Är störd sömn lika med förstörd sömn?
av Jorun
För bara några dagar sedan funderade jag över om det var dags att avvänja min 11-månaders dotter från nattamningen. Vi hade sovit sämre än vanligt i flera veckor. Förkylningarna har avlöst varandra under vintern och samtidigt har den yngsta dottern börjat amma oftare än vanligt, upp till fem gånger på natten i stället för en eller två. Dessutom gnydde hon högt och gällt när hon ville ha bröstet så att jag vaknade med ett ryck. När hon väl kom till bröstet, bet hon i bröstvårtan med sex nya tänder så att jag blev alldeles klarvaken. Jag kände mig tröttare och tröttare för varje natt. På dagen behövde jag finnas till för barnen, varje kväll behövde jag jobba i ett par timmar och ekvationen gick inte ihop.
Var det alltså dags att sluta med nattamningen och försöka få henne att förstå att amning endast sker under dagtid? Bra idé, jag vill sova, var det enda budskap min hjärna skrek om och om igen. Men det kändes inte helt och hållet rätt och innan jag bestämde mig för hur vi skulle göra, hejdade jag mig en stund. Det slog mig plötsligt att jag själv hade frågat mig i en text om störd sömn verkligen är lika med förstörd sömn. I andra kulturer är det vanligt med nattamning och så vitt jag vet beklagar man sig inte över sömnbrist. Kunde det vara så att jag blev störd delvis för att jag tagit till mig av omvärldens åsikter att man måste sova i en oavbruten följd för att känna sig utvilad nästa morgon? Jag tänkte också på en väldigt klok mamma som en gång sa till mig:
"Efter småbarnsåren inser man att väldigt mycket handlar om faser i en liten människas liv. Ingenting varar för evigt."
Jag försökte sätta mig in i min egen dotters situation, vad det innebär att vara en liten människa som vill amma om natten. Hon har utvecklats enormt mycket under den senaste månaden, hon visar väldigt tydligt att hon är intresserad av att börja gå och hon har inte långt kvar. Just när spädbarn befinner sig i en intensiv utvecklingsfas, som före krypande eller gående, är det vanligt att de vill amma mer. Dels är de så upptagna av att utforska världen att de knappt hinner amma, dels känns det kanske särskilt viktigt att få tanka trygghet efter utforskningsexpeditioner som kan sträcka sig ända från de lockande köksskåpen till den djupaste garderoben. Det slog mig plötsligt hur liten tid hon har kvar som spädbarn, att hon är alldeles på gränsen till att bli koltbarn, eller ”toddler” som man säger på engelska. ”Toddler” betyder ”en som tultar”. Vilket utvecklingssprång ett barn tar mot slutet av sitt första år!
Plötsligt visste jag så säkert. Jag ville inget hellre än finnas till för henne när hon nu sökte den trygghet hon behövde. Kanske skulle hon kunna få den i en famn också, men hennes förstahandsval var bröstet. Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd. Att ge henne bröstet så fort hon visade minsta tecken på att vilja det. Den kvällen väckte jag henne försiktigt när jag själv gick och la mig och hon ville gärna amma en stund. Under natten ammade hon lika ofta som dagarna innan men med en viktig skillnad: hon gnydde inte och bet mig inte. Genom att bestämma mig för att vara mer uppmärksam på hennes behov, la jag henne till bröstet innan hon blev upprörd. Vi sov gott mellan amningstillfällena och jag njöt av att vara med mitt barn. På morgonen när jag vaknade kände jag mig utvilad! Under några nätter fortsatte hon att amma så här ofta, sedan blev det mer sällan igen.
Det finns ett råd som står i Sears’ The Baby Book, ”If you resent it, change it”, ett råd som ofta är bra. Men den här gången var det min attityd som behövde ändras. Jag behövde tänka om, inte lära mitt barn nya vanor. Jag säger inte att det här är lösningen för alla, men det var en lösning för oss, i just vår situation. Och i dag tog min lilla tös tre steg alldeles på egen hand, ett av de fantastiska ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.
Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera i forumet.
Var det alltså dags att sluta med nattamningen och försöka få henne att förstå att amning endast sker under dagtid? Bra idé, jag vill sova, var det enda budskap min hjärna skrek om och om igen. Men det kändes inte helt och hållet rätt och innan jag bestämde mig för hur vi skulle göra, hejdade jag mig en stund. Det slog mig plötsligt att jag själv hade frågat mig i en text om störd sömn verkligen är lika med förstörd sömn. I andra kulturer är det vanligt med nattamning och så vitt jag vet beklagar man sig inte över sömnbrist. Kunde det vara så att jag blev störd delvis för att jag tagit till mig av omvärldens åsikter att man måste sova i en oavbruten följd för att känna sig utvilad nästa morgon? Jag tänkte också på en väldigt klok mamma som en gång sa till mig:
"Efter småbarnsåren inser man att väldigt mycket handlar om faser i en liten människas liv. Ingenting varar för evigt."
