Att välja bort dagis
av Frida
Det tar på krafterna att leva mitt i skottlinjen. Jag kan inte på något sätt ducka eller fly undan. Ibland vill jag bara dra mig undan, lämna landet, flytta till en ö, leta upp ett gäng andra familjer som liksom vi lever mitt i debatten och flytta ut i skogen tillsammans och få vara ifred. Det känner jag för ganska ofta. Vissa dagar känner jag för att diskutera och debattera och föra fram mina åsikter. Andra dagar känner jag mig mest ledsen och tillplattad. Det är jobbigt att vara hemmaförälder. Tråkigt nog är det jobbigt nästan precis jämt. Speciellt nu är det jobbigare än vanligt för nu är kriget i medierna i full gång. Förut var det mest föräldrarna på öppna förskolan, på lekplatsen, frisören, personalen i barnklädesaffären och förstås en hel massa andra som upplyste mig om hur förfärligt illa det är att jag tar hand om mina barn själv. Nu skrivs det till och med spaltmeter om det i tidningarna.
Först och främst: Jag tycker på fullaste allvar att jag gör något viktigt, något bra och jag har ett jobb jag trivs med. Jag tar hand om mina barn på heltid och det är ett genomtänkt val som jag gjort. För min familj passar det här bra. Vi vill ha barnen hemma, länge. Helst alla deras småbarnsår. Vi tror att de mår bra av det, att de kommer att trivas med det. Vi tror inte heller att de kommer att få problem att umågs med andra, prata, räkna eller fungera i grupp. Kort och gott tror vi att det är bra för barn att vara hemma. Dagis kan säkert också vara bra, men vi väljer så här och det är det bästa valet för oss. Det behöver det inte vara för någon annan, men det är vårt val och det passar oss. Punkt. Det borde kunna sitta en punkt där och så inget mer. Men så enkelt fick det inte vara.
Vi som valt som jag är enormt provocerande. Ibland är jag ganska säker på att jag inte skulle möta hälften så mycket kritik om jag gick ut med att jag går hemma och drar benen efter mig och har mina barn heltid på dagis. Att stanna hemma med sina barn är i det närmsta förbjudet. Dagis är norm. Vi måste alla göra likadant, allihop, varenda en. Dagis är ett måste och helst ska barn dit så tidigt det bara går. Dagis har slutat vara ett sätt att ordna barntillsyn på när man själv arbetar det har blivit till ett behov hos barnen. I mina öron låter det galet.
Diskussionen i media inom området handlar om en hel massa saker; är dagis bäst eller sämst, ska man få vara hemma med sina barn, vilka ska få vara hemma med sina barn, hur länge ska man, om man ska få, vara hemma med sina barn, får man vara dagmamma åt sina barn, eller blir det ok först om man är dagmamma åt grannens barn och grannen åt mina, eller ska det alls få finnas val, privata dagis, dagmammor?? Själv tycker jag hela diskussionen är absurd. Jag förstår inte frågeställningen men den verkar ju faktiskt vara ungefär:
"Ska föräldrar själv få ta hand om sina barn eller måste de sättas på institution?!".
Jag skulle inte bli förvånad om det föreslås om lagstiftning snart. Inte förvånad alls, men jag skulle fly landet.
Det måste ha hänt något konstigt med folk här. Vad handlar det om? Varför är vi så vansinnigt rädda för att göra olika, tycka olika? Hur kan någon ens vilja ödlsa energi på att tycka till om huruvida någon har sina barn hemma, eller sätter dem på dagis, eller skaffar en au pair eller låter mormor ta hand om dem? Vad finns det egentligen att säga? Finns det egentligen något mer att säga än att vi väljer, tycker, tänker olika. Och att det är okej.
Om dagis är bra eller dåligt, om hemmalivet är bra eller dåligt är egentligen ganska ointressant. Det finns forskning som visar att dagis är bäst, det finns forskning som visar att hemmabarn mår bäst. Det finns psykologer, läkare, tyckare som tycker att dagis är ett måste, det finns de som säger att dagis är en lång sorgeprocess, de som säger att hemma är det bästa. Vi kommer inte finna sanningen. Och det eftersom det helt enkelt inte kan finnas någon.
