"Vad blev det för något?" frågar folk. Jag känner alltid att svaret "Det blev en liten människa!" ligger på tungspetsen innan jag väluppfostrat talar om att det blev en flicka.

Fast ibland är jag osäker. Hon är inte så mycket som en människa. Faktum är att hon ju är en liten alien, fullständigt främmande för allt som vi finner normalt och vardagligt. Tålmodigt accepterar hon allt som inte är direkt otrevligt (och en del som man kunde tycka borde vara det) för att kanske begripa sig på det någon gång i framtiden. Hon påverkas inte det minsta lilla av att man killar henne under fötterna eller kör en symaskin precis brevid vaggan, men hon kan bli väldigt rädd om pappa nyser eller av skramlet av bestick.

Hon ser inte riktigt ut som en människa heller: hon har fel proportioner och väldigt ryckigt och okontrollerat, främmande, sätt att röra sig. Att hon har ett rikt inre liv förstår man på den stora variation av lustiga grimaser hon visar, och på det tydliga kurrandet och kluckandet från magen.

Jo, det är en liten alien som har hamnat hemma hos Ante och mig. Vi är ju alla själva de ursprungliga främlingarna, som jag insåg i en diskussion med författaren M. John Harrison häromåret. Alla har vi kommit hit till den här världen utan att veta ett dugg om den, bara utrustade med en fantastisk uppsättning reflexer, instinkter och talanger som är skräddarsydda för att lära oss hur man överlever bland det här märkliga människosläktet.

En sådan främmande varelse har vi nu att rätta oss efter, både hemma i vardagssysslorna och ute bland folk. "Den där saken," säger kompisen avvaktande. Andra beter sig som om de själva trillat ner från ett flygande tefat, och börjar göra konstiga ljud och menar att hon är det sötaste som finns (hon ser faktiskt ut som bebisar gör mest). Tur att de flesta uppför sig nästan helt normalt, annars skulle jag nog börja undra om det är jag som blivit förflyttad till en främmande planet.

Rebecka heter hon, och hon ska bo hos oss rätt länge. Kanske tjugo år eller så. Det gäller att försöka komma på god fot redan från början. Vi ska ju leva ihop, och måste anpassa oss efter varandra. Som nykomling i den här världen är hon rätt utelämnad åt oss som varit med ett tag och tycker att vi vet hur saker ska vara, men eftersom hon har en stark röst och tydliga behov ser vi ju hur vi får jämka för att passa in en främmande varelse i våra liv.

De första två månaderna tyckte jag att hon ganska mycket påminde om en mer slumpmässigt programmerad variant av Skalmans mat- och sovklocka. Man fick vara på hugget för att kunna göra något, och vara beredd på att ändra riktning när som helst. Allting blev små projekt som närsomhelst kunde pausas för amning eller bärande eller blöjbyte. Den lokala seden att ta det lugnt och kanske även sova när det är mörkt och natt förstod hon sig faktiskt på ganska snart, och då slapp vi i alla fall vara sömniga och utvakade. Vissa saker gick ju också bra att göra med Rebecka i sjalen, men jag fick ont i axlarna av till exempel att skriva med tangentbordet lite för långt bort - och för övrigt tyckte hon inte riktigt om att man satt stilla.

Ett par månader till, och ju mer vår främmande besökare liknar en vanlig människa desto mer blir jag påmind om att hon är ny här. Hon är så nyfiken och undersöker så noggrannt allting som vi tyckte var vanligt och vardagligt. Det är tydligt att hon är här för att utforska vår värld och lära sig så mycket som möjligt om den.

I en viss ålder brukade jag föreställa mig hur jag skulle förklara saker för en varelse från en annan planet. Sådant som man brukar ta för givet blir mycket intressant när man föreställer sig någon som aldrig har sett det förut. Nu har jag blivit guide för en äkta alien i vår märkliga värld. Det ska bli intressant att se vad hon har att säga och fråga om när hon börjar göra det.

En sak jag sällan tänkte på när jag fantiserade om utomjordingar var de kulturkrockar och kommunikationssvårigheter man skulle stöta på. Rebecka har ju inte lärt sig vårt språk ännu, och vi får vara ganska uppmärksamma för att förstå vad hon vill. Återigen måste vi anpassa oss, lyssna och vara beredda på det oväntade. Jag tror att vi ändå förstår varandra ganska bra. Man kommer långt med kroppsspråk och enkla medel och ibland sitter vi alla tre och skrattar tillsammans.

Jo, det är faktiskt en liten människa. Men en väldigt liten, egen och annorlunda människa, som lär oss ett annat liv än det med bara vanliga vuxna.

Kommentera gärna Åkas blogg nedan, eller diskutera den i forumet.