Var hittar man en klan?
av Susanna Elfors
Vår son har lärt mig mycket om mänsklighetens ursprung. Han har alltid älskat bröstet och avvisat mina försök till avvänjning, och vid snart två års ålder är han fortfarande en passionerad diare. Sin sovplats har han alltid haft mellan oss i sängen trots att vi har försökt få honom att sova i spjälsäng. Som det "överlevarbarn" han är har han krävt sin biologiska rätt. Det är som om han kommit till oss från mänsklighetens gryning för att berätta hur det en gång var. Hans ointresse för täcken till exempel antyder att vi levde i ett varmare klimat. Det är en berättelse om hur vi under tropiska nätter i mänsklighetens vagga, moder Afrika, låg tätt intill vår klan i skydd mot de sabeltandade tigrarna och de andra urtida bestar som strövade på savannen.
Hans berättelse är så vacker att även jag, som tidigt socialiserades med amning vart fjärde timma, vägning och därefter milkosal, kan förnimma mina rötter. Men jag känner också att avståndet till detta ursprung är långt. Utan sin viljestyrka hade sonen "socialiserats" betydligt mer. Trots sin viljestyrka fick han skrika i vagnen, för vad visste jag om bärsjalar när han var liten? Ingenting. Nu vet jag mer om dem, men jag har också förstått att nära föräldraskap handlar om så mycket mer än bärsjalar. Vår son har till exempel lärt oss att han vill vara nära sina föräldrar, men också att han behöver andra människor omkring sig. Den ekvationen är svår att få ihop i vardagen. Är han på dagis och vi på jobbet har vi våra respektive sammanhang, men vi saknar varandra. Är en av oss föräldrar hemma med honom under dagarna har vi varandra men inget mer. Vi är avskurna från både arbete och meningsfulla sammanhang, hänvisade till lägenheten, lekplatsen eller shopping.
Kärnfamiljen är också så bräckligt skör. En enda mamma har idag allt ansvar för amningen. Om hon inte kan eller orkar är det bara att lägga av. Jag tror faktiskt att forntidsmammorna ammade varandras barn, men vem skulle våga göra det numer?
Vad vill jag säga med det här? Jo, att en nära förälder behöver mer än en sjal och förlängd föräldraledighet. Nära föräldraskap behöver en klan och ett sammanhang. Var hittar man sånt?
Hans berättelse är så vacker att även jag, som tidigt socialiserades med amning vart fjärde timma, vägning och därefter milkosal, kan förnimma mina rötter. Men jag känner också att avståndet till detta ursprung är långt. Utan sin viljestyrka hade sonen "socialiserats" betydligt mer. Trots sin viljestyrka fick han skrika i vagnen, för vad visste jag om bärsjalar när han var liten? Ingenting. Nu vet jag mer om dem, men jag har också förstått att nära föräldraskap handlar om så mycket mer än bärsjalar. Vår son har till exempel lärt oss att han vill vara nära sina föräldrar, men också att han behöver andra människor omkring sig. Den ekvationen är svår att få ihop i vardagen. Är han på dagis och vi på jobbet har vi våra respektive sammanhang, men vi saknar varandra. Är en av oss föräldrar hemma med honom under dagarna har vi varandra men inget mer. Vi är avskurna från både arbete och meningsfulla sammanhang, hänvisade till lägenheten, lekplatsen eller shopping.
Kärnfamiljen är också så bräckligt skör. En enda mamma har idag allt ansvar för amningen. Om hon inte kan eller orkar är det bara att lägga av. Jag tror faktiskt att forntidsmammorna ammade varandras barn, men vem skulle våga göra det numer?
Vad vill jag säga med det här? Jo, att en nära förälder behöver mer än en sjal och förlängd föräldraledighet. Nära föräldraskap behöver en klan och ett sammanhang. Var hittar man sånt?
posted by Jorun at 15:13
17 Comments:
Tack för en tankeställare, Susanna! Jag tycker det är svårt att skapa ett naturligt socialt sammanhang för barn här i Sverige men gör så gott jag kan.
Jaaaaa - vill man göra det enkla svårt så kan man ju det!
Ett meningsfullt sammanhang för ett litet barn är att vara en del i familjen. I en lägenhet kan barn och föräldrar känna tillhörighet och få varandra att känna sig behövda. Att man ingår i ett sammanhang där man verkligen BEHÖVS är hemligheten för människans fortlevnad. Kan dagis, lekplatser eller shopping stilla det behovet? Nej - det är vi ju överrens om. Men att kunna stilla det behovet i en lägenhet tillsammans med sin familj fungerar och är tom nödvändigt för välbefinnandet!
