Den första gången jag hör orden "det är underbart att amma" blir jag förvånad. Eftersom jag har ammat i ett par år är det märkligt att jag inte stött på uttrycket förut. På något sätt har jag tydligen helt missat det, det där som jag BORDE känna. "Åh, nu får du AMMA igen." säger en god vän. "Så Underbart!" Underbart? Jo, det är klart att man kan uppleva det på olika sätt, men... Underbart?? Det blir ingen tid till att utveckla ämnet, och jag inte tänker mycket mer på saken.

En annan god vän har precis fått barn. Sitt första. Vi träffas och hon undrar lite. Hur var det egentligen när jag började amma S? "Jo, när han väl började suga gick det hur bra som helst!" säger jag tvärsäkert. Jag ser på henne att det inte är vad hon vill höra, men det är ändå så jag minns tiden med min förstfödde. Vi pratar vidare. Hon har lite strul med amningen och visst är jag medkännande, men jag har egentligen ingenting att säga. Faktum är att jag inte känner igen mig alls. Amning är ju... underbart.

På väg därifrån får jag plötsligt en flashback. Den är så levande att jag stannar mitt i ett steg. Jag sitter i min säng, och jag gråter. Det är mitt i natten. Jag är fullständigt utmattad och har ett nyfött barn vid bröstet. Bröstet gör ont, men det är inte allt. Hela livet GÖR ONT! Han ska äta igen! Det är bra att han äter, han måste gå upp i vikt, snälla låt honom gå upp i vikt. Men... måste han äta så ofta? Och så länge? Och bara när jag sitter upp, hur jag än försöker med att ligga och amma? Jag står inte ut! Jag orkar inte en sekund till!

Ojdå. Var det så det var? Jag vänder och går tillbaka till den nyblivna mamman. "Vetdu", säger jag, "det där jag sa nyss, om hur det var att amma i början... det var nog inte riktigt sant. Om jag ska vara ärlig hatade jag varenda sekund." Hon lyser upp. Några månader senare skrattar vi gott åt minnet. Med tid, arbete, tålamod och mycket stöd från omgivningen har amningen ordnat upp sig för henne, precis som den gjorde för mig en gång i tiden.

Då och då stöter jag på mammor som faktiskt tycker att det är underbart att amma. Roligt, härligt, underbart för dem! Själv blir jag fortfarande, efter fyra års amning, lika förvånad när någon säger just de där orden tillsammans, "underbart att amma". Mysigt, praktiskt, rofyllt - javisst! Och även gräsligt, hemskt, outhärdligt. Om man undantar just "underbart" har jag upplevt hela skalan. Måtte jag i fortsättningen komma ihåg det spannet! Måtte jag aldrig igen låta en nybliven mamma tro, att hon är den enda i hela världen som inte känner att "Amning Är Underbart".

Kommentera Tinas artikel nedan, eller diskutera med oss i forumet!