SOVSPECIAL del 3
Anna Wahlgrens Sova hela natten
av Jorun
”När man går in på forumet för att söka stöd så blir det väldigt sektlikt. Alla upprepar att det funkar för alla och ve den som vågar ifrågasätta. De som vågade ifrågasätta kuren blev snabbt överkörda av de andra som höjde kuren och AW till skyarna. Som förälder tänker man - det är mig det är fel på och fortsätter buffa medan barnet skriker för full hals.”
(Varning för Sova hela natten, Familjeliv 7 oktober 2005)
De som tycker att Sova hela natten fungerar hyllar Anna Wahlgren och tycker att hela familjens sömn blivit räddad. Föräldrarna som gav upp, de som till slut tog upp sina skrikande barn, har en annan historia att berätta. Varför fungerar Sova hela natten på en del barn och inte andra? Anna Wahlgren lägger skulden hos föräldrarna och uppmanar dem att läsa hennes böcker om och om igen och inte ge sig. Enligt Anna så måste man bara lyckas om man är tillräckligt självsäker och bestämd, och de som gör det blir överösta med beröm och glada smileys.
Anna Wahlgren menar att barnet behöver tydlig ledning när det gäller mat och sömn. I den här relationen förväntas barnet vara passivt, medan den vuxne har ett tydligt, i min mening auktoritärt ledarskap. I Nära föräldraskap däremot ser man ett nyfött barn som någon man kan kommunicera med. Barnet känner vad det behöver och kan tala om det för sina föräldrar om de är lyssnande och empatiska. Föräldrarna är fortfarande de som har ansvaret, men utifrån den kommunikation de har med sitt barn.
Sova hela natten är en kur som är avsedd att användas om barnet inte har en sammanhängande nattsömn och tidigast vid 4 månaders ålder. För att få sitt barn att ”sova som folk” (sic) ska man upprätta ett mycket exakt schema med klockslag för måltider, sällskap och sömn. Man ska se till att barnet äter så mycket det orkar under dagen och gärna truga i upp till en halvtimme, men att försöka få ett barn att äta mer än det egentligen vill ha kan innebära att maten konkurrerar ut amningen i förtid och leda till att barnet får svårt för att känna när det är hungrigt eller mätt. På sikt kan detta leda till viktproblem och ätstörningar, antingen under barndomen eller i vuxen ålder.
Anna tycker att barn ska sova på mage, eftersom de sover ”bäst” på det viset. Det är sant att spädbarn sover djupare på mage, det har man kunnat visa i tester. Men antalet andningsuppehåll ökar också. Förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är därför högre bland barn som sover på mage (ref). För att komma till rätta med detta föreslår Anna att föräldrarna skaffar ett andningslarm. Vid andningsuppehåll hinner då föräldrarna röra vid barnet eller vända det, så att sömnen blir ytligare och andningen kommer igång igen, något som sker helt naturligt och utan andningslarm när man samsover.
Det ska vara tyst och mörkt i rummet. Man ser till att barnet kommer till ro genom att lugnt och stadigt buffa det i rumpan. Enligt min åsikt, så mimar buffningen känslan av att bli buren och det ger en skön känsla av trygghet. Föräldrarna övar in en ramsa som ska användas för att säga god natt och som upprepas vid behov om barnet vaknar. Ramsan ska bli ett redskap för att lugna barnet utan att röra vid det. Bland annat förklarar Anna att ramsan ska kunna tränga igenom höga skrik.
Innan kuren börjar ska man se till att barnet skrattar ordentligt, vilket låter sympatiskt, men hon varnar för att läsa sagor och mysa vid läggdags. Första dagen drar man godnattramsan, buffar i 20-45 minuter tills barnet slappnar av, och går sedan ut samtidigt som man ramsar. Och det var just här som jag tidigare missförstod Annas metod. Jag hade fått intrycket att barnet inte skulle skrika, utan att man då fick lugna genom att buffa. Men så här säger Anna: ”Lille Gustav kommer antagligen att protestera redan när du börjar ramsa i rummet på väg ut. Då får han göra det. Öka röststyrkan!”
Ja, liksom med femminutersmetoden får man absolut inte ta upp barnet, eftersom man enligt Anna då ”räddar” det. Första natten ska man i korthet växelvis buffa och ramsa, tills barnet tystnar. Några exakta angivelser för hur länge barnet får skrika finns inte, även om målet är att det inte ska skrika alls. De första två nätterna av kuren ska man inte räkna med egen sömn.
Om kuren sliter på föräldrarna kan man kanske ana hur den upplevs för barnet. Tänk dig att du pratar med en partner som aldrig svarar. Till slut börjar det kännas rätt meningslöst att ens försöka, eller hur? När barnets signaler inte går fram, ger det upp. Det här är en oerhört knäckande behandling för ett spädbarn. Det här är Annas egna ord: ”Oavsett om lille Gustav har vaknat sjuttioelva gånger under natten och beklagat sig i alla tonarter, och oavsett om han denna första morgon mer eller mindre bryter samman av ert käcka hojtande, så går allt detta förbi under er glatt orubbliga attityd av självklarhet.”
Efter några dagar ska barnet nöja sig med bara ramsan. När kuren är över är det dags för en uppföljningsvecka för att rutinerna ska sätta sig. En del barn blir hårda i magen och äter mer under den här tiden, andra blir sjuka: ”Inte ovanligt är att lilla älsklingen blir sjuk. Krämpor som legat latent kommer i dagen, när barnet får råd och ork att så att säga ta hand om dem.”
Jag är mer benägen att tro att barnet reagerar psykosomatiskt på den behandling det har utsatts för. Anna Wahlgren pratar även om hur vanliga återfall är – att barnet ”måste göra en sista djupdykning i eländet som var förut… Gustav kan skrika och bära sig värre åt än du trodde var möjligt.”
Ett barn som skriker och gråter bär sig alltså illa åt. Vad tycker Anna att man ska göra då? Trösta eller försöka förstå? Nej, Anna råder oss att låtsas att allt är kanonkul, för då tröttnar barnet på att gråta.