Jag är rädd att man med det resonemanget inte ser skogen för alla träden. Någon klan behövs inte - bara lite insikt om att vi föräldrar utvecklas genom våra barn och all tid vi inte är med dem (under barnets första 3-4 år)skär av länken till ett betydelsefullt sammanhang för både oss föräldrar och barnen. En nära förälder behöver insikt om att barn ska förberedas för livet i den värld vi lever i idag - i Sveriges land. En nära förälder är nära verkligheten och nära sig själv och genom det tror på sig själv och sitt eget sammanhang med sin famij.
Herregud, ingen av våra barn har varit så förtjusta i täcken, de har sparkats av upp i åldrarna, beror nog inte på att förnimmer sina ursprungliga tropiska nätter, när detblir tillräckligt kallt så brukar täcket ligga kvar!
Tråkigt att du inte tycker att ni har ett meningsfullt sammanhang när ni är hemma, hänvisade till varandra och inget mer!! Vårt hem är i allra högsta grad ett smamanhang! Där bor vi, lever vi , sover, lagar mat, med andra ord det är hjärtat i våra liv! Jag och barnen har fullt upp att se till att hjärtat hålls igång! Det är vårt meningsfulla sammanhang!
Dessutom vidgar vi vårt sammanhang med vänner och släkt!
Jag håller inte med om alla argument i artikeln, men nog är väl många föräldrar rätt isolerade i dag? Själv har jag ganska bra kontakt med min mamma och ändå träffas vi baa några gånger per år för att vi inte bor på sama ort. Morfar bor utomlands, farföräldrarna har vi jättedålig kontakt med. Vi har många kompisar men dem träffar vi ju inte heller varje dag. Det blir mycket ÖF som jag inte tycker är så naturligt även om barnen har kul.
Jag läste kommentarerna först och undrade vad det var för konstig artikel... Men några av kommentarerna här känner jag är lite malplacerade. Artikeln handlar inte om att man inte känner sig hemma i sin lägenhet eller att bara överlevarbarn sparkar av sig täcket. Den handlar om saknaden av den sociala klanen. Jag tycker det var mycket bra skrivet :-)
Jag kommer förmodligen vara hemma med sonen vår nästa termin och har funderat på var jag ska hitta vår klan. Mycket intressant frågeställning, var hittar man sånt?
Har tänkt precis samma sak. Om klanen, eller byn eller vad man nu ska kalla det. För nu är det som att antingen är det vi tre (Ivan,4,5 mån, pappan o jag) eller också någon ganska krävande utflykt - det ska bestämmas var och hur, Ivan får anpassa sig, det kan han inte o så vidare... Det blir ett stressmoment, det sociala. . Skulle kunna skriva mycket om detta. Tror i alla fall inte att det är så käckt att det finns så mycket ensamma föräldrar. Vem LÄR man då av? Jag lärde mig knyta sjal på nätet, men det var faktiskt hemskt, hade mycket hellre velat lära mig det av en levande människa.
P.S. Tror att många ensamma föräldrar blir förtvivlade helt i onödan. De hade kunnat få hjälp. Någon hade kunnat hjälpa dem att t.ex. trösta sitt skrikande barn eller få det rätt med amningen. Tänk bara vad det skulle innebära för alla dessa föräldrar med kolikbarn, om de visste hur man använde en sjal.
Jag antar att Susanna hänvisar till ett socialt sammanhang, och avlastning i vardagen. Det finns ju en ensamhet i dagens samhälle som man inte pratar så mycket om. Jag har haft den stora turen att ha en föräldragrupp där vi har kännt varandra sedan MVC. Vi är olika och har olika syn på föräldraskapet, men har haft glädje av varandra i över ett år nu. Som mamma till ett överlevarbarn kan ban definitvt behöva ett par extra händer ibland. När mor- eller farföräldrarna är på besök tänker jag ibland att såhär gjorde man i det gamla bondesamhället och gör fortfarande i kulturer där man lever i större familje- konstellationer. Rentpraktiskt är det ju oerhört skönt.