Så varför väcker mitt val så fantastiskt mycket upprörda känslor hos andra då? Varför sker följande scenario så extremt sällan: jag möter en annan person och denne frågar vad jag gör.
Jag: "Jag tar hand om mina barn på heltid"
Personen: "Jaha, gör du det, trivs du?"
Jag: "Tack det är bara bra! Vad gör du sjäv?"
Personen: "Jobbar som chef på företaget x"
Jag: "Jaha, hur är det då?"
Och så bara lugn och fred!
Vad är det som är provocerande med min familjs val? Vissa kanske blir upprörda för att de känner dåligt samvete? Det gjorde kanske ont i magen då man lämnade sina barn på dagis när de var små och här möter man någon som inte har lämnat sina barn och då kanske det där magontet gör sig påmint och man blir arg på den här fräcka människan som har mage att stå här och säga att hon INTE tänker lämna bort sina barn. Ja kanske är det så. Eller så är man feminist. Det var jag också och det känns så tråkigt att stor del av den offentliga feminismen ägnar sig åt ett rätt extremt förtryckande. Att inte få göra vissa val för att man är kvinna var den könsorättvisa jag främst upprördes över och därför jag kallade mig feminist.
Men nu säger feminster åt mig att jag inte får göra vissa val för att jag är kvinna! Att vi inte ska få göra några som helst andra val än att på full tid finnas i den offentliga sfären och den privata är bara fel och fjuttig och betydelselös. Att ta hand om barn är det lägsta av det lägsta och ett val som inte ens ska finnas. Fast ärligt talat tror jag att mitt val väcker all denna ilska just bara för att jag gjort ett val som går mot strömmen och DET får man inte för allt i världen göra.
Diskutera gärna Fridas artikel i forumet eller kommentera nedan.
Först och främst: Jag tycker på fullaste allvar att jag gör något viktigt, något bra och jag har ett jobb jag trivs med. Jag tar hand om mina barn på heltid och det är ett genomtänkt val som jag gjort. För min familj passar det här bra. Vi vill ha barnen hemma, länge. Helst alla deras småbarnsår. Vi tror att de mår bra av det, att de kommer att trivas med det. Vi tror inte heller att de kommer att få problem att umågs med andra, prata, räkna eller fungera i grupp. Kort och gott tror vi att det är bra för barn att vara hemma. Dagis kan säkert också vara bra, men vi väljer så här och det är det bästa valet för oss. Det behöver det inte vara för någon annan, men det är vårt val och det passar oss. Punkt. Det borde kunna sitta en punkt där och så inget mer. Men så enkelt fick det inte vara.
Vi som valt som jag är enormt provocerande. Ibland är jag ganska säker på att jag inte skulle möta hälften så mycket kritik om jag gick ut med att jag går hemma och drar benen efter mig och har mina barn heltid på dagis. Att stanna hemma med sina barn är i det närmsta förbjudet. Dagis är norm. Vi måste alla göra likadant, allihop, varenda en. Dagis är ett måste och helst ska barn dit så tidigt det bara går. Dagis har slutat vara ett sätt att ordna barntillsyn på när man själv arbetar det har blivit till ett behov hos barnen. I mina öron låter det galet.
Diskussionen i media inom området handlar om en hel massa saker; är dagis bäst eller sämst, ska man få vara hemma med sina barn, vilka ska få vara hemma med sina barn, hur länge ska man, om man ska få, vara hemma med sina barn, får man vara dagmamma åt sina barn, eller blir det ok först om man är dagmamma åt grannens barn och grannen åt mina, eller ska det alls få finnas val, privata dagis, dagmammor?? Själv tycker jag hela diskussionen är absurd. Jag förstår inte frågeställningen men den verkar ju faktiskt vara ungefär:
"Ska föräldrar själv få ta hand om sina barn eller måste de sättas på institution?!".
Jag skulle inte bli förvånad om det föreslås om lagstiftning snart. Inte förvånad alls, men jag skulle fly landet.