Anna Wahlgren använder orden ”reaktion” och ”livskris” för barn som får återfall när kuren är genomförd. Dessa ”livskriser” ska barnen klara på egen hand. Finns det någon ålder alls när vi bör ta hand om livskriser själva? Medan barnet ligger i sängen ska skriket tolkas som frågan ”kommer jag att överleva?” Det är uppenbart att barnet vill upp, men det ska vi alltså ignorera, under en attityd av självklarhet. Med det här synsättet tar man ifrån spädbarnet hela dess språk, möjligheten att nå fram med budskap som att det vill amma, vill vara nära, är hungrigt, har bajsat, har tråkigt eller är trött. Det lilla barnets signaler och behov godkänns inte och det resignerar i stället för att fortsätta sina försök att kommunicera.
Sova hela natten ska passa alla barn. De som snabbt anpassar sig eller kanske är så nöjda att de faktiskt inte behöver någon sovträning i egentlig mening, får det uppskattande betyget ”duktiga” och ”smarta”. Föräldrar som inte får kuren att fungera får höra att de inte har en tillräcklig attityd av självklarhet. Bara de läser på tillräckligt och följer kuren så ska det ordna sig. Vuxna som bryter samman kan få råd som att mata barnen mer så att de är ordentligt mätta.
Vad gör man när ingenting fungerar då? Det måste väl ändå vara okej att ta till sömnkurerna när man går på knäna och inte fått sova sedan bebisen föddes? Jag säger nej. Det finns många sätt att vara en empatisk förälder, men att låta ett barn skrika och gråta som i sömnkurerna är inte ett av dem.
Mer läsning:
Lathunden för Sova hela natten
Kurbarnens hjälpforum på Anna Wahlgrens hemsida
Psykisk hälsa under spädbarnsperioden - ur Barnrapporten 1998
Många föräldrar har stora problem med barnens och sin egen sömn och känner inte att det finns några andra alternativ än sömnkurerna. I den fjärde delen av sömnspecialen tar vi därför upp en annan syn på sömn och hur man skapar sitt eget sömnarrangemang.
Artiklarna om femminutersmetoden och Sova hela natten finns publicerade i sin helhet i boken Nära föräldrar av Jorun Modén. I boken får du dessutom tips om hur man kan lösa olika sömnproblem.
(Varning för Sova hela natten, Familjeliv 7 oktober 2005)
De som tycker att Sova hela natten fungerar hyllar Anna Wahlgren och tycker att hela familjens sömn blivit räddad. Föräldrarna som gav upp, de som till slut tog upp sina skrikande barn, har en annan historia att berätta. Varför fungerar Sova hela natten på en del barn och inte andra? Anna Wahlgren lägger skulden hos föräldrarna och uppmanar dem att läsa hennes böcker om och om igen och inte ge sig. Enligt Anna så måste man bara lyckas om man är tillräckligt självsäker och bestämd, och de som gör det blir överösta med beröm och glada smileys.
Anna Wahlgren menar att barnet behöver tydlig ledning när det gäller mat och sömn. I den här relationen förväntas barnet vara passivt, medan den vuxne har ett tydligt, i min mening auktoritärt ledarskap. I Nära föräldraskap däremot ser man ett nyfött barn som någon man kan kommunicera med. Barnet känner vad det behöver och kan tala om det för sina föräldrar om de är lyssnande och empatiska. Föräldrarna är fortfarande de som har ansvaret, men utifrån den kommunikation de har med sitt barn.
Sova hela natten är en kur som är avsedd att användas om barnet inte har en sammanhängande nattsömn och tidigast vid 4 månaders ålder. För att få sitt barn att ”sova som folk” (sic) ska man upprätta ett mycket exakt schema med klockslag för måltider, sällskap och sömn. Man ska se till att barnet äter så mycket det orkar under dagen och gärna truga i upp till en halvtimme, men att försöka få ett barn att äta mer än det egentligen vill ha kan innebära att maten konkurrerar ut amningen i förtid och leda till att barnet får svårt för att känna när det är hungrigt eller mätt. På sikt kan detta leda till viktproblem och ätstörningar, antingen under barndomen eller i vuxen ålder.
Anna tycker att barn ska sova på mage, eftersom de sover ”bäst” på det viset. Det är sant att spädbarn sover djupare på mage, det har man kunnat visa i tester. Men antalet andningsuppehåll ökar också. Förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är därför högre bland barn som sover på mage (ref). För att komma till rätta med detta föreslår Anna att föräldrarna skaffar ett andningslarm. Vid andningsuppehåll hinner då föräldrarna röra vid barnet eller vända det, så att sömnen blir ytligare och andningen kommer igång igen, något som sker helt naturligt och utan andningslarm när man samsover.
Det ska vara tyst och mörkt i rummet. Man ser till att barnet kommer till ro genom att lugnt och stadigt buffa det i rumpan. Enligt min åsikt, så mimar buffningen känslan av att bli buren och det ger en skön känsla av trygghet. Föräldrarna övar in en ramsa som ska användas för att säga god natt och som upprepas vid behov om barnet vaknar. Ramsan ska bli ett redskap för att lugna barnet utan att röra vid det. Bland annat förklarar Anna att ramsan ska kunna tränga igenom höga skrik.
Innan kuren börjar ska man se till att barnet skrattar ordentligt, vilket låter sympatiskt, men hon varnar för att läsa sagor och mysa vid läggdags. Första dagen drar man godnattramsan, buffar i 20-45 minuter tills barnet slappnar av, och går sedan ut samtidigt som man ramsar. Och det var just här som jag tidigare missförstod Annas metod. Jag hade fått intrycket att barnet inte skulle skrika, utan att man då fick lugna genom att buffa. Men så här säger Anna: ”Lille Gustav kommer antagligen att protestera redan när du börjar ramsa i rummet på väg ut. Då får han göra det. Öka röststyrkan!”
Ja, liksom med femminutersmetoden får man absolut inte ta upp barnet, eftersom man enligt Anna då ”räddar” det. Första natten ska man i korthet växelvis buffa och ramsa, tills barnet tystnar. Några exakta angivelser för hur länge barnet får skrika finns inte, även om målet är att det inte ska skrika alls. De första två nätterna av kuren ska man inte räkna med egen sömn.
