Jag tillhör inte "kategorin" Nära Föräldrar i den bemärkelsen att jag har burit mina barn i sjal, samsovit eller ammat länge. Inte för att jag inte har velat bära i sjal, men jag hade helt enkelt inte hört talas om sjalar att bära i. En Babybjörn bärsele lånade jag och FY vad jag tyckte det var bökigt. Dessutom vi burit våra barn i armarna, men de har trivts bäst på golvet på en filt (ej babysitter). Men sjal hade jag definitivt använt om jag läst om det. Det kanske inte är för sent till min 1-åring, men hon vill nog knappast sitta i den nu.

Inte för att jag inte velat samsova, för det ville vi i alla fall innan vi fick barn, men det visade sig att jag, min sambo och framför allt vår äldsta dotter inte kunde sova alls på nätterna. Vi provade allt möjligt innan vi lade henne i egen säng och vi fick en ny bebis. Mamma och pappa saknade henne naturligtvis men utan kurer och skrik sov hon som en stock från första försöket. Sedan köpte vi hus och bröt sovfriden, dottern var då 8 månader och ville inte sova i sin säng i sitt rum. Hon protesterade vilt och vi försökte först med sängen i vårt rum innan hon till sist fick sova i vår säng. Det var precis vad hon ville och alla var lyckliga. Anledningen till att jag inte provade det först var för att det var det sista jag kunde tänka mig att hon ville.

Efter ett halvår av samsovning och mycket mys ville hon inte sova i vår säng längre. Provade spjälsängen men FY vad den var otäck tyckte hon. Den plockades ner och en lång månad av sömnproblem följde. Sedan kom vi på att vi hade en växasäng i förrådet som vi ärvt efter min systerdotter. Kärlek vid första ögonkastet blev det för vår dotter, så nu somnade hon glatt i sin säng efter den dagliga rutinen med bokläsning och mys med mamma eller pappa. Vi stannade hos henne tills hon somnat. Men från den dagen så kommer hon alltid på småtimmarna och kryper ner hos oss. Tiden har varierat under åren men hon är SÅ välkommen.

När vi fick vår yngsta dotter för ett år sedan så visade det sig att hon agerade exakt som sin storasyster, med skillnaden att hon älskar sin spjälsäng. Det är det enda stället där hon somnar utan protest. Härom veckan vaknade hon helt otröstlig och ville komma upp, men var fortfarande trött så då tänkte jag: Hon får sova med oss! Men när hon väl kom i vår säng blandade hon gallskrik med skratt och bus i sängen. Något fel var det, men efter en stund så provade jag spjälsängen igen och då sov hon nästan innan hon var nere.

Inte för att jag inte velat amma länge, men ingen av mina flickor har velat amma längre än 6 månader (skrämmande att det är i exakt samma ålder). Nu vet jag (av svar på forumet att döma) att många här tänker: ”Ja, ja så säger de flesta och det är precis vid den tiden som det kan bli så.” Men så var det inte för mig. Inte enligt mig i alla fall. Med första flickan provade jag smakportioner tidigt för att jag tyckte det var så roligt och inte hade en aning om att det kunde påverka amningen. Den skulle jag ju fortsätta med länge, till slut bara mysamma tills hon var nöjd. Men hon visade ganska tydligt att hon tyckte det var tråkigt att ligga ner och amma när det fanns så mycket annat att titta på och man kunde sitta upp.

Det hör till saken att med den storleken jag har på mina bröst, kan jag omöjligt sitta upp och amma. Men jag fortsatte ett tag till ända tills vi var i stugan på västkusten och hon i princip bara skrek när hon kände på sig att det var amningsdags. Där och då bestämde jag mig för att inte tjafsa mer med henne och hon har inte en gång sen dess visat tendens till att vilja ta bröstet.

Med yngsta dottern väntade jag längre med smakportioner för jag hade nog förstått att det kanske var just det som gjorde att hon inte ville, och denna (sista) gången ville jag amma länge. Ja i alla fall längre än 6 månader. Tyvärr kräktes min dotter otroligt mycket, så när hon var 5 månader provade jag att ge henne gröt, för jag kom ihåg från min tid när jag jobbade på barnsjukhus att man rekommenderade att prova lite fast föda som gröt för att komma till rätta med kräkningarna. Hon fick smak på det, gapade stort och var helnöjd. Men 2 dagar innan sin 6-månadersdag så började hon att vägra bröstet. Jag var förberedd på att det skulle kunna hända och jag trugade och provade alla metoder som fanns. Mjölk hade jag, för jag hade sedan hon var ca 4 månader pumpat ur en extra gång på kvällen innan jag la mig för att det skulle finnas mycket. Hon sov från ca 20,00 – 06,00 då och jag pumpade vid 23-tiden. Men hon ville absolut inte.

När jag bestämde mig för att ge upp och hon fick börja äta mer gröt och vanlig mat så tänkte jag att vi fortsätter att mysamma så länge som det går. Det gick i en vecka att ge henne en sista slurk innan hon la sig, men sen var det slut med det också. Hon har heller aldrig visat att hon letar efter bröstet och när jag efter 2 veckor provade så tittade hon på mig som om hon inte förstod vad jag menade?

Kanske kände hon och hennes syster min desperata kamp för att fortsätta och det blev till något negativt? Kanske de helt enkelt tyckte det räckte? Frågorna är många, men jag är i alla fall medveten om att jag gjorde det JAG kunde då och de har i alla fall fått minst 6 månaders amning nästan på heltid och lite slurkar då och då efter. Jag har inte dåligt samvete på något sätt, eftersom jag gjorde vad jag kunde. Med yngsta dottern kände jag en sorg, för att jag vet att det inte blir några mer mysiga, avslappnande amningsstunder.

Med denna berättelse vill jag mena att jag trots detta anser mig vara en Nära Förälder i den meningen att jag har lyssnat och känt av deras behov, även om det kanske skiljer sig från hur de flesta här på NF har haft/har det? Vad tycker ni?

Kommentera gärna Helenas artikel nedan, eller diskutera i forumet.