Jobbigast för föräldrarna?
av Cecilia
Ibland blir det fel. För några månader sedan var jag i Spanien med min familj och hälsade på min pappa som bor där. I slutet av veckan lämnade vi en eftermiddag barnen hemma och gick ner till stranden, bara jag och min man. 1-åringen sov middag och vi tänkte att hon har ju storasyster hos sig också ifall hon skulle vakna. Vi skulle inte bara borta så lång stund, de bor bara ett par minuters promenad från havet och vi tänkte ta ett snabbdopp. Och det hade funkat bra de gånger hon haft barnvakt hemma i Sverige. Så en liten stund kunde vi väl gå ut själva, tyckte vi.Och det var verkligen skönt och avkopplande! Att få bada tillsammans utan behöva turas om att passa barnen på stranden, kunna prata i lugn och ro, koppla av och umgås själva en stund. Att vara på semester är annars inte så avkopplande som det brukade vara förr. Med ett litet nyfiket och klättrande barn på 12 månader och en 3-åring på upptäcktsfärd så blir det mycket mer passande än hemma, i en miljö med nya spännande saker att undersöka och utan den barnsäkerhet som vi är vana vid. Dessutom var det jättevarmt och svårt att sova. Det var verkligen skönt att få en paus!
Vi var säkert inte borta mer än max 45 minuter, jag vet inte vad klockan var. Men när vi stod och torkade oss på stranden och just tänkte gå hem så kom min pappa springande med andan i halsen och sa att lilltjejen var förtvivlad och grät hysteriskt. De tyckte att hon verkade ha riktig separationsångest, inte bara lite ledsen utan riktigt ångestladdat. Nu var vi ju redan på väg hemåt ändå, men jag tyckte att det var jättebra att han sprang och hämtade oss. Det var skönt att de inte hade låtit henne gråta! Jag skyndade mig i förväg för säkerhets skull, men jag ropade över axeln att hon har säkert slutat gråta och är glad igen när vi kommer hem. Det var nog bara just när hon vaknade som hon blev lite ledsen.
Men nej, så fel jag hade! Jag hörde redan ute i trapphuset hur barnet grät helt hysteriskt. Det var verkligen ett otäckt förtvivlat panikskrik fyllt av ångest och jag fumlade med nycklarna lyckades knappt få upp låset. Min pappas sambo såg helt förstörd ut och grät nästan hon också. Ja, i efterhand tänker jag ju att det inte var så klokt av oss att lämna bebisen.
Stackars liten, det tog en liten stund innan hon lugnade sig i min famn, och så fort någon kom för nära de första minuterna så skrek hon till igen. Som att hon var livrädd att jag skulle lämna henne till dem. Men hon hämtade sig ganska fort, och skrattade mot de andra och klappade på mig som om hon liksom ville säga att nu är det okej igen, när mamma kom tillbaka. Hon verkade riktigt försöka berätta med gester vad som hade hänt.
Men vilket misstag det var att lämna henne så där! Vi glömde nog att även om vi känner och har förtroende för ”barnvakterna”, så känner ju inte barnet dem lika väl som vi. Även om vi hade bott hos dem ett par dagar, så är de ju ganska nya för henne. Vad skrämmande hon måste ha upplevt det som när hon vaknade och vi inte var där!
Ett är i alla fall säkert - det var inte jobbigast för mig som mamma att lämna henne.
Man hör så ofta sägas att det är jobbigare för den vuxne än för barnet. Vad grundar man det påståendet på egentligen? Jag tror att det bara är något man säger för inte skuldbelägga att man väljer att göra något utan barnet. Visst kan man väl ha barnvakt ibland, och fungerar det nog bra för det mesta. Men att separationen skulle vara jobbigast för den vuxne tror jag inte ett dugg på.
