Vi kommer hem efter en dag på stan, en dag då vi har träffat massor av barn och vuxna i lekparken och därefter gått och handlat. Så fort jag har fått av storsyster (2 ½ år) kläderna och hjälpt henne att gå på toaletten, meddelar hon att hon ska vila, springer iväg och lägger sig i soffan. Det ser mysigt ut och hon suckar nöjt. Det är bara en tidsfråga innan hon kommer att somna. Jag sätter mig på soffkanten och smeker henne över håret. Då kommer det.
”Nej. Du ska gå.”
Jag blir både konfunderad och glad! Det är första gången hon har uttryckt i ord att hon behöver en stund för sig själv. Säkert för att det har varit en så stimmig dag. Jag minns hur jag kunde gå raka vägen till mitt rum för att få vara ifred efter en dag i skolan när jag var liten. Ända tills jag blev vuxen såg jag mig själv som lite av en ensamvarg bara för att jag hade det här behovet av att få gå undan efter att ha bombarderats med nya intryck under dagen. Och jag tänker att Nära föräldraskap handlar precis lika mycket om att respektera ett barn som vill vara ifred som att ta upp det barn som längtar efter närhet.
”Självklart”, säger jag, drar upp täcket på min lilla dotter och tassar därifrån.

Lämna dina kommentarer nedan eller diskutera i forumet.