Ett barn behöver en vuxen människa som är lyhörd för dess behov och som finns tillgängligt för barnet när det söker kontakt. Denna person måste bygga en tillit för barnet vilket den gör genom att svara på dess signaler. En ständigt återkommande person skänker kontinuitet vilket utvecklar trygghet hos barnet.

Ett spädbarn söker från första stund kontakt med sina föräldrar, barnet föds med det den behöver för att skapa anknytning till föräldrarna. En minut gammal börjar barnet söka efter sin moder, och sedan när det första gången fått amma söker barnet ögonkontakt med sina föräldrar.

Hur föräldrarna reagerar på barnets sätt att ta kontakt och uttrycka sina känslor utgör grunderna för hur barnet kommer att vidareutvecklas. Barnets känslor måste bekräftas och tillgodoses för att barnet ska kunna bygga en tillit för omvärlden och kunna utvecklas.

Ett barn som ständigt blir ignorerat och hålls på avstånd från sina föräldrar utvecklar en slags apati för omvärlden och klarar inte av att ta in uttryck eller utveckla en kommunikation.Dessa teorier kommer från Daniel Sterns studier av spädbarn.

Ett barn är ”byggt” för att hållas nära – med sitt utseende och sin lilla späda kropp är det lätt att lyfta upp ett barn och hålla den tätt mot sig. Det finns en orsak att mammors kroppar också blir ”mjukare” efter en graviditet, de är skapta för att hålla sitt barn tätt intill sig.

Det är bara i senare sammanhang som man har konstruerat barnvagnar och spjälsängar som för att hålla barnet ifrån sig, man vill att barn på så sätt ska bilda en självständighet när allt tyder på att det precis tvärtom – när föräldrar svarar på sitt barns signaler som barnet så småningom utvecklas till självständighet, medan metoder för att få spädbarn att klara sig på egen hand bara är grymma och skapar en distans mellan barn och föräldrar och en slags apati hos det lilla barnet som förgäves söker tröst och trygghet och hela tiden blir ignorerat i sitt sökande.

Donald Winnicott beskriver det att spädbarnet behöver föräldrar som visar barnet lyhördhet, intresse och engagemang. Konsekvensen av att inte få dessa behov tillgodosedda blir att barnet utvecklar ett falskt jag.Under spädbarnstiden utvecklar barnet ofta en relation till ett s.k övergångsobjekt t.ex ett gosedjur. Enligt Winnicott utgör dessa den trygghet barnet söker när föräldrarna inte finns närvarande.

Jag har dock lagt märke till följande – barn som får sin fullständiga uppmärksamhet av föräldrar, bärs nära, sover tillsammans, ammas länge och erbjuds olika sätt och tillfällen att få vara nära och dela sina föräldrars liv och samvaro utvecklar mer sällan en relation till s.k övergångsobjekt.

Nappen är konstruerad som en symbol för en moders bröst och är onödig men ändå används den i västvärlden till många barn som ett slags övergångsobjekt, eller som en kompensation för moderns närhet.Likaså vällingen, den varma ”mjölken” som kommer ur flaskan kombinerat med en stunds mys i knäet och att få bli struken över sitt hår – fungerar även som en kompensation för avslutad amning.

Winnicott beskriver även vidare att även vuxna människor söker något slags objekt i sina sorger eller när de känner sig otrygga för att få tröst – de kan äta överdrivet mycket, kasta sig in i ohälsosamma relationer, missbruka droger och alkohol osv. Dessa övergångsobjekt är ohälsosamma och skadliga, att lära ett barn att hitta ett övergångsobjekt för att kompensera saknaden av sina föräldrar är absurt anser jag.

Detta utgör ju grunden för dess framtida sökande av – just det – objekt – inte närheten och tryggheten hos andra människor utan objekt i vardagen.

Jag skulle aldrig uppmuntra ett barn att söka ett objekt för att kompensera saknaden av mig utan snarare kompensera saknaden av mig med olika hjälpmedel för att underlätta min vardag och samtidigt låta barnet ta del av den närhet den söker genom att exempelvis bära mitt barn i sjal, amma när tillfälle ges, ta mig tid till lugna stunder och på så vis underlätta för mig att svara när barnet söker kontakt. Inte lämna mitt barn med något objekt som bådar grunden för framtida sökande av objekt och kompensationer för tröst.

Jag har även läst och hört teorier kring att barnet behöver 9 månader i magen för att växa och må bra - och sedan 9 månader utanför som en förlängning av perioden i livmodern. Under denna period ska man alltså kompensera och försöka återskapa miljön för barnet så att det blir så likt miljön inuti mamma som möjligt. Det gör man genom att ligga långa stunder ”hud-mot-hud” (kängurumetoden), bära barnet i sjal då mammas eller pappas lukt och rörelser när man går låter barnet återuppleva den rytmiska känslan av att ligga inbäddad i fosterstadiet i mamman. Metoder som att knuffa en vagn fram och tillbaka över en tröskel eller gunga vagnen är ett försök att efterlikna mammans rytmiska rörelse när hon går, men det är den barnet egentligen söker.

Även Daniel Stern beskriver detta som att mellan 2-6 månaders ålder utvecklar barnet ett ”kärnsjälv” dvs det är först nu som spädbarnet ens utvecklar en förståelse för att det är en egen individ, dessförinnan uppfattar barnet världen som att det är ett med mamman, mamman är en förlängning på barnet dvs. Det är därför jag uppfattar det som ren grymhet och spädbarnsplågeri att försöka använda metoder på nyfödda spädbarn som söker närhet och tröst och låta dem skrika sig till sömns eller bädda in dem i spjälsängar där de ska lära sig att sova själva. Ett nyfött barn förstår inte ens att det är en egen individ. Mamman ger inte bara mat utan symboliserar närhet och trygghet.

Att beröva spädbarnet det, är grymt, anser jag.