Den amerikanske psykologen Marshall B Rosenberg är grundare till Non Violent Communication som även kallas Giraffspråket, Hjärtats språk eller Empatisk kommunikation. Rosenberg noterade under sitt arbete hur en del han mötte uttryckte aggressivitet, medan andra besvarade samma situation med medkänsla. Tre faktorer visade sig vara av betydelse: Språket som användes, tankesättet som låg bakom, samt hur kommunikationen såg ut. Det handlar inte om utvecklingen av något nytt kommunikationssätt, utan om att sätta ord på tankar som alltid har existerat.

Giraffspråket kommuniceras via empati och ärlighet. Jag berättar vad jag behöver och jag lyssnar till vad du svarar att du behöver. Giraffen symboliserar modet att sträcka på halsen och visa vad som är viktigt för just dig och att tala utifrån hjärtat (giraffen har störst hjärta bland landdäggdjuren) samt att lyssna med empati. Giraffen har även en god bild över situationen i och med den långa halsen. Hon ser helhetsbilden och kan sätta sig in i känslor och behov som ej tillgodosetts och som resulterar i till exempel ett aggressivt beteende.

Vargens språk, är giraffens motsats. Vargen menar att anfall är bästa försvar. Helst innan någon annan hinner attackera först. Språket karaktäriseras av bedömningar och kritik.

Genom att tala som en giraff ökar medvetenheten om vad som pågår inom oss själva samt förståelsen för hur det kan se ut hos den andre. Målet är att få kontakt. Först efter att kontakten är etablerad kan en lösning på problemet nås. Grunden vilar på det egna ansvaret, att ta ansvar för våra känslor och behov och att se att det inte är någon annans handling som är mittpunkten, utan hur jag själv tar emot och tolkar och sedan väljer hur jag vill svara.

Giraffspråkets hörnstenar:
- Att observera, uttrycka fakta utan att värdera och bedöma.
- Att uttrycka de känslor som medföljer.
- Att uttrycka de behov känslorna skapar.
- Att uppmärksamma och be om, det som underlättar här och nu.

Giraffspråket är inte bara användbart i konfliktsituationer utan även som modell i vardagssamtal, för att visa hur kommunikation kan se ut: i familjen, i skolan, på arbetet. Att tala giraffspråk hemma i familjen tror jag är ett steg på vägen till att förmedla empati och skapa en mer harmonisk miljö. Genom att man som förälder fokuserar på Problemet, och inte angriper Personen, löses förmodligen konflikter på enklare sätt.

Så här tänker jag mig att ett samtal mellan en giraffmamma, eller giraffpappa, och ett barn, kan se ut:

Barnet: *Sitter i pyjamas. Fem minuter innan det är dags att gå till skolan.*

Giraffen: Jag ser att du inte har klätt på dig. (Observerar). Jag känner att det gör mig lite stressad, eftersom vi har bråttom iväg just nu och om du inte klär på dig dina kläder så kommer vi att komma för sent till skolan. (Uppmärksammar känslan). Jag skulle vilja att du tar på dig nu så att vi kan komma iväg. (Uppmärksammar behovet). Är det ok för dig? (Öppnar för dialog).

Hur hade en vargförälder hanterat situationen då?

Vargen: Men herregud unge! Har du inte klätt på dig! Jag sa ju till dig för en kvart sen och ändå sitter du bara här! Skyll inte på mig om vi kommer för sent! Klä på dig nu latmask!

Som förälder kan jag lyssna med vargöron eller med girafföron. Jag kan höra på kritiken eller avvisandet, eller jag kan lägga fokus på känslor och behov som finns bakom. Väljer jag att lyssna som en giraff, kommer jag att förmedla att dina känslor och behov respekteras och är lika viktiga som mina. Det här skapar tillit till att barnet fortsätter att vara uppriktigt. Ett barn som däremot lär sig att det är bara vargförälderns ord som gäller, tror jag också kommer att ifrågasätta hur pass väsentliga de egna känslorna och behoven är, samt tveka inför att kommunicera dem eller helt enkelt sluta lyssna på föräldern.

Fram för fler giraffer på föräldrasavannen!