Det måste ha hänt något konstigt med folk här. Vad handlar det om? Varför är vi så vansinnigt rädda för att göra olika, tycka olika? Hur kan någon ens vilja ödlsa energi på att tycka till om huruvida någon har sina barn hemma, eller sätter dem på dagis, eller skaffar en au pair eller låter mormor ta hand om dem? Vad finns det egentligen att säga? Finns det egentligen något mer att säga än att vi väljer, tycker, tänker olika. Och att det är okej.
Om dagis är bra eller dåligt, om hemmalivet är bra eller dåligt är egentligen ganska ointressant. Det finns forskning som visar att dagis är bäst, det finns forskning som visar att hemmabarn mår bäst. Det finns psykologer, läkare, tyckare som tycker att dagis är ett måste, det finns de som säger att dagis är en lång sorgeprocess, de som säger att hemma är det bästa. Vi kommer inte finna sanningen. Och det eftersom det helt enkelt inte kan finnas någon.
Så varför väcker mitt val så fantastiskt mycket upprörda känslor hos andra då? Varför sker följande scenario så extremt sällan: jag möter en annan person och denne frågar vad jag gör.
Jag: "Jag tar hand om mina barn på heltid"
Personen: "Jaha, gör du det, trivs du?"
Jag: "Tack det är bara bra! Vad gör du sjäv?"
Personen: "Jobbar som chef på företaget x"
Jag: "Jaha, hur är det då?"
Och så bara lugn och fred!
Vad är det som är provocerande med min familjs val? Vissa kanske blir upprörda för att de känner dåligt samvete? Det gjorde kanske ont i magen då man lämnade sina barn på dagis när de var små och här möter man någon som inte har lämnat sina barn och då kanske det där magontet gör sig påmint och man blir arg på den här fräcka människan som har mage att stå här och säga att hon INTE tänker lämna bort sina barn. Ja kanske är det så. Eller så är man feminist. Det var jag också och det känns så tråkigt att stor del av den offentliga feminismen ägnar sig åt ett rätt extremt förtryckande. Att inte få göra vissa val för att man är kvinna var den könsorättvisa jag främst upprördes över och därför jag kallade mig feminist.
Men nu säger feminster åt mig att jag inte får göra vissa val för att jag är kvinna! Att vi inte ska få göra några som helst andra val än att på full tid finnas i den offentliga sfären och den privata är bara fel och fjuttig och betydelselös. Att ta hand om barn är det lägsta av det lägsta och ett val som inte ens ska finnas. Fast ärligt talat tror jag att mitt val väcker all denna ilska just bara för att jag gjort ett val som går mot strömmen och DET får man inte för allt i världen göra.
Diskutera gärna Fridas artikel i forumet eller kommentera nedan.
posted by Jorun at 19:57
13 Comments:
Nej, alla feminister säger inte så. Jag är feminist men anser inte att ta hand om barn är en kvinnofälla. Jag anser att kvinnor och män ska vara jämställda och ha lika rättigheter. Men vi måste börja med våra könsroller för att ändra detta.
Idag är männens traditionella sysslor det som är värt att sträva efter. Männens sysslor ska delas med kvinnorna som har rätt att delta i styrelserummen.
Kvinnors traditionella sysslor ses som mindre värt för det är jobb utförda av kvinnor. Flyttar vi hundra procent kvinnor till styrelserummen och hundra procent pappor är hemma med barnen så kommer statusen att vara hos hemmapapporna och att vara styrelseledamot kommer vara långt ner i hierarkin. Där är vårt jämställdhetsproblem. Allas sysslor ska vara lika värda. Först då kommer män och kvinnor att kunna dela på sysslor och ansvar.
