Måste jag vara på dagis när mamma är hemma?
av Hanna
Mina barns farmor arbetar på dagis. Hon hade berättat för mig om att barnen på dagis vars mammor var föräldralediga ofta grät mycket. Många av dem upplevde sig åsidosatta, att de inte fick vara hemma med mamma och lillebror eller lillasyster. Så när jag precis hade fått mitt andra barn var min stora ängslan inför detta nya liv som tvåbarnsmor att min dotter, storasystern, skulle känna sig utanför och att känna hon ersatts av en ny bebis, som mamma och pappa tyckte mycket mer om än henne.
Så när vi kom hem med en liten bebis, underbar och lika söt som mitt första barn men ändå helt annorlunda landar lillebror i storasysters knä omedelbart och storasyster ser nöjd ut, men konstaterar efter ett tag att han är lite tung. Mer komplicerat än så blev det inte.
Många barn vars liv plötsligt totalt förändras i och med att de får ett småsyskon får finna sig i att mamma och den nya bebisen lämnar dem på dagis och åker hem tillsammans själva, utan dem. Mamman och pappan verkar tycka att barnet behöver umgås med jämnåriga, så att det inte växer upp och blir socialt handikappat, att det är viktigt att barnet får behålla sina rutiner som det är van vid, eller att det är viktigt att barnet får tid för sig själv, nu när mamma har så fullt upp med småsyskonet. Men hur stort behov har en 1½-3-åring egentligen av att leka med jämnåriga? Hur mycket tid och uppmärksamhet får ett litet barn på ett dagis av sina förskollärare på de idag ofta proppfulla dagisen? Och påverkas ett barns liv inte enormt av att bli storasyskon, oavsett om det går kvar på dagis eller ej?
Tycker inte dagens mammor och pappor att de kan ge sitt barn den uppmärksamhet det behöver, eller ta en stund varje dag och leka med storasyskonet så att det också får känna sig viktigt och älskat? Eller anser vi föräldrar idag att vi faktiskt inte är kompetenta nog att ta hand om våra egna barn?
Hos oss föddes lillebror i maj och storasyster, då 2 ½ år var hemma med oss till mitten av augusti. Sedan skulle hon gå på dagis 15 timmar i veckan, som alla andra barn. Hon gick dit i två månader och sedan ville hon inte gå mer. Dagispersonalen såg bekymrade ut och menade att jag skulle tvinga henne att gå. Men det ville inte jag. Jag ville att hon skulle gå på dagis endast i den utsträckningen hon själv hade lust med, att det skulle vara roligt för henne, inte jobbigt. Så då fick hon helt enkelt sluta på dagis istället. Nu i efterhand kan jag se att jag nog inte alls skulle ha låtit henne gå på dagis. Vi har kul hemma också, faktiskt roligare när hon är hemma, och är ofta på öppna förskolan eller träffar andra föräldrar med barn. Jag tycker inte att hon är vare sig understimulerad eller socialt handikappad trots att hon bara är hemma med mig och lillebror. Nu när hon är tre år tycker jag fortfarande att hon verkar må bra att vara hemma och ångrar inte att vi sade upp hennes dagisplats.
Däremot ställer jag mig ofta frågan hur mammor till så små barn som 1½-åringar helt oreflekterat låter sina barn gå på dagis medan de är hemma med sina nyfödda bebisar. Är det verkligen värt risken att våra små barn som blir storasyskon ställer sig frågan om mamma och pappa tycker mer om lillebror än om dem?
Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera i forumet.
Så när vi kom hem med en liten bebis, underbar och lika söt som mitt första barn men ändå helt annorlunda landar lillebror i storasysters knä omedelbart och storasyster ser nöjd ut, men konstaterar efter ett tag att han är lite tung. Mer komplicerat än så blev det inte.
