har en stor familjesäng.
Det var inget bajsnödigt alls över den beskrivningen, bara ett konstaterande: Såhär gör den här familjen, för dem funkar det.
Kanske hade den artikelförfattaren läst en del om AP/NF?
Jag har alltid känt mig som en normal förälder, det är först när jag pratar med andra som jag upptäcker att jag uppfattas som megaradikal. Familjesäng, amma länge, bära barn... det känns hur vanligt som helst. Tills andra börjar tycka till.
/IM
Jodå, visst är Hallin barnmorska! Hon skulle nog bli förvånad av att höra att hon absolut inte är det. ;-) http://www.albertbonniersforlag.se/200/201.asp?AuthorId=11113Och Psykoterapeut, vilket jag borde ha skrivit både och förstås. En liten miss, som hon säkert också skulle påpeka om hon läste min lilla krönika. :-)
Om amningslängd har jag skrivit mer i en artikel som jag hoppas kommer in senare! 2-5 år anses vara den naturliga amningslängden av biologer och forskare som Tomas Ljungberg, Burenhult mfl. I vår kultur störs och konkurreras dock amningen ofta ut tidigare av en rad faktorer, som tex välling och flaska. Men det är en annan diskussion.
Men 1,5 - 2 års ålder är inte den tid då barnen slutat _amma_, utan en ålder när många har slutat vakna på natten och nattamma i min bekantskapsktest. Tror att det framgick i texten, men jag var kanske otydlig? Jag försökte att hålla mig lite mer kortfattad än jag brukar, men nu tänker jag ju bara på allt som jag borde ha lagt till. *s*
Vad jag var ute efter var att man inte tvunget måste avvänja på natten eller lära barn att sova. Utan att barns sömnmönster förändras i 2 årsåldern och blir mer likt vuxnas. Upplever man inte att man har man några problem med sömnen så behöver man inte göra något åt situationen. Och man ska inte låta vare sig bvc, föräldratidningarna, mammagruppen eller svärmor göra nattamningen och samsovningen till ett problem så länge man inte själv har problem med det.
Min fasta övertygelse är att det inte blir svårare ju längre man väntar - utan lättare om man väntar in barnets mognad och naturliga utveckling. :-)
Sedan förstår jag absolut inte detta? "men det skulle inte skada att lyfta blicken lite, vara en smula mindre kategorisk, låta andras sätt att lösa problem vara bra sätt de också" Är inte det precis vad jag skriver i artikeln? Om du läser lite närmare så ser du nog att jag på ingen punkt har kritiserat hur andra gör.
Det jag har reflekterat över är tidningens val av hur de väljer att skriva om hur olika folk kan leva, och jag saknar att min egen livsstil och synsätt inte finns representerad bland de olika sömnmetoder och familjer som tidningen skildrar. Det är min kritik mot reportaget. :-)
Jag ska nog återgå till min långrandiga stil i fortsättningen ändå. *s*
Jättebra skrivet Cecilia! Eftersom jag själv har skrivit en hel del om bl a amning och sömn för Amelia Vänta barn och Amelia Baby så vill jag gärna ge följande lilla kommentar: Föräldratidningarna är, liksom de flesta andra svenska tidskrifter, utsatta för en ständig och stenhård ekonomisk press. Det gäller att sälja eller försvinna. Upplagesiffror och lösnummerförsäljning måste vara tillräckligt stor annars får chefredaktören och övrig redaktionsledning sparken eller så riskerar tidningen att läggas ner.
Därför är det föräldratidningarnas policy att vara mainstream för att därmed locka så många läsare som möjligt och för att provocera/reta upp/stöta bort så få som möjligt.
Och därför ges tyvärr mycket litet utrymme för alternativ annat än de som framställs som just alternativ. I den mån man överhuvudtaget tar upp "udda" företeelser som långtidsamning, samsovning, hemförlossningar osv så framställs de nästan undantagslöst som väldigt annorlunda och lite egendomligt, om än spännande.
De högt ställda lönsamhetskraven innebär alltså ett mycket litet utrymme för sådant som kan anses som udda, annat än i egenskap av kuriosa. Tråkigt nog, för reslutatet blir tidningar som i mitt tycke är så utslätade att de blir direkt intetsägande.
Kattis
Väldigt bra skrivet Cecilia. Tyckte också att "anonymous" just innan min kommentar (den som har skrivit om amning för Amelia) skriver väldigt bra om föräldratidningar. Har själv länge retat mig över de dumma omslagsrubrikerna som många föräldrar kör med, typ "Förlossningen blev en mardröm - läs om hur det gick för Barbro, 35". Men det är klart -föräldrartidningars syfte nummer ett är: att tjäna pengar (genom att sälja så många nummer som möjligt).
Oops. Borde ha skrivit "Har själv länge retat mig över de dumma omslagsrubrikerna som många föräldratidningar kör med"
Cecilia! Tycker du verkligen att du i ditt inlägg har en öppen och okritisk ton? Jag säger inte att man prompt måste ha en öppen och okritisk ton, du får självklart anlägga vilket tonfall du vill. Men som läsare reagerar jag också på det, och på det du skriver mellan raderna, det som texten andas. Jag tycker att bland annat detta låter hårt och som om du varken håller tidningen eller reportern i någon hög respekt:
"Och om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad."
