Nu kan ni pusta ut!
av Mona
Alla mina nära och kära och alla inte lika nära och inte lika kära kan nu dra en lättnadens suck. Mona ammar snart inte Lilja längre...! Det har börjat gå längre och längre mellan amningstillfällena och de senaste gångerna har jag bara ammat för att tömma tutten lite, eller för att Lilja har haft ont i magen på natten.
Jag har nekat henne tutten några enstaka gånger, men förutom det har Lilja själv kommit ifrån amningen. Hon får ju välling med och det har ju också gjort sitt till, men även den håller vi på att avveckla. På nåt vis finns det liksom inte plats för en tutte längre mellan alla måltider och tupplurarna. Lilja söker inte efter bröstet heller, inte ens när vi ligger nära och jag bara har behå på mig och det är ju uppenbart att det är på väg bort då.
Det har varit en kamp. Amningen har för mig i mångt och mycket varit en kamp, men med en lång period av enbart njutning emellan. Men Liljas liv startade med en kamp för att få igång intresset och kunskapen att äta. Vi kämpade i två veckor med sond i lilla näsan och jag och sjukhuspersonalen blev svettiga av våra försök att lägga Lilja till bröstet. Jag hade dessutom i månader efteråt såriga bröstvårtor med jämna mellanrum, men ingen av oss gav upp.
Jag ammade Lilja närhelst hon ville ha och hon gick upp fint enligt BVC:s kurva. Men när hon närmade sig fyra månader började BVC tycka att det var dags för smakisar. Det tyckte inte jag, så jag "förhalade" smakispremiären så gott jag kunde. Hon fick ett par skedar gröt en gång, men det var inget jag själv tyckte var dags, utan jag gjorde det för att "så ska det vara".
Min mamma dog i november och då hade jag en "godkänd" anledning att slippa börja med smakisar - det var ju så mycket med allt, ensam anhörig som jag var... Så vi ammade på en tid till, men vid jul, när Lilja var över sex månader lyckades hon med sin propaganda, BVC-tanten, och en ny era började. Eran som jag i efterhand kan döpa till "Tiden då Lilja ratade allt utom tutte, trots mammas och pappas idogda försök", eller "Tiden då Liljas vikt stod stilla eller gick nedåt igen" eller "Månaderna då varje matsituation innebar oro, ledsna miner och nästintill tvångmatning"...
För att komma tillrätta med Liljas viktnedgång i samband med införandet av smakisar rekommenderade BVC välling efter varje måltid. Det ville inte jag, jag ville försöka amma upp hennes vikt efter varje måltid och BVC gav mig en "deadline" - visar vågen att min mjölk inte kan få Lilja att gå upp i vikt tills ett visst datum - då måste jag börja med välling.
Så jag ammade. Och ammade. Och ammade. Jag trodde verkligen att mina enträgna försök att få upp Liljas vikt med min egna mjölk hade funkat. Men inte. Jag glömmer aldrig reaktionen hos personen som var med när vi vägde Lilja den gången. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag blev gråtfärdig. Där stod jag, en liten mamma med en liten tjej och ville förtvivlat att dottern skulle klara sig på smakisar och min bröstmjölk men det gick inte längre. Och så den reaktionen från personen som grädde på moset. Inte roligt alls.
Så jag slutade amma efter måltiderna och Lilja fick välling istället. Det tyckte hon om direkt, så det får man ju vara glad för. Välling och tutte var det enda som lilla fröken verkligen kastade sig på med vällust. Det som kom på sked var totalt ointressant. Tänk om jag hade vetat då, vad jag vet nu. Att det faktiskt FINNS barn, som inte är redo för mat i samma tid som normen säger. Vad mycket oro och tråkiga matstunder vi hade kunnat besparas då!
När Lilja var runt sju-åtta månader började de kommentarerna komma igång och sedan dess har det fortsatt... "Hon börjar se lite stor ut i din famn nu" "Ska du verkligen fortsätta amma?" "Det är väl dags för henne att slippa den där tutten nu" "Du har väl bara blask i de där nu." Allt jag har hört finns fortfarande kvar klockrent i mitt huvud. Alla tråkiga kommentarer, alla pikar och menande blickar.
