Nu när den senaste forskningen visar på hur viktiga de tidiga relationerna är för barnets utveckling, känns det förvånande att det är föräldraskolor med inslag som ”time out” och ”nödbroms” som är på frammarsch. Jag har följt DN:s artikelserie om föräldrakurser under veckan.

Föräldrakurser som Cope, Komet och De otroliga åren rekommenderas av Statens folkhälsoinstitut, men kurserna får kritik från psykologer och barnläkare som Lars H Gustafsson. Och jag håller med.

För visserligen kan man kanske träna barn till att utföra ett önskat beteende genom att ignorera, berömma och tillämpa belöningssystem, men frågan är om man kan bygga en lyssnande och ömsesidig relation på det sättet?

I Kometkursen får man lära sig ett system för att belöna barnen när de gör rätt. Ett sätt att belöna barnen är att ge dem guldstjärnor, ett annat är att leka eller hitta på något roligt med mamma och pappa. Jag undrar vad som händer med självkänslan hos ett barn som får samvaro som en sorts beröm. Lär sig barnet att behaga och vara duktigt eller samarbeta? Jag tror att en tillitsfull relation är grunden för att vilja samarbeta.

När mina barn har trotsat som mest, har jag ofta bara fokuserat på att vara nära varandra, lyssna och prata. Ofta lossnar det då. Det kan vara svårt att klara av om man är pressad och ska hinna till förskola eller jobb, men då kan man ge tiden och närheten så fort det finns tillfälle. Det är också en god idé att vaddera tillvaron med massor av tid, för barn och relationer behöver tid.

Dåliga beteenden ska man bland annat ignorera barnet och låtsas som om man inte lägger märke till det. ”Undvik ögonkontakt” heter det. Vid en konflikt kan man tillämpa ”nödbroms”, det vill säga att gå ifrån situationen med barnet och prata lugnt, men ibland kan man också lämna barnet ensamt. Det ska vara en mjukare variant av ”time out”, som fått mycket kritik genom Nannyprogrammen.

Jag har förresten fått frågan om det finns några skillnader mellan Dr Sears inställning till Attachment parenting och hur svenska Nära föräldrar ser på uppfostran. Och det finns det - Dr Sears, som ju är en frontfigur inom Attachment parenting, rekommenderar en variant på time-out. Fysisk bestraffning och barnaga är tillåtet i USA – och time out är där en mjukare inställning till uppfostran än den vedertagna.

De svenska Nära föräldrar som jag pratar med har i stället förebilder som Jesper Juul, som fokuserar mycket på barnets självkänsla.

Tillbaka till Kometkursens rekommendationer – att undvika ögonkontakt och ignorera oönskade beteenden. Ibland väljer vi partners utifrån hur vi har blivit bemötta som barn. Vill vi att våra barn ska söka sig till en partner som ignorerar dem om de tycker att de gjort fel?

Psykologen Ann Molin liknar föräldrakurserna vid dressyr och föreslår att vi funderar över hur det låter om vi skulle byta ut ordet ”barn” mot ”din man” i manualerna till dessa metoder. Skulle vi drömma om att kränka vuxna människor genom att varna dem, låta dem lugna ned sig i ett separat rum och därefter kräva förlåtelse eller lydnad?

Det är märkligt att så många tror att vi behöver speciella metoder för att rå på små barn. I stället för metoder behöver vi kanske ställa oss frågan vad det är barnen försöker säga? Och varför dagens föräldrar upplever sådan stress och trötthet att tålamodet inte räcker till?
Jag tror att det vore bra att fokusera mer på vilken livsstil vi har och vilken relation vi vill ha med våra medmänniskor, från de allra yngsta, till de gamla.