Jag som är vuxen är ju förberedd och förstår vad det innebär att vara borta från barnet. Jag har tillskillnad från barnet en utvecklad tidsuppfattning och vet hur lång tid en dag, en helg eller en vecka är. Framförallt så har jag valt det själv, och det är jag som kanske har ett behov av att få lugn och ro för mig själv. En bebis har ingen utvecklad tidsuppfattning och upplever en vecka som mycket lång tid. Det går inte att förklara och förbereda ett så pass litet barn så att det förstår varför man är borta, var man är, och när man kommer tillbaka. Barnet kan ju tillskillnad från mig inte ens veta säkert om jag alls kommer att komma tillbaka igen.
Det kan säkert gå bra att resa bort om man vill det, och det är stor skillnad på att vara borta över dagen och att vara ifrån barnet en hel vecka i sträck. Men jag tror nog att det är mycket jobbigare för barnet än för den vuxne, och jag blir lite ledsen att det har blivit så svårt att tala om barns behov numera. Det har blivit tabu att säga något som kan ge föräldrar skuldkänslor. Ibland tror jag att det vore bra om vi vågade göra det lite oftare. Jag tycker att man ska våga se och säga att det här handlar om mig och mina behov, och vad jag själv behöver för att må bra. Det är lite för mycket av "om jag mår bra så mår mina barn bra" idag, så enkelt kan man inte bara argumentera bort det lilla barnets behov. Barnets behov krockar ofta med de vuxnas behov, och det tycker jag att vi måste våga prata om.
Att andra tycker annorlunda än jag och gör andra val kan jag både förstå och respektera, alla är vi ju olika och har olika behov och synsätt. Det finns de som aldrig har barnvakt, och de som utan att blinka reser bort utan barnen, och vi någonstans i mitten som ofta har barnvakt några timmar men sällan eller aldrig lämnar barnen över natten. Att man vill prioritera sina behov som vuxen kan jag förstå. Man ska gå en mil i någons skor innan man kan döma, var det någon klok människa som sa. Men ändå finns det något i samhällets syn på barn och föräldraskap idag som jag reagerar starkt emot.
Att man idag ofta talar om tidiga separationer som något bra och nyttigt i sig, som man bör tvinga sig till även om det tar emot lite - för sin egen skull, för barnets, pappans eller för förhållandet - då känner jag att det här har blivit helt fel! Och att det är värst för den vuxne? Det kan jag bara inte hålla med om!
posted by Cecilia at 10:50
18 Comments:
Jättebra skrivet, jag håller helt och hållet med om att det inte är synd om föräldrarna... dessutom väljer vi våra separationer men det gör inte barnet. Olika barn är ju dessutom olika känsliga för separationer, så jag tror det är viktigt att ta det i barnets takt.
Har bara en kommentar -och då till det sista stycket...
Amen!
Bra skrivet! Fler borde tänka så.
Det här låter som en fråga för de föräldrar som alltid har sin partner nära, då får båda föräldrarna avlastning av varandra när det kommer till att få en liten behövlig stund för sig själv som jag tror alla behöver ibland. Däremot inte lika självklart för t ex ensamstående m fl. , som ofta inte har något annat val än att anlita barnvakt, t om flera olika när de själva ska på anställningsintrevju, tandläkaren mm. Ska dessa föräldrar skuldbeläggas, de som inte ens har ett val (nä man får inte ta med sitt barn in till tandläkaren)? Fast barn till sådana föräldrar brukar ju iof inte få spelet för att de lämnas till sin morfar en timme, så det brukar inte vara några bekymmer, tidig separation eller ej (Undra vad det beror på..), men ändå.
Barn är olika visst, så även föräldrar..litar föräldern helt och fullt på sitt val av barnvakt tror jag barnet också gör det. Vissa barn är ängsligare än andra t ex när det kommer till att vara borta från mamma och pappa, oftast är de som är ängsliga, de som sällan eller aldrig lämnas bort. Varför vill föräldrarna till sådana barn skapa denna ängslan hos barnet..säj att ni istället för en timme på stranden blivit TVUNGA att lämna bort barnet i flera timmar hos morfar...hur hade barnet reagerat då tror ni? Förmodligen tagit sig igenom krisen på egen hand och aldrig mer haft samma "bekymmer" vid nästa gång det var aktuellt för barnvakt...en tanke.
