Min första – och hittills enda – graviditet präglades av en hel massa oro. Säkert är det så för de flesta förstföderskor, man vet ju liksom inte vad man har att vänta. Visst var jag orolig för allt det ”vanliga”; är barnet friskt, kommer jag att bli en bra mamma, hur ska förlossningen gå? Men det var också annat som oroade mig. Den allmänna bilden om hur föräldraskap ska vara, den bild som levereras via föräldratidningar och TV-program. Ni vet, där barnen antingen skriker sig igenom varje natt eller sover HELA nätterna, i sin egen säng naturligtvis. Där mammorna går runt med barnen i senaste modellen av barnvagn tre veckor efter förlossningen, i sina vanliga kläder, nysminkade och fräscha, håret ordnat i perfekt frisyr. Där barnen sover middag själva ute i vagnen så att mamman kan passa på att få den ack så viktiga egentiden. Visserligen skrev också sagda tidningar en hel del bra saker, som att det var viktigt med anknytning och närhet, att man gärna skulle samsova med barnet, men det var lite svårt att ta till sig det när nästa uppslag bestod av ett test om bästa spjälsängen, bästa vagnen, sovtips för bebisen och liknande.

Den där bilden stämde liksom inte överens med min egen bild om hur jag ville att livet med barn skulle vara. Någonstans visste jag att jag ville vara nära, nära mitt nyfödda barn som jag längtade så efter att få träffa. Min underbara barnmorska talade sig varm om samsovningens fördelar, och det var också hon som gjorde att jag vågade köpa en bärsjal som alternativ till BB-selen. Men så berättade jag för svärmor att vi planerade att samsova… och blev i princip idiotförklarad. Det var ju så varmt och bökigt och farligt… och så skämde man ju bort barnet med närhet! Jag vågade inte ens berätta att jag köpt en bärsjal.

Den där stressen och oron, att jag absolut inte fick göra fel med det lilla liv som väntades hem till oss gjorde att vi: beställde en ny vagn, köpte en spjälsäng, gjorde i ordning en korg som bebisen skulle ligga i den första tiden och allt till ingen nytta. Jo, katterna tycke i och för sig att både korgen och spjälsängen var jättemysiga att ligga i, men inte ville vår lilla dotter använda dem. Hon var redan från början en mycket bestämd liten dam som visade att hon minsann inte ville ligga själv i någon vagn när vi var ute och gick. Men barn skulle ju ligga snällt och sova i vagnen, så där gick jag och ville gråta för att jag tyckte så synd om min lilla älskling som bara grät. Varje vagnspromenad slutade med att jag bar henne, med eller utan sjal ;-) Av svärmor fick jag förklaringen – hon hade ju ingen napp! Mina försök till att förklara att jag ville att hon skulle lära sig att suga riktigt på mig först hade liksom ingen effekt. Och det är klart, det var ju inte hon som satt där med blåsor på bröstvårtorna och grät varje gång min dotter ville äta. Jag ammade för ofta, men mitt barn fick ofta höra ”är du hungrig, får du ingen mat?” Jag fattade aldrig logiken i det där. Men, jag hade haft lättare att säga ifrån om jag vetat då vad jag vet idag.

Efter en liten tid började jag strunta i alla ”goda råd” som svärmor och övrig omgivning kom med. Jag bar min dotter i stort sett jämnt, jag låg bredvid henne under tupplurarna på dagen (annars vaknade hon nämligen på en gång), jag lät henne äta när hon ville. Kort sagt, jag gav henne den närhet hon så tydligt visade att hon ville ha. Det hade jag ju gjort hemma redan från början, men nu började jag göra det offentligt också. Min man bar henne också, inte gärna i sjalen, men den lånade BB-selen gick ju också bra. Efter ytterligare en tid hittade jag Nära Föräldrar-sajten och fick en aha-upplevelse. Det var alltså en sådan jag var! När boken kom köpte jag den på studs, när den kom hem sträckläste jag den på en gång. Och grät. Om jag bara haft den här boken innan min dotter föddes. Allt som stod där stämde så bra in på hur jag själv kände att jag ville göra, men inte vågade, för att ”alla” sa något annat. Jag tror att jag hade varit en lugnare nybliven förälder om jag hade vetat att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde, att mina instinkter inte var ”trams”, utan väldigt konkreta bevis på hur jag och mitt barn kommunicerade.

Nära föräldrar är en bok som jag hade velat läsa innan jag blev mamma, en bok som jag skulle vilja att alla MVC- och BVC-mottagningar rekommenderar, som borde finnas på varje bibliotek och en bok som jag hade velat att de i min omgivning läst. Ni vet, svärföräldrar, barnets faster som inte har barn själv (men kan ALLT…), människorna som fick barn för 30 år sedan och fortfarande tror att 4-timmars schemat är det enda som gäller och att barn bara mår bra av att ”vädra lungorna lite”… Det är en bok som bekräftar mina egna känslor och instinkter, en bok som visar att jag faktiskt har rätt när jag känner att jag vill vara nära mitt barn. En bok som ger nyblivna mammor och pappor mod att stå upp mot dem som säger ”gör si, gör så” för att det man som förälder känner är rätt, faktiskt är det. Jag hade njutit mer av min första tid som förälder om jag läst boken innan.
Läs den.

Kommentera gärna Carinas blogg nedan, eller diskutera den vidare i forumet.