Jag försökte sätta mig in i min egen dotters situation, vad det innebär att vara en liten människa som vill amma om natten. Hon har utvecklats enormt mycket under den senaste månaden, hon visar väldigt tydligt att hon är intresserad av att börja gå och hon har inte långt kvar. Just när spädbarn befinner sig i en intensiv utvecklingsfas, som före krypande eller gående, är det vanligt att de vill amma mer. Dels är de så upptagna av att utforska världen att de knappt hinner amma, dels känns det kanske särskilt viktigt att få tanka trygghet efter utforskningsexpeditioner som kan sträcka sig ända från de lockande köksskåpen till den djupaste garderoben. Det slog mig plötsligt hur liten tid hon har kvar som spädbarn, att hon är alldeles på gränsen till att bli koltbarn, eller ”toddler” som man säger på engelska. ”Toddler” betyder ”en som tultar”. Vilket utvecklingssprång ett barn tar mot slutet av sitt första år!
Plötsligt visste jag så säkert. Jag ville inget hellre än finnas till för henne när hon nu sökte den trygghet hon behövde. Kanske skulle hon kunna få den i en famn också, men hennes förstahandsval var bröstet. Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd. Att ge henne bröstet så fort hon visade minsta tecken på att vilja det. Den kvällen väckte jag henne försiktigt när jag själv gick och la mig och hon ville gärna amma en stund. Under natten ammade hon lika ofta som dagarna innan men med en viktig skillnad: hon gnydde inte och bet mig inte. Genom att bestämma mig för att vara mer uppmärksam på hennes behov, la jag henne till bröstet innan hon blev upprörd. Vi sov gott mellan amningstillfällena och jag njöt av att vara med mitt barn. På morgonen när jag vaknade kände jag mig utvilad! Under några nätter fortsatte hon att amma så här ofta, sedan blev det mer sällan igen.
Det finns ett råd som står i Sears’ The Baby Book, ”If you resent it, change it”, ett råd som ofta är bra. Men den här gången var det min attityd som behövde ändras. Jag behövde tänka om, inte lära mitt barn nya vanor. Jag säger inte att det här är lösningen för alla, men det var en lösning för oss, i just vår situation. Och i dag tog min lilla tös tre steg alldeles på egen hand, ett av de fantastiska ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.
Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera i forumet.
posted by Jorun at 21:12
17 Comments:
Intressant att läsa hur ni haft det. Min son är nu 10 månader och har lite liknande nattbeteende för tillfället. Det är jobbigt, men jag gillar ditt sätt att tackla situationen. När man tänker efter så går de ju faktiskt igenom otroligt mycket när de lär sig nya saker, ofta flera på en gång. Tror jag ska göra likadant som du. :)
Ja det kan i alla fall inte skada att testa :) Man ska så klart inte hålla fast vid en ohållbar situation, men det är lätt hänt att man (när man är trött) tror att man har ett permanent problem när det rör sig om en utvecklingsfas. Lycka till!
Åh, precis som jag tänker när det är som värst (tex nu när vi alla är däckade av sjukdom och i princip båda barnen helammar). Jag har fnittrat lite tyst för mig själv många gånger när det kliat i fingrarna att skriva min hemlighet på diverse föräldraforum :-) Hur skulle det ta emot liksom? "Hur man får ett problemfritt föräldraliv: Sluta se saker som problem!"
Detta är ju en sanning med modifikation förstås, men det ligger mycket i det faktiskt. Jag känner mig absolut mindre stressad och trott när jag slutar kolla på klockan när och hur många gånger de vaknar. Jag blir mindre trött och irriterad när jag tänker "and this too shall pass" när allt kör ihop sig.
Jag tror att många fastnar just i dels det där med hur "alla andras barn" gör, för "alla andras" barn har naturligtvis sovit hela natten sedan de var 6 veckor, och dels i att det faktiskt känns som att det kommer pågå för evigt när det håller på. Det gör det inte.
En annan sak tror jag också gör det svårt för många föräldrar och det är att de så ofta väntar sig att utvecklingskurvan ska vara rät. Dvs när bebisen sovit som en kerub sedan den var några veckor så klappar man lätt ihop och undrar vad man gjort för fel när de jobbiga utvecklingsfaserna kommer och barnet börjar sova som en kratta.
Det känns som att jag sitter i samma sits som du. Tova 11 mån, har börjat vakna till mer på nätterna nu än förut. Troligtvis är det för att hon är på väg att börja gå, 3:e och 4:e tanden är på G och så har jag börjat jobba deltid... Mycket som händer för liten Tovis. Jag har också haft funderingar på att sluta nattamma, men efter att ha läst din blogg så kommer jag att fortsätta! Tack för att du gav mig en tankeställare :-)
Vackert skrivet!
Får jag bara lite petermeteraktigt påpeka att små barn faktiskt inte ammar. Jag är så trött på denna "språkmisshandel"! Små barn äter, diar, suger, dricker - men de ammar inte. De har inga bröst med mjölk i. Det är modern som ammar.
På samma sätt är det modern som blir förlöst, inte barnet - barnet föds.
Förlåt, men när du nu skriver så vackert i övrigt, tycker jag du ska vara språkligt lika korrekt som du är politiskt korrekt.
I all välmening! Anna Wahlgren
PS Ammas, är kanske det enklaste ordvalet.
