Något som stressar mig är att läsa eller höra talas om intressanta mammor. Mammor som under föräldraledigheten kommer på att de ska skriva en bok, starta en yogakurs, sy könsneutrala barnkläder samt utveckla en serie med hälsosam barnmat, och ser man dem på en bild möts man av vältränade kvinnor med lagom rosig hy och en grönsaksdrink i ena handen. Mammorna fotograferas gärna i det smakfullt inredda hemmet, och även om det kanske är lite stökigt och leksaker här och var så gör det inget, för alla färger matchar varandra. Det är bilder på glada mammor som har förverkligat sig själva och som samtidigt lyckats med den stora konsten att vara förälder.

Och då blir jag stressad för det är så mycket jag vill göra. Jag vill äta en bra kost med bra råvaror, och jag vill ju göra allt från grunden – från minsta lilla brödkant till den där groddade levande växtmåltiden, jag vill ha en mjuk och smidig yogakropp, jag vill skriva krönikor och måla tavlor för vernissage, jag vill odla växter och sy mina egna kläder och grönorangegulbruna tygväskor, jag vill ju gå omkring i ett mys-stökigt hem och fundera på vad jag ska förverkliga härnäst. Istället för att jag – som det ser ut nu – skriver lista på lista med saker som jag så gärna vill göra, någon gång, samt lägger min sista kraftansträngning på att åtminstone se till att all disk är undanplockad inför morgondagen och slutligen sätter mig framför datorn och surfar runt medan sonen sover gott. Och det är ju där jag fastnar, framför de där reportagen och hemsidorna som alla supermammor har, och jag undrar hur det ligger till, om de antingen har det så gott ställt att de har råd att starta egna pröva-på-projekt för att det finns en man som jobbar dygnet runt för att försörja familjen, eller om det är så att de sliter häcken av sig de med, men att det bara är det att de inte säger det när journalisten kommer, eller om det är så att de helt enkelt inte plockar lego, torkar näsor, kånkar tvätt, sjunger imsevimsespindel, pussar varma huvuden, håller kletiga små händer, läser boken med traktorbilderna om och om igen, får en smält glass i knäet eller somnar lyckligt bredvid ett snusande barn för att de har någon anställd som gör allt det eller kanske sveper de igenom de där bitarna så fort och fläktigt, på väg mot pr-möten eller den egna studion att det inte fastnar.

Är det så det är, då låter jag mina listor förbli listor, till den dagen jag inte har något litet barnknä som ska plåstras om och legobitarna ligger stilla i lådor på vinden. Till dess är jag hellre nära och lyssnande och skrattande och gråtande och arg och glad och lycklig och stolt mamma. Bara det, eller allt det, kanske jag ska skriva.

Det kan ju också vara så att man inte behöver göra allt det där man vill göra, på en och samma gång. Det har jag inte tänkt på förrän nu. Det kan ju vara så att det finns en tid för att odla pelargoner och en annan tid när man måste torka lite mer bananmos än annars, en tid för att prata med förlagssnubbar och en tid för att bara vara nära kära.