Livet tar en omväg
av Isa
Jag har två barn, men jag har varit gravid tre gånger. Mellan mina två underbara döttrar fick jag ett missfall i vecka 13.
Det var planerat och välkommet, men den där riktiga förväntansfulla lyckokänslan uteblev. Jag mådde inte bra, frös hela tiden och kände mig allmänt nere. Så i vecka 11 började jag blöda. Det var inte mycket, men ändå. Jag ringde till Akademiska i Uppsala och fick en tid ”för säkerhets skull”.
Vill du se på skärmen, frågade gynekologen innan. Ja, sa jag först. Men så ångrade jag mig. Nej, jag ville inte se, för jag visste redan. Jag visste. Ja, sa gynekologen. Tyvärr så ser det inte så bra ut. Livmodern verkar liten för tiden. Sköterskan som var med klappade mig på axeln. Hur är det? Bra, sa jag. Jag klädde på mig och skulle vänta på att få blodprover tagna. Jag stod inte ut. Jag sa till min man som satt utanför med dottern att nu går vi! Nu, med en gång.
Vi åkte hem under tystnad. Den enda som pratade var dottern. Hon var tillräckligt stor för att förstå att något hänt med bebisen i mammas mage. Men mamma, du sa ju att det skulle bli en bebis. Ja, sa jag. Ibland tror man att man har en bebis i magen, men så har man inte det. Vad skulle jag säga? Vad kan en treåring förstå? Hur skulle jag kunna förklara, när jag inte själv förstod? Jag ville inte förstå. Ville inte.
Jag blev sjukskriven i två veckor. Jag hade fått tabletter som skulle göra att det som fanns kvar i mig skulle komma ut.
Jag ville inte ta dem, så jag slängde dem. Min kropp hade talat om för mig för länge sen att det var något fel. Jag litade på att den skulle göra vad som krävdes. De två veckorna var nästan till ände när det hände. På tre timmar var allt över och det fanns inget kvar. Min kropp var bara min igen.
Tiden som följde var tung och svår. Jag ifrågasatte mitt liv, mitt äktenskap och min framtid. Det var höst. Löven var röda och gula och regnet piskade mot marken. Sorgen över det som skulle blivit, men inte fick chansen, låg som en skugga över vardagen. Varför skulle det hända mig? Varför skulle det få hända någon? Hur kunde Gud eller ödet eller vemsomhelst låta sådant ske?
Men så plötsligt en dag kändes livet nästan som vanligt igen. Jag fikade med mina arbetskamrater, lekte med min dotter ute i snön, vattnade mina vissna pelargoner och drack varm choklad med tjock vispgrädde. Jag var tillbaka igen. Inte tillbaka där jag började, utan längre fram på vägen. Jag var fortfarande jag, det var bara livet som tagit en omväg.
Kommentera Isas blogg nedan eller diskutera i forumet!
Det var planerat och välkommet, men den där riktiga förväntansfulla lyckokänslan uteblev. Jag mådde inte bra, frös hela tiden och kände mig allmänt nere. Så i vecka 11 började jag blöda. Det var inte mycket, men ändå. Jag ringde till Akademiska i Uppsala och fick en tid ”för säkerhets skull”.
Vill du se på skärmen, frågade gynekologen innan. Ja, sa jag först. Men så ångrade jag mig. Nej, jag ville inte se, för jag visste redan. Jag visste. Ja, sa gynekologen. Tyvärr så ser det inte så bra ut. Livmodern verkar liten för tiden. Sköterskan som var med klappade mig på axeln. Hur är det? Bra, sa jag. Jag klädde på mig och skulle vänta på att få blodprover tagna. Jag stod inte ut. Jag sa till min man som satt utanför med dottern att nu går vi! Nu, med en gång.
Vi åkte hem under tystnad. Den enda som pratade var dottern. Hon var tillräckligt stor för att förstå att något hänt med bebisen i mammas mage. Men mamma, du sa ju att det skulle bli en bebis. Ja, sa jag. Ibland tror man att man har en bebis i magen, men så har man inte det. Vad skulle jag säga? Vad kan en treåring förstå? Hur skulle jag kunna förklara, när jag inte själv förstod? Jag ville inte förstå. Ville inte.
Jag blev sjukskriven i två veckor. Jag hade fått tabletter som skulle göra att det som fanns kvar i mig skulle komma ut.
Jag ville inte ta dem, så jag slängde dem. Min kropp hade talat om för mig för länge sen att det var något fel. Jag litade på att den skulle göra vad som krävdes. De två veckorna var nästan till ände när det hände. På tre timmar var allt över och det fanns inget kvar. Min kropp var bara min igen.
Tiden som följde var tung och svår. Jag ifrågasatte mitt liv, mitt äktenskap och min framtid. Det var höst. Löven var röda och gula och regnet piskade mot marken. Sorgen över det som skulle blivit, men inte fick chansen, låg som en skugga över vardagen. Varför skulle det hända mig? Varför skulle det få hända någon? Hur kunde Gud eller ödet eller vemsomhelst låta sådant ske?
Men så plötsligt en dag kändes livet nästan som vanligt igen. Jag fikade med mina arbetskamrater, lekte med min dotter ute i snön, vattnade mina vissna pelargoner och drack varm choklad med tjock vispgrädde. Jag var tillbaka igen. Inte tillbaka där jag började, utan längre fram på vägen. Jag var fortfarande jag, det var bara livet som tagit en omväg.
Kommentera Isas blogg nedan eller diskutera i forumet!
posted by Jorun at 22:26
3 Comments:
Tack för din fina berättelse!
/Sara
"Jag var tillbaka igen. Inte tillbaka där jag började, utan längre fram på vägen. Jag var fortfarande jag, det var bara livet som tagit en omväg."
Så väldigt bra skrivet. Önskar jag kunde kommit på den formuleringen själv för det stämmer så bra, så är det. Livet tar omvägar ibland.
/Hellen
Tack för att du delade med dig! Du formulerar det så bra. Men det väcker smärtsamma minnen till liv, plötsligt kan jag minnas den där ångesten i kroppen och känslan av att man inte står ut. Outhärdligt. Det tog lång tid innan jag kände att jag lyckats gå vidare efter att min första graviditet slutat med en akut skrapning mitt i natten efter att jag blödde och blödde onormalt mycket och fostret inte kom ut. Nu är det länge sedan, men jag märker att en tagg fortfarande sitter kvar någonstans och det är nog något jag alltid kommer att bära med mig.
Kram Cecilia
Skicka en kommentar
<< Home