Om kuren sliter på föräldrarna kan man kanske ana hur den upplevs för barnet. Tänk dig att du pratar med en partner som aldrig svarar. Till slut börjar det kännas rätt meningslöst att ens försöka, eller hur? När barnets signaler inte går fram, ger det upp. Det här är en oerhört knäckande behandling för ett spädbarn. Det här är Annas egna ord: ”Oavsett om lille Gustav har vaknat sjuttioelva gånger under natten och beklagat sig i alla tonarter, och oavsett om han denna första morgon mer eller mindre bryter samman av ert käcka hojtande, så går allt detta förbi under er glatt orubbliga attityd av självklarhet.”
Efter några dagar ska barnet nöja sig med bara ramsan. När kuren är över är det dags för en uppföljningsvecka för att rutinerna ska sätta sig. En del barn blir hårda i magen och äter mer under den här tiden, andra blir sjuka: ”Inte ovanligt är att lilla älsklingen blir sjuk. Krämpor som legat latent kommer i dagen, när barnet får råd och ork att så att säga ta hand om dem.”
Jag är mer benägen att tro att barnet reagerar psykosomatiskt på den behandling det har utsatts för. Anna Wahlgren pratar även om hur vanliga återfall är – att barnet ”måste göra en sista djupdykning i eländet som var förut… Gustav kan skrika och bära sig värre åt än du trodde var möjligt.”
Ett barn som skriker och gråter bär sig alltså illa åt. Vad tycker Anna att man ska göra då? Trösta eller försöka förstå? Nej, Anna råder oss att låtsas att allt är kanonkul, för då tröttnar barnet på att gråta.
Anna Wahlgren använder orden ”reaktion” och ”livskris” för barn som får återfall när kuren är genomförd. Dessa ”livskriser” ska barnen klara på egen hand. Finns det någon ålder alls när vi bör ta hand om livskriser själva? Medan barnet ligger i sängen ska skriket tolkas som frågan ”kommer jag att överleva?” Det är uppenbart att barnet vill upp, men det ska vi alltså ignorera, under en attityd av självklarhet. Med det här synsättet tar man ifrån spädbarnet hela dess språk, möjligheten att nå fram med budskap som att det vill amma, vill vara nära, är hungrigt, har bajsat, har tråkigt eller är trött. Det lilla barnets signaler och behov godkänns inte och det resignerar i stället för att fortsätta sina försök att kommunicera.
Sova hela natten ska passa alla barn. De som snabbt anpassar sig eller kanske är så nöjda att de faktiskt inte behöver någon sovträning i egentlig mening, får det uppskattande betyget ”duktiga” och ”smarta”. Föräldrar som inte får kuren att fungera får höra att de inte har en tillräcklig attityd av självklarhet. Bara de läser på tillräckligt och följer kuren så ska det ordna sig. Vuxna som bryter samman kan få råd som att mata barnen mer så att de är ordentligt mätta.
Vad gör man när ingenting fungerar då? Det måste väl ändå vara okej att ta till sömnkurerna när man går på knäna och inte fått sova sedan bebisen föddes? Jag säger nej. Det finns många sätt att vara en empatisk förälder, men att låta ett barn skrika och gråta som i sömnkurerna är inte ett av dem.
Mer läsning:
Lathunden för Sova hela natten
Kurbarnens hjälpforum på Anna Wahlgrens hemsida
Psykisk hälsa under spädbarnsperioden - ur Barnrapporten 1998
Många föräldrar har stora problem med barnens och sin egen sömn och känner inte att det finns några andra alternativ än sömnkurerna. I den fjärde delen av sömnspecialen tar vi därför upp en annan syn på sömn och hur man skapar sitt eget sömnarrangemang.
Artiklarna om femminutersmetoden och Sova hela natten finns publicerade i sin helhet i boken Nära föräldrar av Jorun Modén. I boken får du dessutom tips om hur man kan lösa olika sömnproblem.
posted by Jorun at 16:40
41 Comments:
Usch och blä och huvva och FY så hemskt det låter när du lägger fram det på detta viset...! Jag försöker att se bägge sidor av myntet och har läst ivriga SHN-kurares försäkringar om att det funkar - på deras barn - men hur mycket jag än läser och hör om de olika "sidorna" så låter ju NF SÅ mycket bättre, för att inte tala om att NF KÄNNS mycket bättre för mig som förälder! AW vill säkert väl. Men mig kommer hon ALDRIG att övertyga, sen får min dotter "nattrassla", tutta på natten, och vakna hur mycket hon vill. Min dotter ska ha 100% trygghet under sitt liv!
Vad skönt med någon som vågar avslöja varje detalj av kylan och omänskligheten i denna "heliga" Barnagurus hyllade "effektiva metod" - tack, Jorun och NF! :)
Måste ju bara få säga att mitt barn aldrig varit ledsen under den kuren jag körde. Annas alltså. Protester i form av att vara arg, ja! Men inte i flera timmar och aldrig i närheten av att vara ledsen..
Alla gör som dom vill med sina barn men jag tycker Annas metod är oslagbar och skulle aldrig drömma om att försöka göra mitt barn handlingsförlamat och nedtryckt genom att bära i sjal och samsova...
Om jag själv inte hade läst Barnaboken och massor på Annas forum hade jag nog trott på din beskrivning av kuren som något avskyvärt och som verkligen knäcker barnen.
Men som tur är har jag läst själv och behöver inte gå på den här förvridna beskrivningen av hur ett barn äntligen kan få sova!
Rekommenderar Barnaboken istället för denna krönika till dina läsare!
Så utomordentligt mycket i "Se och hör" anda denna krönika är. Ta citat ryck dem ur sitt sammanhang och dra absurda slutsatser!
Läs på och läs på igen innan du/ni drar slutsatser som på allvar får människor att må dåligt!
MIn pojke skrek som en galning på nätterna, och inte sov han speciellt mycket! När vi äntligen slutade med samsovning och fri tillgång till mammans tutte och införde annas sova hela natten kur så drog han en suck av lättnad och sov! Med hjälp av Annas metod och verktyg slutade han äntligen skrika på nätterna och började sov!!! Viva ANna!!