Många barn vars liv plötsligt totalt förändras i och med att de får ett småsyskon får finna sig i att mamma och den nya bebisen lämnar dem på dagis och åker hem tillsammans själva, utan dem. Mamman och pappan verkar tycka att barnet behöver umgås med jämnåriga, så att det inte växer upp och blir socialt handikappat, att det är viktigt att barnet får behålla sina rutiner som det är van vid, eller att det är viktigt att barnet får tid för sig själv, nu när mamma har så fullt upp med småsyskonet. Men hur stort behov har en 1½-3-åring egentligen av att leka med jämnåriga? Hur mycket tid och uppmärksamhet får ett litet barn på ett dagis av sina förskollärare på de idag ofta proppfulla dagisen? Och påverkas ett barns liv inte enormt av att bli storasyskon, oavsett om det går kvar på dagis eller ej?
Tycker inte dagens mammor och pappor att de kan ge sitt barn den uppmärksamhet det behöver, eller ta en stund varje dag och leka med storasyskonet så att det också får känna sig viktigt och älskat? Eller anser vi föräldrar idag att vi faktiskt inte är kompetenta nog att ta hand om våra egna barn?
Hos oss föddes lillebror i maj och storasyster, då 2 ½ år var hemma med oss till mitten av augusti. Sedan skulle hon gå på dagis 15 timmar i veckan, som alla andra barn. Hon gick dit i två månader och sedan ville hon inte gå mer. Dagispersonalen såg bekymrade ut och menade att jag skulle tvinga henne att gå. Men det ville inte jag. Jag ville att hon skulle gå på dagis endast i den utsträckningen hon själv hade lust med, att det skulle vara roligt för henne, inte jobbigt. Så då fick hon helt enkelt sluta på dagis istället. Nu i efterhand kan jag se att jag nog inte alls skulle ha låtit henne gå på dagis. Vi har kul hemma också, faktiskt roligare när hon är hemma, och är ofta på öppna förskolan eller träffar andra föräldrar med barn. Jag tycker inte att hon är vare sig understimulerad eller socialt handikappad trots att hon bara är hemma med mig och lillebror. Nu när hon är tre år tycker jag fortfarande att hon verkar må bra att vara hemma och ångrar inte att vi sade upp hennes dagisplats.
Däremot ställer jag mig ofta frågan hur mammor till så små barn som 1½-åringar helt oreflekterat låter sina barn gå på dagis medan de är hemma med sina nyfödda bebisar. Är det verkligen värt risken att våra små barn som blir storasyskon ställer sig frågan om mamma och pappa tycker mer om lillebror än om dem?
Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera i forumet.
posted by Jorun at 17:03
6 Comments:
Jag tror inte en sekund att min dotter farit illa av att gå på dagis, tvärtom. Tycker det är tråkigt att du riktat inlägget på ett sådant sätt, skuldbelägg inte mig för att jag gör det jag tror är bäst för mitt barn. För det som är bäst för ditt barn behöver inte alls vara det som är bäst för mitt.
Men förlossningsdepression i bagaget, en väldigt aktiv dotter som redan gick på dagis med personal vi alla trivs med, lagom stor grupp och en oplanerad graviditet som resulterade i hennes lillebror, tror jag det var helt rätt att låta henne gå kvar. Hon var hemma de två första månaderna och nu när hon går sina 15 h på dagis har jag chans att vila upp mig så att jag hela den övriga tiden kan vara pigg och glad och den mamma hon behöver. Istället för att hela tiden vara trött och orkelös.
Vårat älskade lilla troll till numera tvååring är en verklig energisugare, och hon har rätt till att vara det.
Iochmed att hon är på dagis 15 h per vecka får hon de föräldrar hon förtjänar övriga tiden och därmed blir hon inte bortstött av sin lillebror.
Missade att under de 15 h hon är på dagis har jag haft chans att knyta an bättre till hennes lillebror. Han har fått ha mamma för sig själv och inte bara varit ett paket som fått följa med på storasysters alla äventyr.