Eller det här?
"I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning."
Vet du att reportern eller tidningen är emot det sätt att sova som du förespråkar? Vet du att reportern tycker att det är konstigt, märkligt och udda, såsom du säger dig uppfattas av föräldratidningsvärlden?
För mig blir det en smula bökigare att ta till mig det budskap du säger dig ha, nämligen ett missnöje med att inte finnas representerad bland det som är normalt och accepterat, när du själv uttrycker dig som om din kunskap är den korrekta och reportagets är felaktiga.
Jag menar att kanske är både din och reportagets kunskap korrekt! Om du känner dig respektlöst behandlad som avvikade av föräldratidningar, så är kanske inte bästa sättet att öppna upp för förändring att själv anlägga en smått föraktfull ton.
Vidare föreslog jag i mitt tidigare inlägg, att du såsom en Nära Förälder, bör behandla ett vidare område - ett mer barnvänligt liv i stort. Detta svarade du inte på, och jag är fortfarande nyfiken på hur du ser på förutsättningarna för att leva mer kvalitativt med barn.
Jag tror att vi delvis missförstått varandra.
Nej då *s*, inte känner jag mig respektlöst behandlad av föräldratidningar! Jag tycker bara att deras variant av närhetsmetoden var så halvdan, inte vad jag skulle kalla samsovning eller definiera som närhetsmetoden. Det är klart att jag _är_ kritisk och att min krönika har en kritisk ton! Min besvikelse över artikeln var liksom själva anledningen till att jag skrev den. ;-)
Men det var ju mot _artikeln_ jag riktade kritiken. Mot reportaget, urvalet och vinklingen. Inte mot att vi väljer olika sovarrangermang utifrån hur vi ser på det och vad vi trivs med. Och det är väl skillnad?
Närhetsmetoden är mer det jag skulle kalla mitt eget sätt, medan det i artikeln kunde kallas "lagom är bäst" eller "den gyllene medelvägen" eller nått sånt. Jag står för att jag tycker att det är knasigt av tidningen att kalla det för samsovning när alla har enkelsängar. Men jag tycker inte att enkelsängar i sig är knasigt. Jag saknade ett nära föräldraskaps perspektiv i reportaget, tycker att det är konstigt att de inte hade nån familj med familjesäng när de skulle skildra närhetsmetoden. Men det betyder inte att jag är kritisk mot _familjen_ i tidningen.
"Vet du att reportern eller tidningen är emot det sätt att sova som du förespråkar? Vet du att reportern tycker att det är konstigt, märkligt och udda, såsom du säger dig uppfattas av föräldratidningsvärlden?"
Nej, det är klart att jag inte _vet_ det. Men jag blev besviken över att inte det fanns med i artikeln! När det ska handla om "närhetsmetoden" så tycker jag att man gott kunde fått lite mer närhet för pengarna. ;-)
"Vidare föreslog jag i mitt tidigare inlägg, att du såsom en Nära Förälder, bör behandla ett vidare område - ett mer barnvänligt liv i stort. Detta svarade du inte på, och jag är fortfarande nyfiken på hur du ser på förutsättningarna för att leva mer kvalitativt med barn. "
Ja, det skulle jag också gärna läsa mer om! Jag förstod inte riktigt att det var en direkt fråga. Det är en stor och svår fråga, och jag sitter inte inne med alla svaren.
Jag är vare sig journalist, pedagog eller expert på barn - bara en vanlig mamma med mina personliga åsikter och erfarenheter. :-) Båda mina barn är
ännu små. Hur man får vardagen , livet och relationerna att funka i en barnfamilj har jag bara börjat nosa på ännu. Hemma hos oss är det fortfarande amma, bära, sova, äta som är de stora frågorna i vår vardag.
Om 10 år kanske jag kan skriva den där artikeln som du efterfrågar, men än är jag inte där att jag har hittat fram till några svar. Det finns andra jag kan tänka mig som kan ha något bra att bidra med, om Jorun vill så kan jag tipsa henne om några namn.
Men nu så frågade hon mig bara om jag vill gästblogga lite och då valde jag ämnen som ligger mig varmt och hjärtat och det som är mest aktuellt för mig i min vardag just nu. Där jag känner att jag har något att säga.
Din fråga är utan tvekan relevant och jag läser gärna också en sådan artikel. Men jag överlåter till en mer erfaren förälder att skriva den. :-)
Jag undrar om man egentligen måste amma/vagga sitt barn till sömns även om det är det enda som fungerar för stunden.
Efter att ha läst det här:
http://www.abctidning.se/x0012v.html
så tänker jag att om jag låter min 6-månaders gråta ut när han visar att han behöver det (vilket har hänt när jag tänker på det såhär i efterhand) utan att trösta, kanske det resulterar i en bättre nattsömn? Finns det någon forskning på det?
Skicka en kommentar
<< Home