Långt inlägg:
Ta ledigt längre från jobbet och engagera er mer i era barn istf att klamra er fast vid barnen som ett utslag av dåligt samvete. Barnen skall väl inte behöva hjälp av sina föräldrar beträffande precis *alla* aspekter av sitt liv, bara för att många AP-föräldrar tycks ha ett tvångsmässigt behov av att känna sig behövda.
Vaknar vår dotter mitt i natten, vilket undantagsvis händer klappar vi självklart på henne där hon ligger (kvar i sängen, ja), ramsar och går ut ur rummet. Hon märker att vi har kommit till undsättning, lugnar ned sig i den mån hon ens blivit nämnvärt agiterad och sover vidare. Inget märkvärdigare än så.
Vill du ha möjlighet till ett vuxenliv med vuxentid tillsammans med din partner eller behövs ett alibi att ständigt kunna hänvisa till när man vill slippa något jobbigt eller påfrestande åtagande är valet självklart. I alla fall för mig och min sambo tillsammans med många andra.
Vem skall föräldraskapet kännas bäst och vara till störst nytta för, dig som förälder eller barnet? Att skriva att MITT/MINA BARN SKALL MINSANN HA 100% TRYGGHET implikerar ju att man anser att alla andra som inte tycker som en själv gör sina barn otrygga. Detta med vilje på råga av allt.
Vad krönikan eller vad man skall kalla den (jeremiaden?) beträffar är det ju i objektivitetens namn läge att hänvisa till att andra riskfaktorer inkluderade sammantaget visar på en större problematik och gör den verkliga problematiken respektive konkreta riskbilden aningens diffus.1).
F.ö. är det ju läge att inte kursivera text för att därigenom få det att verka som ett citat ur texten detta skall härröra från - när den förment citerade utsagan bara är ett uttryck för skribentens önsketänkande.
Att dessutom som ingress citera ett rent subjektivt forumsinlägg för att påpeka att man minsann har belägg för det man trumpetar ut – det känns inte direkt rumsrent.
Lättare att hacka på Anna än att hänvisa till att exempelvis förälderns/föräldrarnas rökning kan vara en stor del av problemet. Liksom låg utbildningsnivå samt oförmåga/olust till amning. Men då riskerar man att frångå att inte se skogen för alla träd och just det är det största problemet med krönikans svepande formuleringar respektive generaliserande slutsatser.
Intressant är att det i referenstexten anses viktigare att få föräldrarna att förstå att ryggläge väldigt viktigt genom personliga samtal om de inte fattar eller förmår barnet att inta ryggläge av sig själva. Att man skall sluta röka om man gör det och sörja för vettig ventilation i barnets sovkvarter är självklarheter eller?
Man attribuerar magläget till att vara en av de största riskerna i SIDS-sammanhanget; men inte ens om man genomgår de fullkomligt akrobatiska statistiska räkneövningar textens tankegångar föreskriver kommer man på något sätt fram till att SIDS inte är något som tyvärr händer ändå, trots eventuellt icke-rökande och ryggläggande, välbärgade och socialt stabila akademikerföräldrar.
De som skrivit texten tycker jag trots allt inte är helt ute, för om man verkligen ids läsa igenom rubbet handlar det om att brist på kunskap och utbildning samt sociala skillnader ifråga om position och nätverksstrukturerer är de viktigaste och mest avgörande för folkhälsan och därmed antar jag - babyhälsan. Jag *citerar* från referenssidan http://www.cbu.dataphone.se/Barnrapporten/Kroppslig.html#Plotslig%20spadbarnsdod
’Flera av de riskfaktorer, som diskuteras i de olika kapitlen om folkhälsoproblemen, är vanligare bland individer med låg social position. Ett exempel är rökning som är vanligare bland socialt mindre gynnade familjer och som är riskfaktor för nyföddhetsperiodens sjukdomar, infektioner och allergi. Effekten av låg social position är dock avsevärt större än vad som kan förklaras av sådana välavgränsade riskfaktorer.’
Fotnot:
1)
Ett syndrom, som i SIDS – sudden infant death syndrome – är tyvärr ingen konkret sjukdomsbeskrivning eller ens ens adekvat uppteckning över ett förlopp utan enbart ett antal symtom vilka i samlad form hänförs till varandra och till en sammanlagd inverkan. Jämför Svenska Akademiens Ordbok:
SYNDROM
BETYDELSE: om komplex av flera sammanhörande sjukdomstecken hos en o. samma patient o. som alla pekar på en viss sjukdom, symtomkomplex
Undrar på allvar om det verkligen är tillåtet att rycka saker ur sitt sammanhang och publicera det enligt egna syften. Har du jorun kollat det, så att du inte står där med en dyrbar rättstvist på halsen. Hade jag varit Anna hade jag stämt dig så långt det går!
Läste Lathunden för SHN. Får man verkligen göra såhär, tangerar inte det misshandel? Jag tycker Jorun har varit ganska mild i texten jämfört med vad Anna förespråkar på sin sida. Vidrigt, rent ut sagt! Vad är ryckt ur sitt sammanhang?
Tina: Vad är vidrigt? Vad är misshandel? Att låta sitt barn få sova gott om natten?
Jorun: Att se till så att ens barn äter sig ordentligt mätt leder INTE till ätstörningar!! Det handlar inte om att med alla medel tvinga i barnet mat, utan att se till att det får i sig ordentligt med mat och blir riktigt mätt, för det är nödvändigt för sömn och hälsa!
Hur ställer sig AP-föräldrar till det förresten? Ransonerar ni portionerna? Får barnen inte bli ordentligt mätta? Och hur i allsindar går det ihop med det eviga amnings-snuttandet ni AP-föräldrar förespråkar? Hur ska ett spädbarn kunna känna om det är hungrig eller mätt om den får snutta tutte i tid och otid?
När man går på knäna av trötthet, när man är konstant yr och har ångest och hjärtklappning till följd av sömnbrist (egen erfarenhet).. När barnet är matt, gnälligt och svart under ögonen av sömnbrist.. (också egen erfarenhet tyvärr) Ska man då INTE göra något åt saken?? Att inte låta sitt barn få sova gott om natten är misshandel! Är det EMPATI att förvägra sitt barn god sömn?
Detta var den värsta dynga jag läst på länge. Mycket dåligt skrivet, MYCKET dåliga argument.
