Adrian Engel föddes på morgonen efter en och en halv timmes intensivt
värkarbete. Vi stannade de obligatoriska sex timmarna och kunde sedan åka hem och äta lunch med nyblivna storebror Edvin. Lika okomplicerad som förlossningen blev mottagandet hemma. Som nyförlöst var jag redan piggare än dagen innan som gravid. Samma eftermiddag tog vi en promenad till lekparken och då bar jag båda barnen, Engel i sjalen och Edvin på armen.

För Edvin hade under den första tiden ett behov av att kolla om det
fortfarande fanns plats för honom. Han ville bli buren om jag bar Engel men bara jag hade lyft upp honom var han nöjd och ville gå ner igen. När jag ammade ville han ligga bredvid och ”amma” på min hand. Frågade jag vad det smakar svarade han med stor självklarhet i rösten; Bröst!

Vi ville ha tätt mellan barnen men att vi samtidigt inte ska kräva mer av dem än vad man kan utifrån deras ålder. Edvin var 19 månader när Engel föddes. Då hade vi fortfarande föräldradagar kvar och det var möjligt att vi var hemma med dem båda två. Min man var föräldraledig på heltid den första månaden och på halvtid ytterligare två och en halv månad. Vi hade planerat så för Edvins och amningens skull, och alla möjliga olika svårigheter och eventuella problem. Allt utom ont i magen, för jag hade läst att i kulturer där barnen bärs finns inte begreppet kolik. Engel bar vi från början, det räckte inte ändå. Hur som helst är jag i efterhand så otroligt tacksam för mitt halvpessimistiska sinnelag - utan det hade vi gått under som föräldrar den första tiden.

De första veckorna var så enkla. Jag minns att vi satt vid middagsbordet och konstaterade att det knappt märktes att hade fått ett barn till; för det var så lugnt, tillvaron var så harmonisk. Vi satt där lyckliga och myste i vår familjeidyll och hade inte en aning om att kolikmonstret stod utanför köksfönstret redo att krypa in.

Runt tre veckor började han gråta. Det började som ett rent missnöje men accelererade snabbt till skrikperioder, en på förmiddagen och en på kvällen. Han var orolig efter amningarna och kräktes, mycket och slemmigt. Vi läste allt vi kom över om magont och småbarnskolik, vi tog till oss alla råd samtidigt som vi vägrade acceptera att vi inte skulle kunna göra någonting för att hjälpa honom.

När Engel hade ont lugnade det honom om vi stod med honom i köket med lamporna släckta och vatten hårt spolandes i diskhon. Samtidigt som vi rytmiskt gungade honom i vår famn. Då kändes det svårt att räcka till för Edvin. När min man började jobba på förmiddagarna och jag var själv med barnen gjorde jag i förväg i ordning lådor med spännande saker som Edvin kunde leka med. Han kom på att vi kunde dansa till ljudet av vatten eller så stod han bredvid på en stol och lekte med disken. Under kvällen hade Engel en längre skrikperiod som började strax efter att Edvin gått och lagt sig och fortsatte fram till tio halv elva då han somnade, troligen av utmattning. Han hade sedan han föddes sovit hela nätterna tätt emot mig. Jag ammade från samma bröst hela natten för att undvika att det skulle komma för mycket mjölk och att han skulle svälja luft.

Under dagarna bar jag honom i sjalen och ammade honom upprätt för att han inte skulle svälja luft och kunna rapa utan att allt kom upp igen. Men det räckte inte så jag slutade med mjölkprodukter. Det tog nästan två veckor innan vi märkte en förbättring. Kräkningarna avtog men han hade fortfarande ont. Vi masserade hans lilla mage och provade ett tag med minifom men vi som tidigare sovit genom nattamningarna var nu tvungna att vakna och på dagarna hann jag aldrig få tag på någon sked innan han börjat gråta. Gråt hade vi tillräckligt av så minifom byttes ut mot fänkålste. Det blev sakta bättre men långt ifrån bra. Jag misstänkte att han även regerade på vad jag åt. BVC rekommenderade mig att utesluta en sak i taget så att jag lättare skulle veta vad han var känslig emot. Jag slutade med allt, under några dagar åt jag bara pasta, ris och potatis, de dagarna var fantastiska – han mådde bra igen. Därefter började jag försiktigt prova mig fram för att upptäcka att han reagerade på det mesta jag åt. När han var två månader skrek han inte längre.

Det gör ont bara att tänka tillbaka på den här tiden, hur ont han hade och hur smärtsamt det var för oss föräldrar. Hans gråt klöste sår i våra hjärtan. Till tröst får man höra att det oftast går över när barnet är omkring fyra månader. Den kommentaren känns som ett hån då tio minuter av otröstlig gråt känns som en evighet och timme efter timme går inte att beskriva. Jag upplevde också en enorm maktlöshet och skuldkänslor för att jag inte kunde hjälpa mitt barn. Det var som att promenera i kvicksand, all energi försvann och det gällde att prioritera vad som verkligen var viktigt. Öppen förskola, blöjfritt, till och med tygblöjorna - det mesta fick vänta. För att inte tala om besök; det räckte med kolikmonstret, det fanns ingen plats för någon annan.

Varför ville jag berätta det här? För att jag själv så gärna hade velat läsa det. Jag hade velat veta att det är väldigt mycket som inte hjälper tillräckligt, men om man gör allting samtidigt så kan det gå att övervinna koliken. Nu känns allt enkelt igen. Vi har sedan Edvin föddes, innan vi kände till AP eller NF, haft en slags nollvision när det gäller spädbarnsgråt. Därför att vi tror att ett barn som känner sig förstådda blir tryggare och kommunicerar på andra sätt än genom att skrika. Jag var rädd att Engel skulle känna sig oförstådd och att skrikandet skulle fortsätta för att vi inte kunde besvara det och ta bort det onda. Som tur är blev det inte så. Så fort koliken försvann så blev han en väldigt social liten bebis. Idag är han otroligt tålmodig och nöjd. Att han gråter är mer ett undantag. Det hände förra veckan. Samtidigt skrek Edvin något till mig som jag inte förstod och sprang iväg. När jag hade lyft upp Engel var han tillbaka. Bakom sig drog han fyra meter tyg, då förstod jag också vad han hade sagt; ”Edi hämta sjalen!”

Kommenter gärna Nillas artikel nedan eller diskutera vidare i forumet.