Nu är den här, den första boken på svenska om Attachment Parenting och den heter Nära föräldrar. Det är en speciell känsla att få hålla i den på riktigt, att det faktiskt blev verklighet av drömmen som började för över ett år sedan, när jag var gravid med vår andra dotter. Jag hade hållit i kurser i Nära föräldraskap och slukade all litteratur jag kunde komma över. Allt var på engelska och jag kände alltmer att det saknades en bok om Attachment Parenting på svenska.

En bok om att vara Nära förälder i Sverige, om att tro på anknytningens betydelse för spädbarn, om att redan från början se sitt barn som en kommunicerande varelse som uttrycker sina behov, om att undvika skrikmetoder, vilja sova nära sitt barn och amma länge. Och självklart om att vara sjaltokig, men också om hur en bärsjal kan vara räddningen när man är bebisens favoritrestaurang som har öppet dygnet runt, eller hur sjalen kan vara en livboj om man får ett kolikbarn. Jag ville ta upp hårda fakta men också det vardagliga och hudnära.

"Jag ska skriva som om boken var tillägnad min bästa vän", tänkte jag. "Om allt det jag önskar jag hade känt till som nybliven förälder, om hur mycket lättare det kan bli med bärsjalar, om att bebisen inte måste sova i egen säng, om att man visst får amma så länge man vill."
Det räckte inte med teorier, jag ville ha med historier ur mitt eget och andra föräldrars liv också, för att läsaren skulle få hämta inspiration och skratta igenkännande. Alltså intervjuade jag några av föräldrarna som hade varit med på en av mina kurser och fick berättelser fulla av guldkorn, som det här citatet av signaturen Anna:

”Jag var superladdad och påläst på förlossningen, klarade jag bara av den så skulle resten lösa sig också. Förlossningen var över på tre timmar, sedan låg min lilla klimp och sög girigt på mina ovana bröstvårtor. Hjälp, hon högg som ett rovdjur och ville aldrig släppa taget! Nog knöt vi an alltid, men att hitta rätt amningsteknik tog ett tag.”

När jag satte mig vid datorn mot slutet av graviditeten var det nästan magiskt. Jag skrev utkastet till manuset på bara ett par veckor med barnet sparkande i magen, medan min man och min bror turades om att passa min stora inspirationskälla :-) Sedan växte resten av boken fram när jag hittat rätt förlag, med illustrationer, foton och omslag. Det har varit en spännande resa.

Nu i kväll ringde Kumi, en av mina bästa väninnor som är höggravid. Hon och hennes man hör till dem jag tänkt på under skrivandet.
”När kommer boken?” frågade hon. Jag berättade att den är här och att hon troligen får sin bok i morgon.
”Det är dags när som helst, det är fem minuter mellan värkarna men barnmorskan tycker inte det är dags att åka riktigt än”, sa Kumi. ”Nu har jag varit gravid tillräckligt länge, men det är ju bebisen som måste bestämma när den ska komma ut..:”
Vi pratade en stund, hon tog paus då och då för att det kom en värk och fortsatte igen. Kumi sa att hon nyligen sett en repris från Babyboom där Anna Wahlgren demonstrerar buffning.
”Det verkade inte så bra, det var meningen att bebisen skulle bli lugn men den började gråta i stället”, sa Kumi. ”Jag förstår inte meningen med det hela.”
Kumi är japanska och hon har tidigare berättat för mig att bebisar och småbarn i Japan brukar sova mellan föräldrarna, ”som en flod mellan två flodbäddar.” En så vacker bild, tycker jag. Vi pratade länge innan vi lade på, jag önskade henne lycka till och nu är jag väntlös* och vill veta hur det går! I en våg kommer minnen från mina två förlossningar tillbaka, alla tankar och känslor men starkast av allt:
”Snart får jag hålla dig i mina armar. Jag vet inte vem du är eller ens hur du ser ut, men jag vet att jag kommer att älska dig över allt på jorden.”

* Väntlös är ett jämtländskt ord som beskriver att man väntar, är rastlös och förväntansfull.