Det är riktigt fult att klanka ner på andra i försök att själv verka bra. Det har aldrig Anna gjort mot er.
"Anna Wahlgren menar att barnet behöver tydlig ledning när det gäller mat och sömn. I den här relationen förväntas barnet vara passivt, medan den vuxne har ett tydligt, i min mening auktoritärt ledarskap. I Nära föräldraskap däremot ser man ett nyfött barn som någon man kan kommunicera med. Barnet känner vad det behöver och kan tala om det för sina föräldrar om de är lyssnande och empatiska. Föräldrarna är fortfarande de som har ansvaret, men utifrån den kommunikation de har med sitt barn.
Sova hela natten är en kur som är avsedd att användas om barnet inte har en sammanhängande nattsömn och tidigast vid 4 månaders ålder. För att få sitt barn att ”sova som folk” (sic) ska man upprätta ett mycket exakt schema med klockslag för måltider, sällskap och sömn."
Oavsett vilken idé man tror på, så måste jag säga, att texten är märklig och resonemangen haltar betänkligt emellanåt.
Skulle det finnas ett motsatsförhållande mellan 1.tydlig ledning (auktoritär, för den som vill) och 2.kommunikation???
Visst kommunicerar man med lilla spädbarnet, men snälla, resten av texten är ju rena rama svamlet! Lite mer konkret får man nog lov att vara om man nu ifrågasätter någon annans idéer eller vill torgföra sina egna.
Varenda människa som har känt sig nedstämd, kortare eller längre period, allt ifrån tonårsdepression till hopplösaste arbetslöshetselände, vad vet jag, vet hur viktigt det är att införa RUTINER! För att få koll på läget, för att bryta känslan av maktlöshet, för att känna att livet är förutsebart, för att hitta tryggheten. Det är precis vad som förmedlas med fasta tider för måltider, umgänge och sömn till litet sömnstrulande barn.
Det framställs som om den som inför rutiner, fast schema, för sitt barn, inte är lyssnande, inte empatisk, inte kärleksfull.?!
Men, i min bok, är det just införandet av rutiner, rutiner, rutiner för lilla barnet, som vittnar om empati, lyssnarförmåga och Kärlek.
...och sant engagemang.
Johan: Jag vill inte på något vis vara otrevlig utan bara tipsa om att du borde använda kommatering i din text.
Tycker du meningarna är för långa och inte kan följa resonemanget utan komma mellan var fjärde ord, ja då är nog texten på alldeles för hög nivå för dig.
Tack för omtanken i alla fall, och om du tycker ditt inlägg känns inflammatoriskt är det nog för att det försökte vara det.
Johan:
Var på sidan hittar du det du citerar?
Figge:
Hela sidan är en *del* av en rapport, skriven 1998 av ett landstingsorgan som inte finns längre; Centrum för Barn- och Ungdomshälsa. Numera verkar dess funktion vara övertagen av Folkhälsoguiden:
http://www.folkhalsoguiden.se/
Här är länk till det jag citerade:
http://www.cbu.dataphone.se/Barnrapporten/Introdukt.html#Halsoframjande%20insatser
Kopiera och klistra in, kan inte HTML för att skapa en klickbar länk, <> funkade inte iaf.
Där står en del vettigt att läsa, som jag skriver ovan. Maglägets vara eller icke vara är inte den mest lysande delen, direkt.
Ja, tänk när man inte har några hållbara argument får man klaga på bristen på kommatecken...
Jösses!
OK, du länkade till en helt annan sida först så när jag sökte efter ord i citatet så hittade jag ingenting. Nu gick det bättre.
Jag vet inte vad du gjort för cirkuskonster för att komma fram till dina slutsatser. Går man till källan och läser de rapporter som handlar om PSD/SIDS (man kan t.ex. börja med http://www.cbu.dataphone.se/Barnrapporten/referenser.html#Plotslig%20spadbarnsdod) så finner man att den största enskilda faktorn för att minska PSD har varit ryggläge (minskat från 300 fall per år till ca 50). Ser man på aktuell statistik skulle man kunna tro att det räcker att få bort rökningen eftersom man i dag kan hänvisa till rökning som riskfaktor i 90-95% av fallen. Så enkelt är det ju inte riktigt ändå eftersom det förutsätter att alla först lägger sina barn på rygg att sova. Båda interventionerna tillsammans skulle kunna få ner fallen till 5-10 fall per år.
När det gäller sociala förutsättningar är det ju precis som du skriver, att social status har en viss inverkan men PSD är något som drabbar i alla socialgrupper. Utbildning är en viktig del, människor som har utbildning tenderar att i större grad söka information på egen hand. Sedan kan man ju hitta omvända samband där låg utbildning indikerar dåligt socialt stöd från partner/släkt/vänner (dåligt stöd från dessa i grundskolan -> dåliga betyg/avhopp/"nöja sig" med 9 års utbildning o.s.v.), vilket i sin tur indikerar att man inte får det stöd för prevention som man hade behövt ("Bry det inte om det, det är bara något nytt påfund. När jag var ung... och jag lever fortfarande").
Absolut, men att prata om riskökning när man inte har en avlägsen uppfattning om hur stor risken är gör att jag drar öronen åt mig.
Det finns en massa sätt att komma åt SIDS, korståg är inte ett av de. Tendentiös behöver man inte vara i vilket fall som helst.
Strängt taget är det inte 'en helt annan sida', allt där är en del av en helhet rapporten som sådan; Barnrapporten.
Det är lättare att angripa magläge än rökning, av någon anledning. Barnet kallar =)
Johan: Tråkigt att du tog det så. Jag tycker det är intressant att läsa alla inlägg här på NF, så även ditt. Men din text är svår att läsa. Jag anser inte att det beror på att du skulle ha ett "bättre" språk än någon annan här utan att du slänger dig med ord som känns malplacerade och onödiga samt att du inte använder kommatecken. Det var ett tips i all välmening :-)
Läs din egen mening:
"Intressant är att det i referenstexten anses viktigare att få föräldrarna att förstå att ryggläge väldigt viktigt genom personliga samtal om de inte fattar eller förmår barnet att inta ryggläge av sig själva."
Kan du förstå att det blir en aning svårt att förstå vad du menar.
