Göran Burenhult är professor i arkeologi vid Högskolan på Gotland och författare till boken Den fulländade människan. Boken handlar om vilken livsstil vi människor är biologiskt anpassade till. I kapitlet ”Hur kan vi inspirera våra barn till att bli fysiskt aktiva?” skriver han bland annat om hur viktig närheten är för barn och om fördelar med bärsjal eller bärsele. Jag ville veta mer om Görans erfarenheter och hans syn på barns behov från ett arkeologiskt/antropologiskt perspektiv och skickade över en mailintervju. I dag fick jag hans svar.

Vad är din syn på barns närhetsbehov? Varför har det uppkommit hos människan?
Alla däggdjursungar har ett självskrivet närhetsbehov, inte minst därför att de under sin första levnadsperiod uteslutande livnär sig på honans/moderns bröstmjölk, där de också får trygghet. Människan är, per definition, ett däggdjur, klass ryggradsdjur, ordningen primater. Definitionen för däggdjur är att de fortplantar sig genom att ha sex, honan/kvinnan bär fram fostret inuti sin kropp, de föder levande ungar, och under den första levnadsperioden livnär sig alltså ungen/barnet uteslutande på moderns mjölk. Människobarn har ett alldeles extra stort närhetsbehov, därför att de, till skillnad från de flesta andra däggdjur, är helt hjälplösa under sin första levnadstid, och precis som hos våra närmsta släktingar bland primaterna, schimpanserna, är ungen/barnet (skall vara!) i ständig fysisk kontakt med moderns kropp.

Barnens sömn är ett av de största problemen för västerländska föräldrar. Hur ser det ut i ursprungskulturer, enligt din erfarenhet?
Jag har under alla år jag arbetat i traditionella samhällen aldrig någonsin stött på begreppet sömnproblem, vare sig hos vuxna eller barn. Våra västerländska problem med sömn menar jag är livsstilsrelaterade. I traditionella samhällen finns inte några av alla de stimuli, som vi dagligen utsätts för, vare sig vi vill eller ej, som TV, radio, dataspel, arbetstider, läxor, surfande på nätet, etc. När solen går ner blir det svart, och vid lägerelden umgås man tills man somnar. Man är fysiskt aktiv hela dagen, vilket ger naturlig trötthet. Våra förhållandevis strikta sovtider existerar inte heller - man sover ofta några timmar på eftermiddagen under den hetaste perioden (det är från tropiska områden mina erfarenheter kommer), och man går upp med solen mycket tidigt, då det är som svalast. Sovperioden under dygnet är oftast inte sammanhängande. Så har vi levat under 6-7 miljoner år, sedan vi blev tvåbenta varelser, och vi är alls inte anpassade till den livsrytm, som de flesta är tvingade till att leva idag.

Författaren Anna Wahlgren menar att bärsjalar hindrar barnens rörelsefrihet och att detta leder till en naturvidrig livmodersymbios (sic). Vad anser du?
Alla barn i alla traditionella samhällen bärs under sin första levnadstid av modern, och närheten till bröstet handlar inte enbart om amning, utan också om trygghet. Det finns inga nappar i traditionella samhällen, barnen har tillgång till bröstet dygnet runt, och dricker/suger kontinuerligt - inte efter fastlagda schema. Därför finns det exempelvis inte heller spädbarnskolik - människan är, precis som schimpanserna, kontinuerlig digivare. I många samhällen - de flesta, bärs barnen i sjalar av olika slag, men många bär dem helt enkelt i famnen. Att inte ha ständig tillgång till moderns kropp och trygghet under det första levnadsåret är naturvidrigt och obiologiskt.

Finns det något som kan kallas en mer biologisk uppfostran? Hur ser till exempel ursprungsbefolkningar på gränssättning och sociala regler?
Min erfarenhet är att barnen ges mycket större frihet i traditionella samhällen än hos oss, de tilllåts experimentera med uppenbart farliga saker vid unga år, eftersom de måste lära sig hantera situationerna. Först om uppenbar risk för skada föreligger rycker föräldrarna eller någon i närgruppen in. De sociala reglerna är självskrivna för alla - ingen bryter mot dessa, och det existerar inte heller någon trots, mobbning eller andra liknande företeelser, som är så vanliga hos oss. Man måste komma ihåg att alla känner alla i byn eller gruppen - vi lever i den urbana världen omgivna av främlingar, på ett sätt som vi aldrig gjort under vår evolution.

Vad behöver vi tänka på om vi vill uppmuntra våra barn till mer fysisk aktivitet?
Alla barn är i sig själva extremt fysiskt aktiva - det är som regel de vuxna som hämmar rörelsemönstret. Akta dig, du kan ramla, och smutsa inte ner dig, du får inte klättra där. Barn som ännu inte börjat gå skall bäras, när de kan gå skall de gå! Men istället kör vi runt med dem i vagnar, varför? Jo därför att det är enklare för föräldrarna, det går fortare att shoppa runt i varuhuset, och man hinner inte fram i tid om barnet självt skall promenera längs gatan. Det är alltså för föräldrarnas skull som barnen fråntas mycken fysisk aktivitet. Till detta kommer naturligtvis åter vår stillasittande livsstil, där föräldrarna föregår med exemplet sitta framför TV:n eller datorn under många timmar av dygnet, och, självfallet, våra dåliga kostvanor, som gör att övervikt nu explosionsartat kryper ner i åldrarna. Barn kan klättra innan de kan gå. Människokroppen är anatomiskt anpassad till bl a klättring. Det gäller alltså att ta vara på den medfödda lusten till fysisk aktivitet, uppmuntra den, och ge barnen möjlighet att på ett lekfullt sätt träna upp sin fysik redan tidigt.

Göran Burenhult
Professor i arkeologi vid Högskolan på Gotland

Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera vidare i forumet. Bilden på Göran Burenhult är hämtad från Natur och Kulturs pressbilder.