Min morfars mor Karin, var en särskild kvinna. Så kort att hon nästan kunde tas för dvärg - förmodligen led hon av engelska sjukan som barn - och så temperamentsfull och viljestark att hon verkade mycket längre än hon faktiskt var. På de svartvita foton som finns av henne har hon seniga, starka armar och långt, flätlockigt hår uppsatt i knut. Karin blev våldsamt förälskad i en mycket yngre man när hon var i trettioårsåldern och hon blev gravid utan att de ens var förlovade. En stor skam på den tiden, men hon älskade sin son över allt på jorden.

Så småningom byggde Karin upp ett liv tillsammans med en annan man. Hon arbetade till att börja med som hushållerska i hans hem i Östersund, men de inledde ett förhållande och hon gick till slut med att gifta sig med sin arbetsgivare. En dag mötte hon prästen när hon gick gatan fram. ”Vad jag är glad att du äntligen blir en anständig kvinna, Karin”, sa prästen. ”Anständig är jag väl i alla fall!” utbrast hon förnärmat och bestämde sig i samma stund för att aldrig gifta sig. Hon var fullt övertygad om sitt egenvärde trots tidsandans moral.

Karins andra barn, Inez, var för tidigt född och både liten och klen. Det såg inte ut som om hon skulle klara sig. Men Karin var som sagt inte den som gav sig, hon tog en träskål, fyllde den med bomull, la den pyttelilla Inez i den och ställde skålen nära elden. Hennes Inez skulle inte få dö utan vidare! Barnet ammade hon outtröttligt tills den lilla flickan började lägga på hullet. Min mor som har berättat om Karin för mig, tycker att hennes farmor gick efter liknande principer som när man vårdar kuvösbarn. Nu när Karin hade mjölk igen lät hon även den äldre pojken återuppta amningen. Han var närmare fyra år men tyckte mycket om det och sa att han ville ha ”geita” (slang för brösten på jamtska) när han ville amma. Mjölk var värdefullt och eftersom de var fattiga, var mjölken ett välkommet tillskott för den äldre pojken.

Moderna mammor som syskonammar säger ibland att det är praktiskt att ha det äldre barnet som hjälp vid begynnande mjölkstockning, eftersom det kan suga kraftigare än ett nyfött barn. Dessutom upplever de att barnen inte behöver konkurrera med varandra, eftersom båda har fri tillgång till amningen. Jag har ingen uppfattning om hur vanligt det var på 1800-talet att återuppta amningen med äldre barn, men min morfar hade hur som helst fina minnen av närheten han delade med sin mor.

Enligt Lars Hammarin var spädbarnsdödligheten anmärkningsvärt låg i Jämtland fram till slutet på 1800-talet, bland annat tack vare en traditionellt hög amningsfrekvens. ”Barna skull suug geita i fleir år”* hette det, vilket innebar att barnet ammades i minst ett år men ofta längre. Det var inte tal om bestämda amningstider (direktiv om schemalagd amning kom senare) utan man satte barnet till bröstet när det verkade hungrigt. Men det fanns också en sorts flaska gjord av en skinnapp och ett kohorn eller en tygpåse, som man använde för att ge olika sorters mjölk utspädd med vatten till barn från ett års ålder. Kanske användes flaskorna även till spädbarn som var i behov av tillägg.

Jag har ofta tänkt på Karins historia, jag fascineras av hur hon gick motströms och hur hon tog hand om sina barn under de livsvillkor som rådde då. Tack, Karin, för att jag får ta hand om mina barn, här och nu!


*Lars Hammarin, Bot och botare, Jamtli förlag 1999, s 101 - 102.

Diskutera gärna bloggen i forumet, eller skriv en kommentar nedan!