Om du dessutom anser att Jorun har en sämre svenska än du (läst på AW forum), samt anser att jag nog inte har tillräcklig kunskap för att förstå din text, då kanske du bör sänka din nivå till vår. Om du nu är angelägen att göra dig förstådd vill säga? För mig är din åsikt viktigare än att du skriver korrekt akademisk svenska ;-)
Trodde det var ngn bit som fallit bort i Word, men läser du Hela stycket fattar du nog. Annars kan jag förklara:
Det verkar viktigare att upplysa föräldrarna om diffusa fysiologiska faktorer än rent konkreta åtgärder som rökavvänjning eller god ventilation i boningen. Det tyckte jag var konstigt.
Fattar du om jag skriver:
Intressant är att det i referenstexten anses viktigare att få föräldrarna att förstå att ryggläge ÄR väldigt viktigt genom personliga samtal om de inte fattar eller förmår barnet att inta ryggläge av sig själva??? Sådant som Att man skall sluta röka om man gör det och sörja för vettig ventilation i barnets sovkvarter det är rena självklarheter vilka inte förtjänar att ens nämnas i sammanahanget?
Hur som helst, sänka eller höja sig till någons nivå är för mig relativt sett oväsentligt, för vill man missförstå, gör man det i vilket fall som helst.
Jämfört med litteraturen jag läst på universitetet är min svenska i Max potta-klass i sammanhanget. De författarna hade föga intresse av att göra sig förstådda om man inte lade ned en hel del energi på deras (nåja) budskap.
Slit inte ut dig för min skull och behåll för all del dina språkliga pekpinnar för dig själv. Ger det dig något att kommentera andra via tjuvnyp istället för att bidra, fortsätt dock för all del med detta.
Johan; med tanke på att du själv kommenterar din svenska och ser den som förmer än Joruns, så ville jag bara hjälpa dig lite på traven. Som man frågar får man svar heter det visst. Inte var det något slitsamt, jag är bara glad att kunna hjälpa till ;-)
Jag citerar mig själv på AWs forum:
Jag skrev - på NF - ett långt, relativt artikulerat inlägg om varför jag tyckte krönikan och de slutsatser den drog stank respektive ifrågasatte varför personhetsen mot Anna tillåts ta sådana former i såväl krönika som feedback. Det har ingen sagt ett ord om*...
*:Förutom att kommentera min kommatering, en fullständigt värdebefriad icke-konstruktiv kommentar enbart ägnad till att försöka irritera.
Har man inget bra att säga finns det människor som tvångsmässigt måste ha något att komma med ändå, jag stöter på de hela tiden i mitt yrkesliv. Själv håller jag oftast tyst i sådana situationer om jag kan låta bli att uppfostra personen. Slut citat.
Fotnoten var efter att ditt enda genmäle till min text var att du tyckte jag borde se över min kommatering. Här. Innan jag utlät mig på AWs forum, som man kan se på redigeringsmarkören.
Du hade inget vettigare att komma med än att tjafsa om kommatering och läste troligen inte ens hela mitt inlägg, än mindre Joruns hela källtext.
Lakej.
Johan: Jag antar att du försöker uppfostra mig nu då eftersom du inte håller tyst?
Jodå, jag har läst all text. Både din och Joruns. Än så länge är det inte så många inlägg på NF så jag hinner med att läsa allt som skrivs.
Jag hade ingen som helst elak avsikt med mitt tips om kommatecken. Jag fann din text rörig och gav dig ett tips. Jag ber om ursäkt om du uppfattat det som stötande.
Johan:
Man har en ganska klar bild över riskökningarna i relation till de olika interventionerna, det har forskats massor runt om i världen - inte minst i Sverige där vi har förträffliga register över allt från födslar till dödslar (åtminstone en fördel med storebrors kontroll över oss).
Hur menar du att man för korståg mot PSD? Är det inte bra om man gör vad man kan för att förhindra PSD? Hur tror du de föräldrar som drabbas tänker utifrån det?
Du skriver:
"Strängt taget är det inte 'en helt annan sida', allt där är en del av en helhet rapporten som sådan; Barnrapporten."
--- Med tanke på att du uttrycker dig nedlåtande mot andra som skrivit här trodde jag du kunde citera, mitt misstag. Ber om ursäkt.
Rökare får nog sin beskärda del av information om PSD såväl under graviditeten som i föräldraskapet.
Cirkuskonster är ett nedlåtande uttryck det med, figge, fast det fattade du kanske inte?
Du ville dessutom göra gällande att det handlade om annat icke-relaterat material, hur kan ett citat från samma textmassa av samma skribenter vara felaktigt?
Den här sidan och dess forum är korståget mot SHN/Anna/Anna-hängare jag åsyftar liksom alla forskare som snöar in sig på någon åtgärd som enda lösningen.
Uppfostran är bortkastad på dig och dina gelikar, Katharina. Jag har talat klart här.
Måste bara svara Johan en sista gång eftersom han har frågor till mig.
Åh, jag trodde att du slog an tonen när du använde dig av uttryck som "akrobatiska statistiska räkneövningar". Likar tala till likar, liksom :-)
Nej, jag har aldrig gjort gällande att du skriver om icke-relaterat material, däremot skrev du "Jag *citerar* från referenssidan http://www.cbu.dataphone.se/Barnrapporten/Kroppslig.html#Plotslig%20spadbarnsdod" och sedan citerade du från en helt annan sida. Det är lätt att inbilla sig att folk som raljerar över andra människor vet vad de pratar om, men när inte ens citaten blir rätt så är det inte underligt att det blir missförstånd. Du skriver att du har studerat på universitet, där brukar det vara grundläggande att kunna citera korrekt (att hänvisa till sid. 17 när citatet är hämtat från sid. 90 är inte korrekt)
Menar du att det pågår ett korståg mot AW i kampen mot PSD? Är inte det lite långsökt? Jag hade gärna tagit emot svar på mina frågor i föregående inlägg.
Visste inte att detta var universitetet, men det var samma text och det var väl huvudsaken annan sida eller annat kapitel om det hade rört sig om en bok. Jag klistrade in fel länk från urklipp helt enkelt - vid mitt första citat.