Hoppas att jag var tydlig, jag brukar brinna till och bli liet förvirrande när jag pratar feminism ;-)
Hmmm... Det är från KVINNOR jag fått de konstiga kommentarerna. Alltså, riktigt dumma kommentarer. Mina ungar är adopterade och har sett allt de behöver se av institutioner tycker jag. De är dessutom extra sårbara för förändringar och att bli lämnade. ÄNDÅ väcker det oro att jag och min man deltidar för att inte behöva lämna dem. I sin iver att "göra barnen självständiga" knuffar man dem nästan ifrån sig nuförtiden tycker jag. Min väninna är fyrabarnsmor och hon och hennes man har haft barnen mycket nära. De fick mycket kritik för detta när barnen var små, men nu ser man resultatet: Fyra urtrygga, självständiga ungar. Självständigheten är en drift, barnen lämnar mamma och pappa när de är redo för det. Man behöver inte oroa sig!
Det var en bra artikel. Jag tycker du tydliggör de underliggande attityderna väldigt bra, speciellt det där om att dagis numera nästan uppfattas som ett behov hos barnen.
Jag tror att folk på något sätt är oerhört RÄDDA. För att det ska bli FEL för barnen på något sätt, för att de ska utvecklas fel. Och då frågar man sig förstås, fel jämfört med vad då, jämfört med vilken norm? Och även om man accepterar den normen, vad har man för belägg för att barnen kommer att bli "fel" om man gör på ett annat sätt? Vad har man för "bevis" så att säga? Någon undersökning som visar att barn som varit hemma har större risk att få psykiska problem, bli utstötta ur samhället, få lågstatusjobb, bli hämmade på något sätt?
Är det inte konstigt att det förr ansågs illa att lämna ifrån sig barnen och nu är det nästan tvärtom...
Vad bra skrivet! Det är klart att du gör ett superviktigt jobb som är hemma med dina barn! Min mamma var hemma med mig och min mans mamma var hemma med honom. Och jag önskar att jag kunde vara hemma med mitt barn länge.
Tyvärr så måste jag börja plugga igen om jag någonsin ska bli klar med min utbildning, och vår ekonomi tillåter inte att bara en jobbar, eller att jag pluggar och min man är hemma. Så till hösten börjar hon på dagis... Jag gruvar mig redan, ändå känns det bra att jag pluggar istället för att ha ett heltidsjobb - det är ju inte föreläsning _hela_ dagarna. Och så kommer jag att kunna ta lediga somrar, med fp.
Stå på dig! Du gör ett jätteviktigt jobb, och resultatet kommer senare, när du har trygga, självständiga barn, som vet att mamma/pappa finns där om jag behöver det. Det kommer tyvärr alltid att finnas trångsynta människor som inte förstår att lösningar som avviker från "normen" faktisk kan fungera...
Stå på dig... folk är rädda för att vara annorlunda och sticka ut och så tror jag att det dåliga samvetet är en stor bidragande del i det hela. Folk har helt enkelt intalat sig att deras barn måste vara på dagis för att passa in och för att föräldrar idag har varken ork el tid att passa sina barn själva.
Vi kommer antagligen att placera vår son på dagis...så sent som möjligt men visst helst hade jag nog sluppit att göra det....jag hade tex hellre valt en dagmamma el att ngn i familjen varit hemma. Men visst jag ska inte hymla med att jag har hög utbildning o måste tänka på karriären, även om jag inte är ngn karriärist som så, men bara att få ett jobb idag är svårt och man kan inte tacka nej och vänta. Vi har sparat FP-dagar så vi kan vara hemma ett bra tag till eftersom jag jobbat lite, och nu går jag på a-kassa. Förhoppningsvis får man fler barn och kan då vara hemma ännu längre.
Min kusin har alltid sagt att hon ville bli hemmafru, det var hennes högsta önskan, snacka om att hon fått kommentarer för det.....
Jag förstår inte varför folk ska hålla på och hacka på varandra istället för att vara öppna för olika alternativ...sen är det ju faktiskt så att ditt alternativ är det mest "naturliga"
Kram
Jag har inget direkt personligt att säga mer än att du har det säkert jättebra med dina barn och de med dig. Det enda som är dåligt för dig är att din pension inte blir lika bra som din mans.
Generellt så vill jag förorda delad föräldraförsäkring för att det INTE ska bli kvinnorna som traditionellt stannar med barnen.
För övrigt är jag en dagis-förespråkare men skulle önska att föräldraförsäkringen räckte i två år. Tycker 2 år borde vara ett minumum för barn att börja dagis.