Självklart har man helt andra förutsättningar och behov av avlastning och barnpassning om man är ensamstående, men det var liksom inte det som var utgångspunkten, utan att barnet och vuxnas behov ofta krockar. Det jag argumenterar emot i min text är just det synsätt som du beskriver i din kommentar, anonymous, "litar föräldern helt och fullt på sitt val av barnvakt tror jag barnet också gör det" - Nej, det tror jag inte, jag tror att barnet inte bara är en produkt av sin omgivning, och inte att vi kan påverka och styra dem i den utsträckningen. De är ju individer skilda från oss, men andra personligheter och andra behov. Vikan inte bara projicera våra egna uppvelelser och känslor på dem och tro att de ska funka och uppleva saker ur vår synvinkel!
Du verkar ha missat några centrala punkter i texten? "Barn är olika visst, så även föräldrar..litar föräldern helt och fullt på sitt val av barnvakt tror jag barnet också gör det. Vissa barn är ängsligare än andra t ex när det kommer till att vara borta från mamma och pappa, oftast är de som är ängsliga, de som sällan eller aldrig lämnas bort."
Saken är ju den att VI hade fullt förtroende för barnvakterna. Men vi glömde liksom bort att barnet faktiskt inte känner sin morfar särskilt väl eftersom han bor utomlands. Jag som känt honom i hela mitt liv hade lätt att lämna barnet där och kände mig lugn med det, men jag glömde liksom bort att för barnet så var de ju trots allt ganska nya bekantskaper. Den andra saken är ju att jag berättat att det funkat bra när hon haft barnvakt hemma i Sverige. Samt att vi faktiskt ofta har barnvakt ett par timmar! Så det borde ju ha funkat bra? Hela poängen med min text var att det inte var så enkelt som du beskriver det här.
Enligt den logiken så har hon ju haft barnvakt i flera timmat många gånger tidigare, och hon borde därmed inte ha reagerat som hon gjorde. Och det var vad jag tänkte när vi lämnade henne där. Men som sagt, så hade jag misstagit mig och barnet reagerade inte som jag hade förväntat mig bara för att jag tyckte att det borde funkat så bra eftersom alla de faktorer du nämner faktiskt var uppfyllda i det här fallet - jag hade förtroende för barnvakten, hon var van att bli lämnad osv! Men tydligen så var det inte så enkelt. Barnet är ju en egen person och inte bara en spegel av mig.
En bra artikel. Och tänk nu alla hur det måste vara att lämna en ettåring på dagis!
(jag som skrev det långa inlägget som Cecilia svarade på)
Ok. Då förstår jag mer vad du var ute efter. Håller med dig nu, ibland misstar man sig som förälder och tror att barnet ska reagera precis som det alltid har gjort, dvs man litar för mkt på tidigare beteenden osv. Läste en artikel som Norges prinsessa (Märhta Louise) och tycker hon sammanfattar det du Cecilia menar såhär, angående det svåraste med att vara mamma: "Jag tycker att den största utmaningen är att se barnet där det är just nu". Helt sant tycker allt jag med.
mvh
E
Jag håller med dig om att det inte alls behöver vara värst för föräldrarna att lämna bort barnen, barnen kan ju självklart tycka det är jättehemskt att vara utan mamma och pappa. Dessutom kräks jag över påståenden som "barnet mår bra av att vara hos barnvakt ibland, de blir stärkta och får bättre självkänsla." !!! Nej, jag tror att de allra flesta barn mår bäst av att vara med sina föräldrar, tills de kan be själva om att få sova över hos någon släkting eller kompis.
MEN... däremot så är det ju så ibland att man som vuxen kanske behöver egentid. Och väljer man då att ha barnvakt i ett par minuter eller några timmar så tycker jag att det är helt fel att göra som du gjorde, att gå medans barnet sov! Det är mycket bättre att barnet ser att man går, man vinkar hej då och säger "vi ses snart", istället för att smyga iväg. Kanske var det därför hon reagerade så starkt? För när hon somnade var ni där, och när hon vaknade var ni bara borta. Hon kanske inte alls tyckte det kändes läskigt att vara med morfar, utan vart ledsen för hon inte visste vart du var...