Jag hittade själv inte omgående - när jag fick för att länka rätt åt dig - varifrån mitt citat kom heller, erkännes glatt.
F.ö. var akrobatiken attribuerad till referenssskribenternas räkneorgier anno 1998.
Men det är klart, det är inte det enklaste att tolka tonfall osv när man inte känner en skribent. Men om någon sitter och letar formfel på en text någon skrivit på fritiden och inte har något annat konstruktivt att komma med blir iaf jag trött.
Mot mörker hjälper bara ljus, figge.
Och all upplysning till trots kommer små underbara barn ändå dö, meningslöst. Även om Anna och hennes läror skulle försvinna från jordens yta eller om hon skulle avsvärja sig de. Det skulle vara den stridbara SIDS-falangens värsta mardröm.
Oavsett allt detta, hjälper allas insatser till att färre barn dör är väl det allra viktigaste.
Men vad f-n håller ni på med egentligen? Är det ingen av damerna och herrarna ovan som förmår att argumentera som en mogen människa, och som klarar av att lägga fram sin sak utan att bryta ner sitt motstånd med förolämpningar? Om man är sugen på att lämna en seriös kommentar här ska man alltså behöva scrolla förbi ett par meter pubertala kraftmätningar först? Nu har ni sett till att inte en käft kommer att läsa min eller senares kommentarer bara för att man inte pallar ge sig in i getingboet. Pallra er i väg! Maila i stället!
Jag lägger ner mitt seriösa försök att tycka till, det är inte lönt i den här förskoleklassen i alla fall.
Det var innan vi genomförde Sova hela natten-kuren som vi hade en otrygg, ledsen och trött liten kille. En pojke som hela tiden ville bli buren, som inte ville sova mer än 20-45 minuter i sträck under nätterna. Hur skulle vi kunna fortsätta så? Jag stod inte ut med att se honom så ledsen - vilken mamma/pappa gör det?
Så länge ett barn får möjlighet till god sömn, tillräckligt med mat och trygghet och närhet och ett allmänt härligt liv spelar det väl ingen roll vilken "metod" vi använder? Låt oss tänka själva vad som passar oss och ta till oss de råd vi behöver från olika håll.
Jag tror inte riktigt på att bara köra Sova-hela-natten-kuren utan jag tror på ett helhetskoncept vad gäller Anna Wahlgrens metoder. För min familj var Barnaboken en räddning, så skönt att någon kan ge konkreta tips och råd! Tips som faktiskt till 99% fungerar i vår familj. Inte bara vad gäller sömn utan för att hitta små tips till hur man får ett barn att slippa besvikelser och känna sig behövt.
Det är lågt att nedvärdera andra människor som gör allt för att hitta lösningar när situationen är ohållbar. Tänk om man hade kommit till en lösning utan att behöva köra nån kur - till exempel genom att läsa Barnaboken INNAN man fått barn. NF är ett sätt att vara nära sitt barn och ge det trygghet - om man nu får det att fungera. Sova-hela-natten-kuren är ett annat.
Detta var ett av de mest patetiska försök till artikel jag läst på länge. Artikeln har tydligt inte för avsikt att belysa och förklara en annan filosofi och metod utan här är målet att förlöjliga och misskreditera.
Det är dock inte lönt att försöka argumentera emot artikeln för tydligt är att det inte finns någon önskan om saklighet.
Här läser man forskningsrapporter som bygger på statistik och lyfter ut enskilda parametrar som om de enskilt och avskiljt sitt sammanhang vore entydiga och förklarande. Fantastiskt amatöraktigt i ordets negativa bemärkelse.
Ni vet väl att duscha är farligt för det involverar vatten och nästan hundra procent av alla som drunknar gör det just i ett sammanhang där vatten är inblandat. Om vatten därför helt togs bort skulle med stor säkerhet drunkningsolyckorna minska radikalt.
Tycker så synd om dig, Jorun, för hackandet.
Annars tycker jag det verkar bra att du försöker uppehålla dig här på sidan med annat än argumentationer mot mig och mina diverse råd till förtvivlade föräldrar och barn som håller på att duka under av sömnbrist. Jag tycker det är fantastiskt roligt och belönande att kunna hjälpa, och mitt forum blomstrar. Jag hoppas verkligen att ditt ska göra det också, men då måste du hitta egna konstruktiva infallsvinklar som verkligen ger folk något. Att förfasa sig över mig och det jag gör är en kortvarig, snål och inte på sikt särskilt givande "fröjd".
Varma hälsningar, Anna
Heder åt dig Jorun för en mycket bra och modig artikel om Anna Wahlgrens s k Sova Hela Natten-kur! Jag tycker det är underbart att se att någon äntligen har genomskådat den här "kuren" som definitivt inte är något som de små barnen behöver. Möjligen de överdrivet kontrolltörstande föräldrarna.
Jag blir ledsen av att läsa om kuren, om scheman, fasta tider, "standardmodeller" och "marginalkvartar". Vad är det för ett liv för våra alldeles unika små barn? Varför ska de pressas in i scheman, varför ska de "matas med ömma järngreppet" och trugas istället för att få komma till bröstet när de själva behöver?
Jag tycker att SHN-kuren är kall och hård, inte alls barnvänlig som det påstås. Den drar alla barn över en kam, den ser inte till varje barns unika behov, den ser amning som enbart mat och tar ingen hänsyn till att amningen också är tröst, närhet och trygghet och den tar inte heller hänsyn till att alla barn inte har exakt samma sömnmönster eller sömnbehov.
Tack till dig Jorun för en utmärkt och klargörande artikel. Jag är inte förvånad över anhopningen av protestmail ifrån "SHN-sekten"...
Fruktansvärt otrevlig tongång här! Från alla parter måste jag säga!!! Är personligen ett hängivet AW-fan, men jag får ont i magen av folk som inte kan diskutera sakligt och inte hålla sig till ämnet!! Beklagligt!! Johan Rintamaa: Jag trodde att detta var ett forum för debatt ang SHN-kuren, inte ett "Hacka på folk för att de är mindre vetande enligt min mening" eller "Du är dum - för du kan inte förstå min högst byråkratiska snobbsvenska!!" forum. Jag betackar mig för eventuella påhopp av min högst alldagliga men välfungerande svenska.
