Hon vacklar och vinglar. Hon snubblar och fnissar och sätter sig plötsligt. Hon vänder sig om, och hoppsan! kolliderar med kanten på en hylla. Hon går!

Plötsligt kommer jag på mig själv med att tänka "ungefär ett år" om henne. Inte mycket bebis kvar. Då ter sig plötsligt hela den här föräldrakulturen så spädbarnsfixerad. Varenda föräldratidning domineras av de allra minsta, och om äldre barn finns det inte mycket. Men - vi kan ju det där nu, tänker jag. De där tidningarna var ändå ganska ytliga och repetitiva, men kunde ibland vara lite avkopplande och en bra provkarta på hur man i allmänhet ser på de minsta. Nu känns de inte alls relevanta för mig.

Åldern från 1 år och uppåt är ju ändå en väldigt viktig tid i livet, men det kommer liksom i skuggan av bebispratet. Utvecklingen går förstås inte lika snabbt längre, men det händer ju massor av intressanta saker. Märkligt, jag som aldrig tyckte att jag identifierade mig med den här officiella föräldraapparaten tycker ändå att jag känner att det plötsligt tar slut och jag står för mig själv tillsammans med ett barn och hennes pappa.

Det finns ju fortfarande ett forum här, med föräldrar till både äldre och yngre, där jag kan diskutera och jämföra erfarenheter. Och så får jag väl rota fram böcker om småbarn att läsa, om det känns som om jag skulle behöva det.

Det är i alla fall märkligt, att det finns så mycket stöd och råd för spädbarnsföräldrar, men att ha lite större barn ska man klara själv. För att inte tala om tonåringar! Jag antar att det blir Hem och Skola och andra föräldranätverk vid det laget, sådant som är osynligt för mig ur mitt nuvarande perspektiv.

***

Så sitter vi i fåtöljen och bläddrar i en bok. Alla böcker är väldigt intressanta tycker hon, men extra bra om det finns bilder på bebisar. Hon öppnar pärmen, och sedan tar hon hela bokblocket i handen och böjer det så att sidorna fjädrar tillbaka och bläddrar snabbt förbi allihop. Och så igen. Och igen. Jag ser en rubrik som jag fastnar för, och försöker stoppa bläddrandet och läsa på en sida. Nej! Det var inte bra. Hon drar till sig boken och puttar på mitt ben tills jag flyttar mig ett par decimeter bort. Hon ska bläddra. Själv.

Jag är förbluffad. Återigen, som så många gånger när hon gör något hon aldrig gjort förr. Men kul är det, det är nog första gången hon kommit så nära att säga "Kan själv!". Jag ser med förnyad respekt på den lilla personen.

***

Inte mycket bebis kvar? Sakta i backarna, gå inte händelserna i förväg! Nu kommer hon som inte på veckor haft tålamod med mer än ett par klunkar åt gången på dagtid och vill ligga vid bröstet i tjugo minuter. Och så ynkar hon och gnäller och klänger, vill bli buren i ett. Utvecklingssprång på gång igen? Kanske, men också en påminnelse om att jag inte ska göra henne större än hon är. Hon har faktiskt rätt att vara liten och bebis ibland fortfarande, om hon skulle behöva det.