Bara en tanke..
men jag håller som sagt annars med i det du skriver.
Jovisst, det var ju ett misstag verkligen. Vi hade hoppats att hon fortfarande skulle sova när vi kom tillbaka.
Å andra sidan när jag funderar vidare ...
Ja, i teorin så håller jag med sig om att man inte ska smita utan att säga hej då. Det skulle jag ju aldrig göra när barnen är vakna. Men i verkligheten så blir det ju ofta så att när man ska amma just innan man ska iväg - vilket är rätt smart att lämna dem nyammade och nöjda, tycker jag - så somnar ju barnet rätt så ofta! Eller om man ska iväg på morgonen tidigt, eller om man ska lämna av barnen hemma hos en släkting så somnar de i bilen ... Det händer ganska ofta att barnet _råkar_ sova just när man ska gå. Verklighet och teori är ju två olika saker!
Jag håller helt med om att det förstås inte var min pappa som var någon läskig typ, utan det som var jobbigt för henne var ju att vi inte fanns där när hon vaknade. Det var inte så jag menade. Men hon har både förr och senare råkat sova när vi ska iväg och då har det inte varit några problem att det är mormor eller farfar eller faster som är där när hon vaknar - eller pappa om det bara är jag som ska bort för den delen, men det är ju en annan sak än att ha barnvakt. Men då är det personer som hon känt hela sitt liv och är trygg med, och morfar och bonusmormor är inte en del av hennes vardag i Sverige på samma sätt. Jag trodde att det skulle räcka med att hennes syster var där, om hon mot förmodan skulle hinna vakna, men där gjorde jag ju ett stort misstag. Och jag har definitivt tänkt mig för bättre efter den läxan. :-)
"Jag tycker att den största utmaningen är att se barnet där det är just nu".
Vilket superbra citat! :-)
Jo, jag förstår att ni hoppades på det. Och att jag reagerade har nog med att göra att när jag skulle skola in min son - som var/är mycket svår att lämna till barnvakt - på dagis så tyckte personalen att jag bara skulle smyga iväg medans han lekte. Allt för att slippa ta grin och skrik när jag gick... Jag vägrade givetvis, utan förökte säga hejdå, varpå han vart ledsen såklart, men då satt jag kvar en stund tills han lugnat ned sig och sen fick han följa en fröken till fönstret och vinka och se att jag gick. Så höll vi på i mååååånga veckor tills han ju förstod att jag faktisk kom tillbaka varje gång.
Jag ville alltså inte "sätta dit" dig på något sätt..
Nej, det är inte alltid lika lätt i pratiken som i teorin. Men jag håller ändå fast vid att inte gå när de sover, för att inte skapa en förvirring hos barnet. Det är en annan sak när de är lite större, då kan man ju berätta "mamma och pappa är inte här när du vaknar sen, då är xxx här med dig och vi kommer sedan" eller nåt. Jag tänker lika oavsett om det är någon som mina barn är jättetrygga med eller inte.
Och skulle något av mina barn somna innan jag skulle gå, så skulle jag faktiskt väcka barnet för att säga "nu går jag, hejdå".
Jag tycker att det är väldigt viktig för att barnet ska känna sig tryggt.
Jag skulle ALDRIG lämna mitt barn när det sover. Det tycker jag är oansvarigt faktiskt. Då får man vänta tycker jag. Liksom ni skriver andra artiklar mm om att man inte ska ha för bråttom med barnvakt.
Mina barn är uppvuxna med att man talar om när man går, och de har aldrig haft problem med separationer, de litar på mig!!
"Jag skulle ALDRIG lämna mitt barn när det sover. Det tycker jag är oansvarigt faktiskt. Då får man vänta tycker jag. "
Förklara gärna varför just det är så viktigt för dig? Jo, jag vet att det är något man ofta säger, men varför då egentligen? Vad är det för avgörande skillnad med att man säger hej då, och snart kommer föräldrarna tillbaka, eller man vaknar och snart kommer föräldrarna tillbaka? Egentligen??