Jösses! Vilken nivå det var här?! Krönikan var väl mest att skaka på huvudet åt... Varför måste alla köpa ett helt koncept för att de får barn??? Jag måste han missat något. Jag tycker Anna Wahlgrens barnabok är vettig i mycket, håller inte med om allt lika lite som jag gör om jag läser en annan bok i ämnet. Har provat SHN-kuren, men det passade inte oss, inte då iallafall, men jag vet att det funkar för andra och tycker fortfarande det är vettigt! Tycker det finns mycket bra i NF också. Hjälp! jag har tydligen ingen identitet alls?! Eller räknas jag till AW-sekten eftersom jag tyckte krönikan var kass?
Jag tycker det är tråkigt att en krönika hoppar på en sovmetod på det här viset, utan att tala om vad Nära Föräldraskap istället står för, och utan att lämna ett alternativ till Anna Wahlgrens sovmetod.
Det talas något vagt om att samsova, men faktum är man kan ha barnet i ett annat rum och ändå utöva Nära Föräldraskap (genom att använda sig av en Baby Monitor och komma då barnet gråter). NF handlar om att inte ignorera barnets skrik, och att sova på det sätt som är bäst för alla (det finns föräldrar som för en del oväsen om nätterna...genom att snarka menar jag, alltså ;) ).
Dessutom finns det en utmärkt bok: The No-Cry Sleep Solution av Elizabeth Pantley, som visar hur man med lite tålamod kan få sitt barn att sova hela natten igenom utan att det behöver gråta något alls! Detta tar dock längre tid än SHN-kuren, men för oss med barn som skriker tills de kräks om man inte tar upp dem så är Elizabeth Pantley en räddande ängel.
När det gäller koncept, så kan jag bara säga att för min del har jag alltid utövat Nära Föräldraskap i den mån jag kunnat. Det kom naturligt, som en instinkt. Den första bok jag köpte var Barnaboken, och jag tyckte Standardmålen var mycket bra (AW säger maten är viktigast, NF säger närheten, men vad spelar det för roll). Tyvärr var buffningen inte för mig, ffa därför att risken är högre att barn dör i sömnen då de ligger på mage. Punkt. Sedan så var tonen i boken sådan att jag fick ont i magen då jag läste den, eftersom mitt lilla barn inte verkade passa in bland de prydliga AW-barnen som äter soppa med sked vid nio månaders ålder, kan tas till fina salonger vid ett års ålder och gärna hjälper till att skölja sallad. Istället köpte jag Gentle Baby Care av Elizabeth Pantley, och kunde igen känna att jag faktiskt var en okej förälder. Anledning: den förespråkade något som jag kunde förstå mig på, och klarade av att utöva. Slutsats: föräldrar är olika (konstigt va!!!) ;) .
Ylva, här kommer alternativen:
www.naraforaldrar.se/2005/10/sovspecial-del-4-sov-gott-sov-nra-av.htm
Och vad Nära föräldraskap står för kan man läsa här:
www.naraforaldrar.se/vadarnf.htm
Allt får ju inte plats i en krönika :-)
Jag tror inte heller på koncept utan på att utforma sitt eget föräldraskap utifrån våra instinkter och det unika barnet. Barn är olika och föräldrar är olika. Det är just därför jag ryggar inför olika "expertmetoder". Nära föräldraskap går inte ut på att följa en metod utan att följa sitt barn.
Soliga hälsningar!
Till min häpnad (efter att ha uppmärksammats av en mor på mitt föräldraforum)finner jag att någon lagt in följande URGAMLA hälsning till Jorun, som då hade problem med hackers och stod i kontakt med mig.
Jag har INTE lagt mig i den här s k debatten. Jag har ingen som helst anledning att plädera för Sova hela natten-kuren. Det finns det tillräckligt många små barn som gör. Var och en får bli lycklig på sin fason. Live and let live.
"Anna Wahlgren said...
Tycker så synd om dig, Jorun, för hackandet.
Annars tycker jag det verkar bra att du försöker uppehålla dig här på sidan med annat än argumentationer mot mig och mina diverse råd till förtvivlade föräldrar och barn som håller på att duka under av sömnbrist. Jag tycker det är fantastiskt roligt och belönande att kunna hjälpa, och mitt forum blomstrar. Jag hoppas verkligen att ditt ska göra det också, men då måste du hitta egna konstruktiva infallsvinklar som verkligen ger folk något. Att förfasa sig över mig och det jag gör är en kortvarig, snål och inte på sikt särskilt givande 'fröjd'.
Varma hälsningar, Anna"
Till min häpnad (efter att ha uppmärksammats av en mor på mittföräldraforum)finner jag att någon lagt in följande URGAMLA hälsningtill Jorun, som då hade problem med hackers och stod i kontakt medmig. Jag har INTE lagt mig i den här s k debatten. Jag har ingen som helstanledning att plädera för Sova hela natten-kuren. Det finns dettillräckligt många små barn som gör. Var och en får bli lycklig på sinfason. Live and let live. "Anna Wahlgren said...Tycker så synd om dig, Jorun, för hackandet. Annars tycker jag det verkar bra att du försöker uppehålla dig här påsidan med annat än argumentationer mot mig och mina diverse råd tillförtvivlade föräldrar och barn som håller på att duka under avsömnbrist. Jag tycker det är fantastiskt roligt och belönande attkunna hjälpa, och mitt forum blomstrar. Jag hoppas verkligen att dittska göra det också, men då måste du hitta egna konstruktivainfallsvinklar som verkligen ger folk något. Att förfasa sig över migoch det jag gör är en kortvarig, snål och inte på sikt särskiltgivande 'fröjd'. Varma hälsningar, Anna
Hej Anna,
Om du vill så tar jag bort inlägget som tydligen någon annan lagt in.
Vill också passa på att hälsa alla besökare på den här sidan varmt välkomna att diskutera vidare i vårt forum: http://forum.naraforaldrar.se
Kram/Jorun
En mycket bra artikel. Där satte du ord på allt det jag tänker själv om Anna Wahlgrens metoder. Det är sannerligen skrämmande att hon uppmuntrar till sådan här behandling av barn. Vansinne.
Skicka en kommentar
<< Home