Det råder en prylhysteri i vår västvärld. Jag var inte sen på att hoppa på pryltåget med min första dotter. Vi handlade ny liggvagn, större bil för att få plats med vagnen, matchande skötväska, solparaply, babygym, spjälsäng med sänghimmel, matchande lakan, spjälskydd, fräcka självspelande mobiler, pedagogiska leksaker av alla de slag, och tusen söta märkeskläder som hon bara var tvungen att ha på sig.... jaaa.... säg en sakoch jag hade det!

Och hur slutade det? Leksakerna låg utspridda i högar, min dotter var mest intresserad av pappret och kartongerna. Vagnen kom ut ett par gånger i veckan och efter sex månader hade lillan vuxit ur den och jag fick sälja den som ny för en bråkdel av vad jag lagt ut på den. Hua, vill inte tänkapå kilometerkostnaden på den vagnen! Skötväskan stod oftast hemma - det var enklare att ta extrakläder och en blöja i handen eller möjligvis i en systemkasse än att dra med sig den stora klumpiga skötväskan. Bilen drog dubbelt så mycket bensin och byttes ner till en mindre strax efter vagnen sålts - med en värdeminskning på åtskilliga tusenlappar. Kläderna användes på sin höjd ett par gånger innan de var urväxta, en del saker användes inte alls. Spjälsängen blev förvaringsplats för mjukisdjur och diverse saker - dottern ville hellre sova hos oss.

Så när barn nr två var på intågande tog jag beslutet av att inte hoppa på tåget. I ren protest vägrade jag köpa något över huvud taget. Kläder ärvdesoch köptes in begagnat. Folk gapade när vi sa att vi inte skulle ha någon barnvagn och jag införskaffade en elastisk bärsjal istället. Jag fick kommentarer som att när han blir tung, då kommer du köpa vagn.

Redan från första början var vi överens att sonen skulle sova tillsammans med oss i vår säng, ändå kom snälla släktingar med spjälsäng ifall vi skulle ändra oss. Allt utom sidorna på spjälsängen hamnade under vår stora säng istället. Sidorna satte vi upp mellan sängen och nattduksbordet som uppfångare om sonen skulle få för sig att rulla för långt ut på kanten.

Visst har vi handlat lite saker, men det är efter vi har upptäckt ett behov av det och tänkt igenom det. Ändå har vi då oftast köpt det på blocket och i utmärkt skick. Jag tänker ofta på hur bra jag klarar mig utan massa barnprylar till sonen och hur onödigt mitt överdrivna shoppande egentligen var, då för 12 år sedan, när min dotter föddes. Så mycket pengar som bara kastades i sjön.

Ibland tänker jag på att det är tur för mig att andra befinner sig på pryltåget för det underlättar för mig när jag handlar begagnat. Men jag förfasas av vilket onatturligt sätt vi har gentemot saker som vi inbillar oss att vi bara måste ha till våra barn när barnet egentligen bara vill haoss som mamma och pappa.

När sonen fyllde ett undanbad vi oss presenter. Det gick inget vidare. Våra familjer ville inte veta av att sonen inte skulle få några presenter utan vi fick ändå. Men som tur var blev det inte detta frossande i diverse plastleksaker utan de gav oss lite böcker, bollar och andra enkla saker.

Sonen tycker i och för sig det är väldigt roligt både med bollar och böcker att läsa men jag frågar mig ändå vilka behov han egentligen har som ettåring? Han leker bättre med köksskåpets kastruller och slevar än med duploklossarna i plast. Att använda hemmets saker på samma sätt som vi är det som han mest uppskattar, en sopkvast att sopa med, en diskborste att diska med och en kastrull att göra rent. Ska vi önska oss något till sonen i julklapp blir det nog praktiska saker i barnstorlek men helst skulle jag vilja att de inte köpte någonting. Jag hoppas släkten lyssnar och hjälper oss förbli stående på perrongen och vinka av pryltåget.