För några veckor sedan hörde jag något på radio som gjorde mig bekymrad, och sedan dess har mediacirkusen varit i full gång. En professor får gång på gång tillfälle att lägga ut sina kontroversiella idéer i både radio, tidningar och tv – trots att hennes teori saknar vetenskaplig grund. Varför, kan man fråga sig? Jo, hon är professor inom ett annat ämnesområde, och då lyssnar folk även om hon uttalar sig i en fråga där hon saknar fackkunskap. För det andra är ämnet brännbart och ständigt aktuellt – jag talar förstås om Charlotte Erlanson-Albertsson och hennes hypotes att fri amning skulle kunna orsaka fetma.

Jag anser att det är både oansvarigt och märkligt att en forskare går ut i media med något så löst som en ren hypotes. Utan att först göra research eller fundera över hållbarheten i resonemanget eller stämma av hypotesen mot aktuell forskning på området. Innan man går ut i media med något så pass kontroversiellt så borde man väl ha ordentligt på fötterna?

Jag är chockerad samtidigt som jag inte är förvånad. Påståendet är helt i linje med de stämningar som råder idag. Det finns en önskan att kontrollera livet, rutiner och regler har åter fått ett kraftigt uppsving, amningen är på nedgång och amningsfientliga stämningar blommar upp. Den 21 maj visades ett inslag om amning i Agenda, även det med en negativ vinkling, fullt av klyschor och halvsanningar. Ingen amningsexpert blev inbjuden till studion. Jag fick ont i magen av att se det.

Det pågår en backlash för amningen nu, det råder inte längre samma samhällsklimat som när mitt första barn föddes 2002. Boobs moderiktiga och praktiska amningsplagg gjorde succé, amning betraktades som något både mysigt och hälsosamt, föräldralediga mammor invaderade stans caféer med sina barnvagnar, amningströjor och en känsla av samma självklara rätt till det offentliga rummet och möjligheten att få njuta av en caffe latte som alla andra. Idag är amningen återigen ute i kylan, mammor bör sitta hemma eller gå in på toaletten om de ska amma – ”ofräscht” var ett omdöme om offentlig amning jag hörde från en gravid kvinna så sent som förra veckan.

Peter Wennblad förespråkar i både radio och tidningar flaskmatning som ett mer modernt och jämställt alternativ än amning. Han har tröttnat på att pappor förväntas vara en ”serviceinrättning” medan mamman helammar, och kräver att få flaskmata för att det ska vara ”rättvist”, medan den nyförlösta mamman står vid spisen, dammsuger och städar. Wennblad vill gärna framställa det som att han står på kvinnornas sida, men jag har svårt att tro att hans motiv är annat än egoistiska, om jag ska vara ärlig. Det är klart att det är mysigt för pappan att få mata, men är det inte barnets behov som en förälder bör sätta i första rummet? Jag hade gärna sluppit graviditeten med kraftigt illamående, foglossning, trötthet, svullna fötter och sluppit undan att föda fram barnet under extrem smärta - precis som Peter Wennblad vill slippa passa upp på den ammande mamman. Men livet är inte millimeterrättvist för oss människor! Varför låtsas som att det är det? Det är idag omtvistat om amning skyddar mot allergier eller inte. Men amningens immunologiska fördelar har ingen ifrågasatt! Ej heller att bröstmjölk är en perfekt anpassad näring för barnet. Varför förespråka en industritillverkad kopia, om man nu faktiskt tillhör de som har möjlighet att ge barnet originalet?

Men hur lätt blir det att amma i det nya kritiska klimatet, med krångliga förbud, regler och krav? Om amning är något ”ofräscht” och privat som bör skötas i smyg, hur länge orkar man amma då? Om barnets sugteknik snabbt försämras med smärta, sår, obalans i mjölkproduktionen och kanske till och med bröstvägran som följd av att pappan av rättviseskäl ska vara med och mata - hur behaglig blir amningen då? Nu uppmanas vi att återgå till 70-talets amningsmönster och räkna timmarna med barnet skrikande bredvid oss. Jo, hur det gick har vi redan sett – med en så låg amningsfrekvens blir det omöjligt för de flesta av oss att upprätthålla mjölkproduktionen. Bara några få procent av mammorna lyckades amma mer än ett par veckor senast de amningsråden gällde. Är det vad Erlanson-Albertsson anser att vi bör återvända till?

På 90-talet var det så gott som självklart att börja amma efter förlossningen. Man ammade om man kunde, och fungerade amningen inte så kunde man ge ersättning istället. Nu verkar amning återigen ha blivit något man kan välja till. Om man vill. Kanske... Om man vill bli låst, om man vill frysa ut pappan, om man vill ”curla barnen till övervikt”, om man har blivit lurad av amningshysterin och är en bakåtsträvande biologist som inte förstår att amning är onödigt i ett i-land som Sverige? För moderna och intelligenta kvinnor framhålls ersättning som det enda rätta.