Vi lever lyckligtvis i ett fritt land. I ett fritt land kan man ju tycka att en mamma och ett barn som trivs med amningen borde kunna fortsätta med det utan att behöva höra kommentarer till och från. Man kan aldrig tvinga ett barn att dia. Ett barn som inte vill ha bröstet spottar ut bröstet. Det är dit Lilja har kommit nu. NU har hon kommit dit och inte vid 6 månader, inte vid 10 månader och inte vid 14 månader. NU, vid 16 månader är hon redo att sluta amma, och det visar hon. JAG tycker att det är tråkigt, jag säger inte annat, och jag tycker att hon gott hade kunnat fortsätta ett tag till för immunförsvarets skull, men jag tvingar henne inte! Vissa har trott att jag har tvingat mig på Lilja "Här lilla gumman, öppna nu munnen nu ska mamma ge tutte!!" men så är det inte. Lilja har diat för att hon har velat. Jag har ammat för att jag har velat. Svårare än så är det inte.
För ett par veckor sedan satt jag på en buss och pratade med en kollega från skolan där jag vikarierar ibland. Hon frågade hur gammal min dotter var och så sade hon "Men du ammar inte längre eller?" (Att ens förutsätta det i frågan visar ju hur Sveriges inställning till långtidsamning ser ut!) När jag svarade ja sken hon upp och berättade att hon hade ammat sina bägge söner i nästan två år och hon tyckte att det var så roligt att höra att jag fortfarande ammade. När lillebror hade fötts så var storebror nästan tre år och hade suttit och tittat på vid ett amningstillfälle och sett drömmande ut. Min kollega hade frågat "Vill du smaka?" och storebror hade nickat med stora ögon. Han lade sig tillrätta och tog en slurk. Så såg han upp på sin mamma (hon glömmer aldrig det ögonblicket, berättade hon) och sade "Ååh. Det var gott!" och så dök han ner igen en kort stund. Efter den gången frågade han inte efter bröstet nåt mer, utan det räckte med den gången.
Det var hemskt skönt att träffa någon som faktiskt delar min uppfattning. Annars är jag förpassad till likar på internet, och det är också hemskt skönt att de finns, men att träffa någon "riktig" person var underbart! Alienkänslan över mig mattades en del.
Men nu är amningen som sagt snart avslutad för min del. Skönt va? Nu slipper ni klaga och tycka att jag är äcklig. Lugn och ro från och med nu.
Jag har nekat henne tutten några enstaka gånger, men förutom det har Lilja själv kommit ifrån amningen. Hon får ju välling med och det har ju också gjort sitt till, men även den håller vi på att avveckla. På nåt vis finns det liksom inte plats för en tutte längre mellan alla måltider och tupplurarna. Lilja söker inte efter bröstet heller, inte ens när vi ligger nära och jag bara har behå på mig och det är ju uppenbart att det är på väg bort då.
Det har varit en kamp. Amningen har för mig i mångt och mycket varit en kamp, men med en lång period av enbart njutning emellan. Men Liljas liv startade med en kamp för att få igång intresset och kunskapen att äta. Vi kämpade i två veckor med sond i lilla näsan och jag och sjukhuspersonalen blev svettiga av våra försök att lägga Lilja till bröstet. Jag hade dessutom i månader efteråt såriga bröstvårtor med jämna mellanrum, men ingen av oss gav upp.
Jag ammade Lilja närhelst hon ville ha och hon gick upp fint enligt BVC:s kurva. Men när hon närmade sig fyra månader började BVC tycka att det var dags för smakisar. Det tyckte inte jag, så jag "förhalade" smakispremiären så gott jag kunde. Hon fick ett par skedar gröt en gång, men det var inget jag själv tyckte var dags, utan jag gjorde det för att "så ska det vara".
Min mamma dog i november och då hade jag en "godkänd" anledning att slippa börja med smakisar - det var ju så mycket med allt, ensam anhörig som jag var... Så vi ammade på en tid till, men vid jul, när Lilja var över sex månader lyckades hon med sin propaganda, BVC-tanten, och en ny era började. Eran som jag i efterhand kan döpa till "Tiden då Lilja ratade allt utom tutte, trots mammas och pappas idogda försök", eller "Tiden då Liljas vikt stod stilla eller gick nedåt igen" eller "Månaderna då varje matsituation innebar oro, ledsna miner och nästintill tvångmatning"...
För att komma tillrätta med Liljas viktnedgång i samband med införandet av smakisar rekommenderade BVC välling efter varje måltid. Det ville inte jag, jag ville försöka amma upp hennes vikt efter varje måltid och BVC gav mig en "deadline" - visar vågen att min mjölk inte kan få Lilja att gå upp i vikt tills ett visst datum - då måste jag börja med välling.
Så jag ammade. Och ammade. Och ammade. Jag trodde verkligen att mina enträgna försök att få upp Liljas vikt med min egna mjölk hade funkat. Men inte. Jag glömmer aldrig reaktionen hos personen som var med när vi vägde Lilja den gången. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag blev gråtfärdig. Där stod jag, en liten mamma med en liten tjej och ville förtvivlat att dottern skulle klara sig på smakisar och min bröstmjölk men det gick inte längre. Och så den reaktionen från personen som grädde på moset. Inte roligt alls.
Så jag slutade amma efter måltiderna och Lilja fick välling istället. Det tyckte hon om direkt, så det får man ju vara glad för. Välling och tutte var det enda som lilla fröken verkligen kastade sig på med vällust. Det som kom på sked var totalt ointressant. Tänk om jag hade vetat då, vad jag vet nu. Att det faktiskt FINNS barn, som inte är redo för mat i samma tid som normen säger. Vad mycket oro och tråkiga matstunder vi hade kunnat besparas då!
När Lilja var runt sju-åtta månader började de kommentarerna komma igång och sedan dess har det fortsatt... "Hon börjar se lite stor ut i din famn nu" "Ska du verkligen fortsätta amma?" "Det är väl dags för henne att slippa den där tutten nu" "Du har väl bara blask i de där nu." Allt jag har hört finns fortfarande kvar klockrent i mitt huvud. Alla tråkiga kommentarer, alla pikar och menande blickar.
Vi lever lyckligtvis i ett fritt land. I ett fritt land kan man ju tycka att en mamma och ett barn som trivs med amningen borde kunna fortsätta med det utan att behöva höra kommentarer till och från. Man kan aldrig tvinga ett barn att dia. Ett barn som inte vill ha bröstet spottar ut bröstet. Det är dit Lilja har kommit nu. NU har hon kommit dit och inte vid 6 månader, inte vid 10 månader och inte vid 14 månader. NU, vid 16 månader är hon redo att sluta amma, och det visar hon. JAG tycker att det är tråkigt, jag säger inte annat, och jag tycker att hon gott hade kunnat fortsätta ett tag till för immunförsvarets skull, men jag tvingar henne inte! Vissa har trott att jag har tvingat mig på Lilja "Här lilla gumman, öppna nu munnen nu ska mamma ge tutte!!" men så är det inte. Lilja har diat för att hon har velat. Jag har ammat för att jag har velat. Svårare än så är det inte.
För ett par veckor sedan satt jag på en buss och pratade med en kollega från skolan där jag vikarierar ibland. Hon frågade hur gammal min dotter var och så sade hon "Men du ammar inte längre eller?" (Att ens förutsätta det i frågan visar ju hur Sveriges inställning till långtidsamning ser ut!) När jag svarade ja sken hon upp och berättade att hon hade ammat sina bägge söner i nästan två år och hon tyckte att det var så roligt att höra att jag fortfarande ammade. När lillebror hade fötts så var storebror nästan tre år och hade suttit och tittat på vid ett amningstillfälle och sett drömmande ut. Min kollega hade frågat "Vill du smaka?" och storebror hade nickat med stora ögon. Han lade sig tillrätta och tog en slurk. Så såg han upp på sin mamma (hon glömmer aldrig det ögonblicket, berättade hon) och sade "Ååh. Det var gott!" och så dök han ner igen en kort stund. Efter den gången frågade han inte efter bröstet nåt mer, utan det räckte med den gången.
Det var hemskt skönt att träffa någon som faktiskt delar min uppfattning. Annars är jag förpassad till likar på internet, och det är också hemskt skönt att de finns, men att träffa någon "riktig" person var underbart! Alienkänslan över mig mattades en del.
Men nu är amningen som sagt snart avslutad för min del. Skönt va? Nu slipper ni klaga och tycka att jag är äcklig. Lugn och ro från och med nu.
posted by Jorun at 13:27
19 Comments:
Vad tråkigt att inte få stöd från bvc när man vill amma länge - jag bävar lite gran för att diskutera amning med bvc då hennes förslag för att få Jakob att äta bättre var att sluta amma. Hon tyckte också att det var viktigt att han inte ammade för ofta men det fattade jag och sa pliktskyldigt att det oftast gick tre timmar mellan amningarna (fast det var ju sällsynt med så långa pauser). Hoppas nu att det går bra för er och att din dotter fortsätter upp i vikt.
Men det är ju ett fritt land.. eller hur? Jag personligen tycker att det ser "äckligt" ut och skulle definitivt kännas äckligt att amma längre än 1 år.. Däremot så tycker jag att man ska amma så länge det känns rätt för en själv, känns det rätt till barnen är 1,2,3 eller mer så ska man naturligtvis göra det och sluta lyssna på BVC, släktingar och annat. Mitt första barn slutade själv när hon var 6 månader och vad gäller hennes immunförsvar så har jag på snart 5 år tagit ut 5 VAB-dagar trots att hon varit på dagis sen hpn fyllde 1.. så även där är alla barn olika.
Man kan i alla fall ha självinsikten att det är från vår kultur vi snappar upp idén att det skulle vara "äckligt". Och försöka respektera både de som väljer att långtidsamma och de som inte gör det.
ibland ska man inte säga så mycket till BVC - just nu har jag en BVC sköterska som jag skulle kunna säga det mesta till - men jag har haft fler! Jag har ammat ettan 16 mån, tvåan 2,5 år och trean 3,5 år. Jag ammar nu minstingen snart 4 mån o vi får se hur länge jag ammar den här gången - jag har iallafall bättre saker för mig än att bry mig om hur länge andra ammar - finns värre saker i världen att bry sig mer om!
Mona - så jobbigt du har haft det! Jag är så imponerad att du orkat "stå ut", inte med amningen, utan med allt motstånd och fördomar!
Fällde en tår när jag läste din artikel.
Snappa upp idén?? Jag är väl en egen människa som får känna hur jag vill? Jag tycker helt enkelt att det ser äckligt/onaturligt ut att amma stora barn, även om jag läser, ser, hör och vet att det är bra för barnen..
Det kommer inte från nån kultur, det är bara mina känslor...
Jag tror att barnen mår bra av det som föräldern mår bra utav..
Att tro att barnen mår bra av det föräldern mår bra av är 2000-talets största skitsnack för att slippa bry sig om vad barnet behöver.
Jag tycker att det är synd att du ser dig som ett offer i din relation till omvärlden. Det är inte sunt. Se till det du tror på och till din egen förmåga att ta beslut - tro på det du gör! Då blir du självklar och respekterad!
Jag tror inte heller att "mår föräldrarna bra, så mår barnet bra" är någon automatisk sanning . Ofta när man hör det här uttrycket så handlar det om något som sker på barnets bekostnad, att barnets behov får stå tillbaka för den vuxnes.
Alla har vi samma grundlägggande behov(äta, sova, få närhet osv), men dessa behov tar sig olika uttryck, såväl mellan olika individer som vid olika åldrar.
*Pustar lite och skakar på huvudet åt somliga inlägg* Snacka om att vara dåligt påläst om barns utveckling och biologi!!! Man slutar aldrig att förvånas över människors okunskap och fördomar ...
Du kanske vill läsa igenom några rader från Aftonbladet i alla fall? http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,723790,00.html
Nåväl!
Vad ledsen jag blir av att läsa din berättelse, Mona! Det är ju så sorgligt att du fått så dåligt stöd av både bvc och din omgivning. Det finns så stora kunskapluckor idag, det är verkligen något vi borde jobba hårt för att rätta till. För kunskap och forskning finns ju!
Hemskt nog så är min första tanke att den dåliga viktökningen kan ha berott på att bvc tjatat fram en matstart som hon inte var redo för. Det är ju tyvärr så att om barnet får de här påyttesmå teskedarna smakisar innan det är moget för fast föda så kan de irritera magen och störa upptaget av näringen från bröstmjölken. Därför är det viktigt att våga låta barnet styra matintroduktionen. :-(
Att blir så motarbetad av de som står en närmast är ju så sorgligt att jag knappt finner ord för det. Det skär i hjärtat ... :-(
Inser vilken tur jag har som har stöd av min familj! Ni är värda mer än guld!!! :-)
Många kramar till dig Mona!
Oj, jag blev nog lite arg där, och nu faller poletten ner! Inser lite pinsamt att det är olika "anonymos" och att jag nog missförstod syftningen! Ber generat om ursäkt ...
"Jag tror inte heller att "mår föräldrarna bra, så mår barnet bra" är någon automatisk sanning . Ofta när man hör det här uttrycket så handlar det om något som sker på barnets bekostnad, att barnets behov får stå tillbaka för den vuxnes.
Alla har vi samma grundlägggande behov(äta, sova, få närhet osv), men dessa behov tar sig olika uttryck, såväl mellan olika individer som vid olika åldrar. "
Jag fick liksom för mig att avsändaren syftade på amningen. Att mamman ammade av egoistiska motiv och att det inte skulle ha varit bra att utsätta barnet för den "perversa, äckliga och onaturliga" amningen, men nu när jag läser om i lugn och ro så inser jag ju att jag gjort bort mig lite ... ;-) Oj oj oj jag har visst hängt för mycket på FL och förväntar mig samma knasigheter som där! ;-) Ber om ursäkt för att jag drog förhastade slutsatser! :-)Man får ju skämmas ....
Det var ju jag som skrev det där, Cecilia! Och jag är inte precis mot amning....;)Fast jag kanske formulerade mig oklart. Jag menade att barn och vuxna i grund och botten har samma behov, men att det inte går att dra likhetstecken mellan dem. Barnet är en individ, ingen "förlängning" av föräldrarna.
/Isa
För att slippa bry sig om vad barnet behöver?? Snacka om personligt påhopp????
Om jag mår direkt dåligt av att amma ett äldre barn pch känner mig obekväm.. hur tror du barnet känner sig då?? Den fårju i sig näring ändå och det är inte bara genom att amma som man kan tillfredsställa närbehovet..
Jag bryr mig mycket om mina barn, och inläggen här och på forumet (det gamla som jag läst lite då och då) säger mig en sak: Jag ska aldrig bli en nära förälder om man ska bli som er...
Jag är nära på mitt eget vis, och lever efter mottot: Mår jag bra, så mår mina barn ännu bättre.. Ska jag göra något jag inte mår bra av, mår mina barn ännu sämre....
Självklart ska man som förälder inte göra något man inte mår bra av, men jag tycker inte att man för den sakens skull kan ta för givet att det som är bra för den ene automatiskt är bra för den andre. Tror man på att "det som är bra för mig, är bra för mina barn" så ser man saker ur sitt eget perspektiv, inte ur barnets. Man utgår från sig själv. Vad händer om man vänder lite på det, "det som är bra för mitt barn är bra för mig" eller "det som är bra för min man är bra för mig"?
Istället för att utgå från en individ kanske man skulle utgå från familjen som helhet?
Ja, det har du rätt i.. Känner att jag nlev lite arg för att nån skrev att jag inte skulle bry mig om mina barn.. Men självklart är det så att det finns gränser för vad jag menar.. Tex om jag mår bra av att vara full, så är ju det inte bra för mina barn (om jag är hemma menar jag..) Men mitt tankesätt är så att om jag mår bra så mår mina barn bra. Att vända på det känns stört omöjligt för i så fall skulle min stora tjej äta godis hela veckan för det mår hon bra av, aldrig städa för det mår hon bra av, lägga sig när hon vill för det mår hon bra av. Ett barn har ju inte erfarenheten av vad som är bra för dem. Det ska hon ju lära sig av oss..!! Får jag bara göra något för mig själv ett par ggr i veckan är jag en mycket bättre mamma resten av veckan än om jag skulle tillbringa varje minut med mina barn. Enligt vissa är ju inte det OK, men för mig är det nödvändigt.. Detsamma gäller min sambo och vi fungerar utmärkt ihop..
Usch vad ledsen jag blir av att läsa hur du blivit bemött. Stor kram från mig
Brukar kika in här ibland och läsa lite, när jag läste det du hade skrivit mona blev jag ledsen för din skull...
