För nästan 5,5 år sen föddes min första dotter. Tidigt under graviditeten hade jag och min man diskuterat hur vi ville ha det när barnet kom. Vi var överens om att jag skulle ta hela föräldraledigheten förutom pappamånaden och sen stanna hemma med barnet så länge det gick. Det blev över fyra år. När föräldrapenningen var slut var jag hemma ett år obetalt, sen fick jag ett jobberbjudande jag inte kunde motstå. Jag hade turen att kunna anpassa mina arbetstider och jobba mycket helger och kvällar samt att min svärfar ställde upp som barnvakt när det behövdes. På så sätt behövde min dotter inte börja hos dagmamma förrän hon var fyra år.

Nu när jag ser tillbaka på de där åren så var det en tuff tid. När jag befann mig mitt uppe i det så tänkte jag inte på att vi hade det kärvt ekonomiskt, jag bara stretade på i förvissningen om att vi gjorde det som var bäst för vår dotter och att saker och ting en dag skulle förändras. Jag minns så väl det året jag var hemma obetalt. Det var året när jag inte hade råd att köpa hårfärg för att färga håret som jag alltid brukar göra. Det var året vår dotter var den enda i familjen som fick nya kläder, köpta på second hand. Det var året min dotter var den enda i släkten som fick julklappar. Det var året vi inte kunde gå på bio eller gå ut och äta en enda gång. Det var året vi inte kunde köpa något gott till lördagen utom när min mamma stack till oss en extra hundring.

Alla pengar vi hade gick åt till nödvändiga utgifter. Faktum är att vi gick back varje månad. Som tur är hade mina man sparat lite i aktier innan han träffade mig och vi tog lite av de pengarna varje månad.

Men, och det är ett stort men, det var också året då jag fick sitta med min dotter insvept med i en filt på trappan när åskan gick och regnet öste ned. Det var året jag fick se på Magnus och Myggan varje dag på video. De var året när jag fick läsa Richard Scarrys böcker om Jan Banan, Dagge Daggmask och Stora Flora. Det var året jag fick umgås varje dag med min lilla flicka och se henne ta sig fram här i livet med både skratt och tårar. Och det var värt det, det var värt varenda sekund!

Så när min dotter var 2,5 år blev jag erbjuden ett halvtidsjobb. Vi var i valet och kvalet. Vi insåg att en sån chans tackar man inte nej till, men samtidigt så ville vi fortsätta ha dottern hemma. Det hela löste sig genom att hennes farfar erbjöd sig att hoppa in när det behövdes. Jag jobbade som sagt mest kvällar och helger när pappa var hemma och sen var hon hos farfar 6-8 timmar i veckan. Under 1,5 år fortsatte vi på det viset, men sen började min dotter klaga över att hon aldrig hade någon att leka med. Då fick hon börja hos dagmamma 15 timmar i veckan. Det kändes skönt att vi kunnat vänta tills hon kunde fatta det beslutet själv.

Så i vintras kom lillasyster. Vi är fast beslutna att hon också ska få vara hemma så länge det går och så länge hon själv vill. Nästa år kommer min man att vara föräldraledig och sedan efter sommaren börjar pusslandet igen. Vi hoppas att kunna göra det tills hon åtminstone fyller 3 år. Den här gången har vi det bättre förspänt. Min man har ett nytt jobb med bra betalt och jag kommer att få utökad tjänst (på helgen) när jag återgår till jobbet. Den här gången kommer vi både att ha det bra ekonomiskt och kunna njuta av att vara med barnen. Och jag kommer till och med att ha råd att färga håret. Vad sägs om rött? ;o)

Välkommen att kommentera artikeln nedan eller diskutera i forumet!