De älskar varandra jättemycket och leker redan med varandra sen någon månad tillbaka.
Hej!
När jag var fyra år gammal fick jag en lillasyster. I och med det så fick jag inte gå kvar på dagis (det fick man inte på den tiden - tidigt 80-tal). Detta resulterade i att jag inte bara förlorade min ensamrätt på föräldrars och andra släktingars uppmärksamhet utan även mina kompisar. Mina kompisar gick ju naturligtvis kvar på dagis och inte var det någon annan i min ålder hemma som jag kunde leka med på dagarna. Fastän min mamma (som var den som var hemma) försökte tillgodose mina behov och läste sagor, pysslade, tog med mig till biblioteket, olika aktiviteter så kände jag mig mycket ensam de 8 månaderna innan både jag och min syster fick börja dagis igen.
Jag säger inte att dagis är lösningen på alla problem, men beroende på det stora barnets ålder och personlighet så är det en bra lösning. När allt är annorlunda och kaos (som det ju kan bli med en ny liten familjemedlem) så kan det vara skönt att ha en fast punkt i tillvaron där allt är som det brukar - dagis.
/stora T
Ska inte den fasta punkten vara hemmet och är det inte vår skyldighet att som föräldrar ta vårat ansvar? Jag tycker att det är hemskt att se dessa småttingar på dagis med småsyskon hemma. Varför skaffa fler barn och låta samhället ta hand om dem? Klychor och snicksnack..
Då jag bara har ett barn känns det som om det är så svårt före mig att ta ställning helt i den här frågan, jag vet ju inte hur det är att ha två eller fler barn... Min mamma och andra släktingar och min egen instinkt säger mig att man så klart är hemma med alla sina barn, men kanske att det kan bli lite tungt för föräldern i vissa fall eller tråkigt/ostimulerande för det äldre barnet om man t.ex som förälder är väldigt trött och behöver sova mycket med bebisen. Jag känner återigen att jag inte vet och att jag därmed inte vill dömma andra i deras beslut. Jag tror att alla handlar utifrån att kunna vara så bra föräldrar som möjligt och att vi har olika förutsättningar.
"Ska inte den fasta punkten vara hemmet och är det inte vår skyldighet att som föräldrar ta vårat ansvar? Jag tycker att det är hemskt att se dessa småttingar på dagis med småsyskon hemma. Varför skaffa fler barn och låta samhället ta hand om dem? Klychor och snicksnack.. "
Jaa du, varför ...? En orsak är tex att det ett alternativ till abort! Alla barn är faktiskt inte helt önskade och man kanske inte mår bra och orkar riktigt, och är i behov av avlastning, deprimerad och jävligt sliten?
Sen tror jag nog att den fasta punkten för min dotter är hemmet även efter att ha tagit del av förskolans pedagogiska verksamhet 3 timmar på förmiddagen.
Att förskola inte är naturligt är visserligen sant, men det är precis lika onaturligt att leva i små isolerade kärnfamiljer utan avlastning och hjälp i vardagen, och inte naturligt att föda barn så tätt som vi gör idag.
Jag känner nog att jag har tagit mitt ansvar ändå, trots dagis 3 av dygnets 24 timmar och jag gillar inte den fördömande tonen i ditt anonyma inlägg.
Själva bloggen var däremot tänkvärd och bra, tycker jag! :-) Jag kände att vårt val att ha förskoleplats var rätt för vår aktiva och livliga dotter. Hon trivs på förskolan och tycker om att gå dit. Vi har också med omsorg valt en riktigt bra förskola, vi väntade 8 månader för att få just den plats vi helst ville ha till vårt barn. Och vi är så nöjda!
Hon får välja om hon vill gå dit eller vara hemma. Men de flesta dagarna väljer hon faktiskt att gå dit! Vill hon vara hemma så får hon naturligtvis det, det är ett erbjudande, inget tvång.
Skicka en kommentar
<< Home