Har blivit bemött på BVC åt motsatta håll, när jag fick mina första två barn så blev stressen för stor att KUNNA amma av alla i min omgivning, så det raserades helt..*inte glad över det*...Men de små liven växte upp och är hur fina som helst, och nästan aldrig sjuka.
Nu, 8 år senare fick jag en liten till, ( nu 6 mån ) vilket ammningen fungerade helt UTMÄRKT...hon stegrade i kurvan som aldrig förr...De skrattade på BVC och sa att det var nog bara grädden i de där brösten...Stolt som bara den var jag...
MEN så blev jag sjuk, fick äta medeciner som jag inte kunde amma till, började med tillägg ( då var hon 4 mån ) och sen smakisar, efter jag blivit frisk 2v senare, så skulle jag sätta henne till bröstet...men ack, hon ville inte:( hon hade fått smak för det andra.
( hade under sjuktiden pumpat flitigt)
DÅ sa de på BVC, "du måste kämpa, de är SÅ viktigt att amma...osv"
Gud vad jag kände mig som en dålig mamma, än i dag när jag far dit är det på det sättet, "jaha...du ammar inte...ja du vet...6 månader osv"...
Fast nu sista gången när jag var där, sa jag som det var...och satte punkt för saker och ting...Tjejjen mår juh framförallt helbra, världens gladaste och goaste, och går upp i vikt m.m som hon ska...Så de på BVC kan klaga åt andra hållet åxå, tyvärr...Vi kanske skulle byta bvc???...*skämtar lite*...:)
Det var intressanta synpunkter och viktiga erfarenheter att ta del av här, här kommer några tankar från mig;
Det jag retar mig mest på när det handlar om BRÖST i allmänhet och AMNING i synnerhet är det Allmänna Intressets synpunkter, oombedda råd och remarkabla förmåga att lägga sig i. Jag har ammat första sonen tills han var 1,4 och nuvarade sonen är idag 1,1 (och jag försöker i vild förtvivlan att få honom att äta vanlig mat nu. Varför kan man ju fråga sig, men beslutet är mitt, för i januari börjar jag jobba igen).
Tydligen ammar jag för länge; mina arbetskamrater har idiot förklarat mig, min svärmor har blivit uppskrämd med tredjehands information som säger att barnet får i sig alla mammans "gifter" och BVC noterar att "bra, men det är nog dags - för länge sedan egentligen - att börja med vanlig mat".
I dagsläget är det - fortfarande! - kvinnor som ammar och då måste det få vara upp till resp mamma om hon vill och hur länge hon vill amma. Jag blir lika ledsen/förbannad/trött på dem som hojtar om att man sk amma tom 6 mån som dem som skriker när man ammar längre än ett år. "Rör inte mina bröst" skulle fungera som alla kvinnors nya slagord, vare sig vi vill eller inte vill amma, förändra med implantat eller låta dingla, med eller utan bh. Låt oss vägras placeras i fiktiva läger, sorterade efter vår vilja att amma eller inte, osv. Jag kan egentligen bara ha en seriös dialog om amning och det är med en annan mamma oavsett ev amningserfarenhet.
Efter en helvetisk - notera; helvetisk! - inledning på min amning med första sonen är jag nu vän med fenomenet amning och vill inget hellre göra för mina två barn, för det får mig att må bra. Mina tuttar är mitt magiska trick när jag ska trösta eller bara finnas till för killarna. Betr helvetisk; jag grät, förbannade och hatade amningen som enda födokälla till min första son, när han tre veckor gammal ännu inte hade gått upp i vikt. Jag avskydde hans doft i kombination med "surmjölken", jag hatade smärtan i bröstvårtan, som blödde och sved, jag hatade själva proceduren och jag såg inget slut på eländet. En klok BVC sköterska skickade mig vidare till "Hell Camp" pågick i nästan två veckor på sjukhuset/prematuren och även om jag har m å n g a åsikter om hur jag/vi behandlades där så kvarstår faktum att jag åkte därifrån med en framgångsrik amning i bagaget.
Jag önskar alla lycka till som orkar försöka amma, det var värt besväret iaf för oss. Jag vet inte om mina grabbar är friskare än andra barn på dagis, kommer att leva längre eller bli klokare än andra barn, men VI hade det himla mysigt under resans gång...
Kram Malin
Skicka en kommentar
<< Home