Idag hör man höggravida kvinnor säga att de inte har bestämt sig ännu om de har lust amma att amma eller ej, att det verkar så praktiskt och fritt med flaskmatning. Då är barnet inte så beroende av dem, och det blir mer rättvist. Jag stötte till och med på en mamma som funderade på att avstå från amning just för att hon läst i tidningen att det kunde göra barnet överviktigt och allergiskt.

Människan är ju trots allt ett däggdjur, eller hur? Vi är människor och vi är en art som ger våra ungar di. Ibland fungerar amningen inte av olika orsaker, och då finns det bröstmjölksersättning att ge. Och det är bra! Ingen vill att barn ska svälta när amningen inte fungerar. Men har ni funderat över ordet? Modersmjölksersättning – det är en ersättning för modersmjölken. Det är inte helt likvärdiga alternativ att välja och vraka emellan, det är en ersättning för humanmjölken när man av olika skäl inte har möjlighet att amma eller pumpa. Jag är för kvinnans fria val att avstå från amning och förespråkar verkligen ingen amningsplikt. Men jag vill ändå med bestämdhet hävda att amning är något man kan välja bort – inte något man väljer till. När man börjar väga för- och nackdelar mot varandra och lägger in frihet, rättvisa och jämställdhet så upplever jag att man har tappat bort något viktigt på vägen och börjat ifrågasätta oss som biologiska varelser.

För att återvända till Charlotte Erlanson-Albertsson så går hennes hypotes tvärsemot all forskning som gjorts om amning och övervikt. Det finns ett flertal olika studier om amning och övervikt . De visar ett litet men tydligt samband mellan fri amning och minskad risk för fetma! En teori är att det faktiskt är just den fria amningen som lär barnet att själv känna sina hunger- och mättnadssignaler. Men bröstmjölken innehåller även leptin, ett ämne som verkar reglera fetma. Har detta ha gått Erlanson-Albertsson totalt förbi? Det är konstigt att hon inte kommenterar dessa rön alls, som om hon antingen inte läst på eller kanske inte vill låtsas om dem för att de inte tjänar hennes syften?

Antropologer har studerat naturfolk som ger bröstet flera gånger i timmen, och faktum är att de vare sig är feta eller har karies. Förövrigt är inte fri amning något modernt påfund, utan har varit normen under många tusen år och det finns biologiska orsaker till detta amningsmönster. Människan är en kontinuerlig digivare enligt forskare som Tomas Ljungberg, läkare och humanetolog. Det beror på mjölkens sammansättning, vilken skiljer sig från den hos intermittenta digivare, som kaniner och kor. Människor, gorillor och andra primater är skapta för att amma lite och ofta, och en baby kan smälta bröstmjölken på bara 20 minuter. Trots att Erlanson-Albertsson blivit upplyst av Sofia Zwedberg i tv4 om det felaktiga i hennes påstående, att det skulle ta 4 timmar, så dyker detta förlegade påstående återigen upp i Expressen. Hon förefaller heller inte att känna till barnets förmåga till "non-nutrive-suckling". Barn som ammas fritt lär sig snart att växla mellan olika tekniker och kan snutta utan att äta.

Visst stämmer det att allt fler barn och unga är överviktiga idag. Men hur var det med orsak och verkan här? Hur ser det ut bland oss som är äldre? Vi som kommer från generationer som inte har ammats, eller som ammades enligt det fyratimmars schema som nu dammas av igen – är vi i toppform? Nej, knappast! Överviktsproblemen är väl lika utbredda i alla åldrar? Jag kan själv erkänna att jag är överviktig och har dåliga matvanor, trots att jag inte ammades fritt. Tvärtom var jag smal som barn och åt nyttigt under barndom och tonår. Det är först som vuxen mina dåliga matvanor och extrakilon har smugit sig på. Vi lever i en snabbmatskultur idag. Läsk, glass och kakor som man bara åt och drack vid festliga tillfällen på 70-talet har nu blivit dagliga konsumtionsvaror. Varför lägga skulden på den fria amningen när förklaringen ligger öppen mitt framför näsan på oss?

Jag vet inte varför Erlanson-Albertsson går ut i media så här och skrämmer upp folk. Tyvärr så tror de flesta - även flera av dem som argumenterat emot påståendet i t ex radions Ring P1 - att hon har en studie som backar upp hennes påstående. Men hon har faktiskt aldrig själv påstått att hon har några som helst belägg för sin hypotes. Det som upprör mig är vilket genomslag i media hon har fått! Många personer påverkas när de läser den här typen av skräckpropaganda. Vi vet t ex hur tonårsaborterna skjuter i varje gång kvällstidningarna skriver något negativt om p-piller. Att hundratals mammor de senaste veckorna har känt sig oroliga, stressade och tvekat/avstått från att amma när deras spädbarn sökt efter bröstet pga dessa ogenomtänkta och ovetenskapliga uttalanden i media, det är jag helt övertygad om. Och många som trots allt har ammat efter barnets signaler har haft dåligt samvete över det. Dessa artiklar förstör så mycket för så många barn och så många mammor! Det gör mig både arg och ledsen.


Ett tänkvärt citat från socialantropologen Margaret Mead :

"Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk - hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, men mjölken i sig är av underordnad betydelse.

När detta att ge mjölk blir det avgörande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv."