Va, fem månader?! Bara? Hon har ju alltid funnits!

Vår stora tjej! Hon som har börjat sitta i barnstol vid middagarna, suga på smörgåsrån, älskar apelsin, kan ”prata” i timmar. Hon som haft barnvakt ett par timmar. Hon är vaken, stark och stabil vår unge, hon som suger och tuggar på allt. Vår lilla ap-unge som gillar att hänga i armarna och svänga fram och tillbaka. Hon gillar fortfarande inte alltid att åka vagn, hon verkar sova mindre än andra bäbisar och har svårt att komma till ro på dagarna. Det är för mycket spännande! Det känns däremot som att hon har vuxit på sig lite och kan ibland somna ”själv” på kvällen.

Själv är ju lite relativt. Hon sover ju fortfarande mellan oss i dubbelsängen. Något annat känns otänkbart i dagsläget. Det verkar som att hon har ”retirerat” lite på andra plan. De senaste dagarna känns som att jag har ammat nätterna igenom. Som när hon var jätteliten. Hon har blivit ”mammig”, vilket hon inte har varit tidigare. Det känns lite otacksamt mot hennes pappa som är med henne så mycket han kan. Men det är kanske åldern?

Överlag måste jag säga att det här med att ha barn: Det är fantastiskt! Jag tror att jag vågar tala för Lovis också när jag säger att vi har det riktigt bra. Jag trivs fantastiskt bra med att vara föräldraledig och hon är för det mesta en väldigt nöjd bäbis. Vilket ju gör det lätt att vara mamma J Att mamman dessutom har börjat gå på yoga igen och fått lite berömd ”egentid” gör inte saken sämre.

/Eva