Om du ska till jobbet tidigt, eller iväg en lörddags morgon? Väcker du barnen då, eller väntar du tills de vaknat då med?
Du får gärna tycka att jag är oansvarig, men jag känner mig inte speciellt oansvarig för att jag inte väcker barnen när de sover. Min man går varje vardagsmorgon före 6 när vi andra sover, och jagf tycker inte det är oansvarigt heller, Skulle vi andra behöva gå upp och äta frukost klockan 5 varje dag då för att kunna lita på honom???
Nej, mina barn har verkligen inga tillitsproblem och de är inte alls svåra att lämna, långt ifrån! Det är bara hej då kram och vink och glada miner.
Herre gud, jag delar med mig av 1 misstag ... tråkiga antydningar, tycker jag.
Ursäkta om jag blev lite grinig. Men jag är inte felfri och jag gör misstag ibland - det kanske inte just du gör anonymous, men de flesta andra av oss gör nog faktiskt missar nån gång i sitt liv. ;-)
Frågan som jag försökte illustrera var ju inte om det är rätt eller fel att passa på att göra något medan de sover middag - jag skrev ju redan i första stycket att det blev fel och var ett misstag i bloggen, varför banka in det ytterligare? :-(
Det vore mer intressant att höra vad du tycker om mina resonemang om det är jobbigast för föräldrarna eller för det lilla barnet, och om deras behov krockar med våra eller om barnet mår bra så länge mamma mår bra.
Jag står fast vid min åsikt. Men jag väcker inte mina barn om jag går till jobbet tidigt. Men då har jag heller inte barnvakt, då är det pappan som är hemma. Men jag skulle inte lämna de med barnvakt om de sov, då skulle överlämnadet ske när de var vakna, så enkelt är det för mig.
Jag är uppväxt på detta sätt, att mamma och pappa har talat om vart de ska, när de går osv.
En kväll när vi var på middag hos min dagmamma (som min mamma och pappa umgicks med på fritiden) så somnade jag i soffan. Eftersom vi bodde grannar och mamma och pappa tyckte att jag var trygg där så fick jag sova kvar. DEN händelsen tog lång tid för mig att komma över...De hade ju INTE berättat att jag skulle sova där..:-( Därför anser jag att det är jätteviktigt att man berättar och visar att man går.
Jag tror att det kan vara jobbigt för båda parter. Men jag tror inte så starkt som du gör att barnen mår dåligt av separationer. Inte om de är hos någon de känner väl och är trygg med. Mina barn är 1½ och 5 år och hittills har de ALDRIG fällt en tår när de har blivit lämnade, och jag är övertygad om att det beror på att vi aldrig har smygit undan, utan visat dem att vi går.
Jag anser att mina barn är trygga och får ofta höra det från andra också. Har heller aldrig haft problem med att lämna dem och det känner de säkert av. Att det är OK. Men om mamman inte känner sig trygg med att lämna sina barn då känner barnen det och blir otrygga. Därför anser jag att det är viktigt ( och där är vi ense tror jag?) att man gör det som känns rätt i maggropen. Dvs vill man inte ha barnvakt till sina barn ska man inte ha det....
Glömde lite...
"Herre gud, jag delar med mig av 1 misstag ... tråkiga antydningar, tycker jag"
OK, men jag kommenterade din blogg och jag reagerade på det du skrev ang det.
"Men jag är inte felfri och jag gör misstag ibland - det kanske inte just du gör anonymous, men de flesta andra av oss gör nog faktiskt missar nån gång i sitt liv. ;-)"
Jag ser blinkningen, men anar antydningen och den tycker jag är minst lika tråkig.
Misstag gör jag också som alla andra, kanske tom varje dag. Vad vet jag?
Men återigen, får man kommentera vad man tycker om det du skriver eller inte?
Jovisst får man kommentera och man behöver inte tycka som jag. Jag tog bara illa upp för att du skrev att du tycker att jag är oansvarig, jag är kanske inte så tuff som jag låter ibland och jag blev faktiskt ledsen.
Skicka en kommentar
<< Home