Åh vad skönt det var att läsa det här!
Vi har det nämligen precis likadant. Jag är hemma med våra småbarn, 3 och 5 år, och ska vara det minst tills de börjar skolan. Tidigare har jag också varit hemma med de nu stora barnen och de är mina vandrande exempel på att det faktiskt FUNKAR! De är sociala och helt normala faktiskt:)
Andra föräldrar reagerar. Personalen på ÖF reagerar och iakttar min femåring extra noga för att se om han kan leka med andra barn. Ibland är det jobbigt, ibland känns det lättare men ALLTID är det helt rätt för oss. Vi har minskat på alla fasta kostnader och det går faktiskt runt riktigt bra, vilket nog är det allra mest provocerande för en del som tror att vi lever på bidrag (det enda bidrag vi har är barnbidragen).
Min 20åriga dotter fick frågan av en kompis:"Men hur orkar din mamma med att vara hemma med barnen hela dagarna? Trivs hon verkligen med det?" Och min dotter svarade "Men din mamma då, hon jobbar ju på dagis? Är det bättre att ta hand om andras barn hela dagarna?"
En väldigt bra artikel och jag kan bara säga som de andra--stå på dig. Jag och min fru har också valt bort dagis. Vi har en 2-åring och en 1-åring, och jag har tre deltidsjobb för att kunna vara hemma med dem mer än om jag hade ett heltidsjobb. Jag har också tidigare skrivit om det här ämnet som jag också brinner för här:
http://www.naraforaldrar.se/arkiv/2005_06_01_arkiv.htm
(Skrolla ned, min artikel heter "Arbeit macht frei").
Stå på dig!
jag ar feminist och var dessutom extremt ointresserad av hemmaliv o seriosa forhallanden overhuvudtaget innan jag traffade min man..:-D och det ar faktiskt en av anledningarna till att jag ar hemma med min son (snart mina BARN :-)), anser namligen att mitt satt o mina tankar framjar jamlikhet battre an dagispersonalens (iallafall har i milano...)
haha,ok, jag vet, det ar inte bra att overfora laskiga fordommar heller men...
Vad är det som är provocerande med min familjs val? Vissa kanske blir upprörda för att de känner dåligt samvete?
eller så har du dåligt samvete för att du inte förtjänar dina pengar som vi andra?
jag tycker att det är mycket mysigare att sitta hemma med en sil i armen istället för att jobba. Vaaaarfööör kan ni inte accpetera att jag vill ha det så. punkt liksom. Jag tror att det liksom...eh...är väldigt provocerande att jag liksom är så annorlunda och inte gör det som det stela...vad heter det...samhället föreskriver.
varför ska jag behöva försörja mig? Varför kan inte någon annan som äääääälskar att gå till jobbet göra det så jag får ha det såhär mysigt och bejaka mig själv?
jag tycker du gör helt rätt,bara starkt av dig orka ens ha barnen runt dig så mycket.alla är så bekväma idag samtidigit som det skär i hjärtat lämna på dagis ,unnar man sig pausen från allt med barn.sen är det faktiskt onarturligit ha så många barn i samma utrymme som på ett dagis,bara smittkoppor,dessa året runt förkylningar höga ljud,o stress,som smittar runt runt,sånt fanns inte förut,då man va hemma me barnen,de mest narturliga är va med sin familj tycker jag.som me allt annat så flyger även barnen när de är redo liksom naturens lag.själv funderat på skippa dagiset
jag är också hemma med mina barn 3 och 1,5 år och jag har inte äldsta barnet på dagis 15 timmar som jag "borde" som varje annan förälder verkar ha. och det är det som upprör mig så. varför ska jag lämna bort mitt åldsta barn när jag är hemma??? Kritiska röster säger och dom är många att barnet behöver social stimulans.. jo visst, men det kan man väl lösa på eget initiativ. tids nog kommer de att få vara i grupp mm hela skolåldern, är inte det tillräckligt. Tänk att folk ska behöva uppröras så för att man gör något utanför det vanliga!! Heja på Frida!!
Skicka en kommentar
<< Home