Den här gången kommer jag inte att skriva om några sjalar eller smakisar eller lyhörda föräldrar. Den här gången blir det ett inlägg helt och hållet tillägnat en helt vanlig mage. Jag gör en Mia Skäringer och hyllar mammamagen. Det kommer att komma en bild också, för det här är ett steg i projektet Min Kropp - Mitt Tempel, som jag driver för mig själv i år. Och magen är en av grundstenarna i det här templet. Ett rejält och solitt block. Tre bebisar har vuxit sig stora där inne. Två fullgångna graviditeter. Den senaste gravidmagen (sju månader sedan nu) tog priset, spräckte mvc-kurvan och steg vidare rakt ut i stjärnrymden.

Det var älskade gravidmagar. Som jag vårdade ömt, smorde in med havandeskapsolja och sjöng sånger för, som jag strök med handen över, som spändes ut till det allra yttersta, för mina barns skull. Nu är magen mjuk och fårig, rynkig och flammig, kanske lite trött och kanske lite sliten. Jag bygger upp musklerna som finns där under, men som inte syns och som kanske aldrig kommer att synas. Den ser ut som den gör och den är stark och en del av mitt tempel. En av de viktigaste delarna faktiskt.

Att visa gravidmagar är vackert och speciellt. Ett foto i månaden. Måla hjärtan på magen. Hålla om. Magar efter förlossningen vill man inte visa. Det är klart, då är ju bebisen utanför magen och det viktigaste i världen. Vem bryr sig om en använd mage då? Inte jag heller. Men sedan, flera månader och flera år senare, hur ser mammamagar ut då? Det är det nästan ingen som vet. Jag menar inte att vi ska gå omkring med korta toppar och jeans som har midjan på höften. Och jag menar inte att vi ska frossa i vem-har-värsta-magen-bilder. Men jag tycker att en helt vanlig mammamage saknas ibland. För jag räknar inte in kändismagarna och jag räknar inte in mammorna som har exakt samma figur efter barnafödandet som de hade innan. De finns och deras magar är fina. Och så finns det mammor med mjuka, fåriga, rynkiga, flammiga magar också. Och deras magar är också fina. Helt vanliga magar.

/ Terese