Tack för era kommentarer! Jag vill bara förtydliga att jag inte upplever att min son, min man och jag har en meningslös tillvaro tillsammans, så att ni inte tror det. Problemen som jag ville diskutera handlar eg. om större sammanhang än vår familj. Jag menar att det är relativt lätt att amma länge och att använda sjal (även om det kan stöta på patrull av vissa). Svårare är det att förena nära föräldraskap med arbete, (och då menar jag inte städa, diska och laga mat). Jag försöker sitta vid datorn (där jag bedriver mitt arbete) när sonen är hemma, men han blir fort uttråkad och börjar dra i sladdarna eller vill att vi ska titta på flygplansbilder på Internet. Eftersom jag och min man både vill och behöver arbeta går vår son på dagis några timmar om dagen. Min vision är dock att kunna förena barn- och vuxengemenskap. Tänk om några familjer skulle skapa en egen arbetsplats (förutsätter någon form av kontorsarbete) där det finns både kontor och lekrum. Vi skulle alla arbeta och vara tillgängliga för barnen. Några av oss skulle vara huvudansvariga för barnen, ett uppdrag som vi skulle turas om med. På så sätt skulle vi kunna vara nära varandra men göra det vi är intresserade av! Är det någon som har några erfarenheter av något sådant?
PS. Vår son sparkar av sig täcket även när det är kallt. Antagandet att det har med hans ursprung att göra var mest en spekulation, men visst är det märkligt
Bra funderingar, haft en del egna i den riktningen.
Och det där med arbetsplatsen; vi har skojat om det lite: på min sektion på arbetet har det fötts eller kommer födas fem barn i år, så jag sa vi skulle ju ha en barnkrubba eller ngt i huset vi sitter i :) Vet inte om ngn dock skulle få igenom det eller vilja på allvar ... där sitter ju fler ...
*vinkar till Sanna* Känner du igen mig?
Ja, ålderssegregationen i vårt samhälle är något jag funderat kring länge. Likaså det du nämner om alternativa lösningar till barnpassning, tex på arbetet. Eftersom jag själv inte passar in på arbetsmarknaden har jag länge varit tvungen att försöka se alternativa lösningar på en massa saker i mitt liv. De flesta involverar bara mig själv, men några skulle också innebära ett flexiblare samhälle för alla andra som inte heller riktigt "passar in".
Kärnfamiljen är bräcklig skriver du, ack så rätt du har. Jag har ju själv ett barn med en man jag inte lever med. Den mannen har ytterligare en son med en kvinna som han inte bor med och en dotter med sin nya sambo. Nya sambon har med sig två pojkar i boet. Vad ska man kalla det, Multifamilj? :-) När så många förhållanden slutar i separation och när det så ofta är barn inblandade, borde vi då inte vara mer fantasifulla vad gäller lösningar på tex boende?
Över lag så upplever jag att många familjer (läs: mammor, för det är ofta de som tar stor del av föräldradagarna) är så förtvivlat ensamma. Jag vill bara flytta ihop med allihop! De sitetr och gråter för att de tror att de är ensamma i världen som sina tankar och problem, och de känner ingen de kan vända sig till. Hemskt! Jag skulle gärna leva i nån slags kollektiv där man turas om att arbeta och hjälpa varandra med matlagning och barn osv.
Glömde ju en greja: Jag upplever att jag har lite av min klan på Internet. Det är till andra näraföräldrar, via olika fora, jag vänder mig när jag undrar över något speciellt eller när jag har problem och vill ha tips. Jag, som inte ens vetat att det fanns nåt som hette Attachment Parenting förrän jag varit mamma i 13½ år. Det var en riktigt hemkomst att äntligen hitta andra som tänkte och gjorde som jag, och som hade barn med samma krav som mitt. Det känns som min klan, min familj, även om medlemmarna växlar titt som tätt.
oj vad jag langtar efter en klan! ett sammanhang utan krav men med SALLSKAP o DIALOG!
jag onskar att jag kunde trivas battre pa internet som pallas, men jag ar liksom battre "pa riktigt" ;-)!
jag har en 16-manaders o ar gravid i 2:a manaden med illamaende och annat skit. det kanns som att jag haller pa att bli helt sjuk i huvudet av att bara ga har hemma sjalv i var lilla fuktiga lagenhet och planera maltider som bara far mig att vilja krakas...
det maste verkligen vara en riktigt onaturlig situation! det passar liksom inte!
usch.
kom hem till mig och klana-er snalla!!
tigre
Pallas, visst känner jag igen dig! Kul att läsa din blogg och se hur ni har det "over there". Världen är ganska liten ibland. När kommer ni hem förresten?
Hälsa "Kusinen" och småkillarna! Sebastian hälsar också!
Kram
Sanna
Tigre, Grattis till bebismage :-) och tänk vad häröigt det vore om man var en hel by med alla trevliga AP-föräldrar man träffat på nätet.
tack sota katharina :-)!
och i jul gor jag ett nytt tappert forsok att traffa er..;-)
usch foresten! sag ni den har knappa traden pa familjeliv?
http://www.familjeliv.se/Forum-3-23/m5337596.html
:-(
vet att den inte har med bloggen att gora men blev sa upprord...saknar tex dina inlagg katharina...
Skicka en kommentar
<< Home