De senaste veckorna har jag stött på en för mig helt ny företeelse. Jag och min tvååringa dotter hade inom loppet av ett par dagar utvecklat en allvarlig allergi mot varandra. Det har räckt med oss två i samma rum för att eftermiddagen skulle förvandlas till kaos, blod och aska. Ja, kanske inte bokstavligen, men nära nog. Flera gånger har det slutat med att vi stått på varsin sida av rummet och skrikit åt varandra, tills barnafadern slutligen trätt in och delat på oss. Det är här den nya företeelsen kommer in, jag har aldrig förut haft för vana att skrika åt mina barn eller åt någon annan för den delen. "Brukar jag skrika åt er?" frågade jag sexåringen. Han tittade klentroget på mig. "Nej, du är ingen skrik-mamma." svarade han till slut, när han insåg att frågan var allvarligt ställd.

Tonåringen stod i köket och fnissade efter en speciellt högljudd sammandrabbning. "Problemet med er" sade han "är att ni är alldeles för lika. Att ge sig existerar liksom inte." Jag blev tyvärr tvungen att hålla med honom. "Men det ser ganska roligt ut." fortsatte han glatt.

Något måste göras. Frågan var bara vad? En eftermiddag kom svaret helt oväntat. Tvååringen lekte "bad" i duschhörnan. Det går till så att man ställer sig i duschhörnan och låtsas att duschen är på.
"Lilla mamma, vill du bada?" frågade hon mig. Jag bestämde mig på en tiondels sekund för att bli en trilskande tvååring i leken.
"Nej, jag vill inte" gnällde jag, och väntade med spänning på hennes reaktion. Tvååringen verkade inte märka något, för hon försökte igen.
"Vill du bada?", vänligt leende.
"Nej, jag vill inte bada!" gnällde jag, lite högre den här gången. Men hon var fortfarande vänlig.
"Vill du bada?" frågade hon med glatt lugn.
"Nej! Jag vill inte bada. Jag vill inte!!" ropade jag. Tvååringen ändrade taktik.
"Jag hjälper dig upp." sade hon milt överseende. Hon tog mig i handen och ledde mig försiktigt över badrumströskeln. Hon gick tillbaka till duschhörnet. Hon tittade på mig över axeln och sade vänligt men bestämt:
"Jag vill bada."

Det här hade inte alls gått som jag hade tänkt mig. Häpet jämförde jagleken med våra verkliga kontroverser och kom fram till en obehaglig slutsats. I själva verkat var det oftast jag som tappade humöret och började bråka, och det så fort min tvååring anmälde en avvikande åsikt. Jag motsvarade inte alls hennes exempel på ett vuxet bemötande. Det var jag som trotsade för det mesta, inte hon. Det var mitt fel att vi bråkade, inte hennes!

Kommentera gärna Tinas blogg nedan eller diskutera den vidare i forumet!