Jag anser då, oavsett vad som är språkligt "korrekt" att det är både barn och moder som ammar. Jag är ju faktiskt ganska passiv i handlingen, det är barnet som aktivt ammar, jag gör inte mer än håller henne och tar fram bröstet!
Ammar är att likställa med matar. Är det barnet som matar?
Tycker nog vi ska vara lite rädda om svenska språket!
Hos oss äter, det barnet som äter mat, själv! Ingen varken matar eller matas.
Men om det vore så att jag höll i skeden så är ju jag den som aktivt för maten till barnets mun! Alltså vore det jag som matar.
Försöker du dumförklara mig så lyckas du inget vidare...
Vissa begrepp i det svenska apråket känns helt enkelt väldigt förlegade. Mor ammar och barn ammas känns som det hör till eran då fri tillgång till bröstet var tabu och det verkligen var modern som bestämde när barnet skulle ha mat. Så fungerar det inte hos oss med något av barnen, de vet bäst själva när de är hungriga.
Amning är _inte_ att likställa med matning, det är att decimera handlingen å det grövsta! Kanske därför så många mammor har ångest över amningen eftersom det blir att likställa med "jag kan inte ge mitt barn mat" istället för att se det som att man kan mysa på med tuttarna så mycket eller litet man vill. Många slutar ju också amma helt om de inte kan föda upp sitt barn på 100% bröstmjölk, ett tänkande som jag tror springer ur just sättet att se på amningen som bara mat.
Amen Pallas! Skäms nästan över att jag själv inte påpekade det...
... om vi nu skulle snacka om nogsamhet med definitioner alltså och det skulle vi tydligen...
Språket är ju levande och utvecklas ständigt! Det är därför SAOL ges ut i ständigt reviderade versioner. Vore vi rädda om svenska språket skulle vi fortfarande tala som på 1000-talet.
Idag är det fortfarande mamman som ammar, och barnet som ammas enligt SAOL - men vi verkar vara på väg mot en förändring, att uttrycket utvecklas för att bättre spegla att barnet är den aktiva parten. Läs gärna mer om detta i Amningsboken av Kristin Svensson. :-)
Jag skulle rätta det idag om jag språkgranskar en text, men inom några år skulle jag gissa att vi förnyat definitionerna. Språket är ju levande!
För övrigt är inte amning att likställa med matning - amning är så mycket mer än mat, och bortsett från detta är barnet den aktiva parten, inte en passiv mottagare.
För att citera socialantropologen Margaret Mead:
"Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk - hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, men mjölken i sig är av underordnad betydelse.
När detta att ge mjölk blir det avgörande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv."
Bra skrivet, tycker jag!
Det där med ammar/ammas/diar är en generationsgraj, tror jag. Förr sa man att barn diar. Sedan blev amningen styrd och man ammade oftast bara mycket små barn, som är MER passiva än större, så man såg inte behovet av ett ord för vad barnet gör och det slutade användas. Om man idag säger att barnet diar blir man rättad "Ditt barn är väl inget DJUR heller!!", så det är alltså inte heller accepterat längre. Samtidigt som "ammas" inte räcker, det är passivt och ett barn som själv tar initiativ till amningen är inte passivt, det är ibland snarare mamman som är passiv (mamman dias, alltså).
Så antingen får vi införa "diar" igen, under protester från de som hör det, eller ändra betydelsen av "ammar" så att både barn och mammor ammar. Under protester då också, men samtidigt är det det sättet som det har blivit, jag hör ofta att barn ammar, men aldrig att de diar.
Får jag bara påpeka Anna Wahlgren att det heter Petimäter och inte Petermeter.
Förlåt,man jag tycker att du själv ska vara språkligt korrekt om du skall kritisera någon annans sätt att skriva.
Jag fick en länk hit, eftersom jag påpekat för en ammande moder att hennes barn inte ammar, utan blir ammat, eller ammas. (Eller äter, diar, får bröstet etc.)
Att använda fel ord är inte alls detsamma som att skriva slarvfel, så att komma med ett anonymt språkpolisslagsmål i skrift tycker jag är dumt.
Eftersom så himla många unga mammor skriver att barnen ammar, kommer det säkert att heta så när min generation är utdöd, men tills vidare håller jag mig till hur det heter.
Det är samma skillnad som att en chef kan sparka en anställd, men den anställde sparkar inte (jo, möjligen bakut), utan sparkas.
Intressant att läsa här - och det är viktigare att barn blir ammade än att man hakar upp sig på vad det heter.
Två ord som plötsligt har börjat och betyda sin egen motsats på senare tid är:
Samkönad skola - som när jag gick i en sån - betydde att det gick såväl pojkar som flickor där, till skillnad från det omoderna med pojk- och flickskolor.
Modersmål - betydde förr alltid svenska. Nu betyder alla andra språk än svenska.
Den som har svenska som modersmål har inte "modersmål" som ett särskilt ämne nuförtiden, vilket vi hade när jag gick i skolan. Då på medeltiden... när vi la mycket tid på att lära oss ords betydelser och stavning.
Skicka en kommentar
<< Home