I dag läste jag det roligaste inlägget någonsin om hur man ger svar på tal till vänner som tycker att man inte ska gå till ett barn som skriker. En mamma på forumet Sjalbarn berättar om en väninna som under ett besök hela tiden tjatade om att mammans son skulle må bra av att lära sig att vuxna inte kommer bara man ropar på dem. Då riskerar de nämligen att bli bortskämda! En stund senare måste väninnan gå på toa och upptäcker snart att det är slut på toapapper - och hojtar att hon att hon behöver mer. Mamman låtsas inte om henne. Väninnan blir så klart upprörd och skriker igen, nu smått hysterisk men Katharina väntar ytterligare en stund. Till slut går in till väninnan med pappret och förklarar att hon som vuxen minsann inte kommer så snart någon ropar på henne ;-)

Nära föräldraskap är lite som stenålderskost men det handlar om våra känslomässiga och psykologiska behov i stället för mat. Man utgår från grundläggande mänskliga behov! Vi lever i ett modernt samhälle men bebisar är inte en produkt av 2000-talet utan hela evolutionen. Anknytningen är central inom Nära föräldraskap, bandet mellan förälder och barn. Kommunikation, att verkligen lyssna till barnets behov, att undvika alla former av sovträning och andra metoder som handlar om att använda tvång för att få sin vilja igenom. Sedan finns det ett antal redskap man kan använda som förälder, t ex bära barn mycket, samsova, amma länge, tro på barnets skrik etc... men Sears (som hittade på begreppet Attachment Parenting) poängterar också att det är viktigt att utforma sitt eget föräldraskap. "Om det inte funkar, ändra det du gör", säger han någonstans i The Baby Book.

Bärsjalar har blivit enormt populära. Enligt min senaste räkning finns över tjugo svenska återförsäljare - hela listan hittar du här. Än så länge sker det mesta av försäljningen via webbutiker men bland annat sjalar.nu har en liten butik i Stockholm där man kan prova sig igenom sortimentet innan man provar. Ett annat sätt att hitta rätt bärsjal är att titta runt på länksidan och sedan surfa in på sjalbarn.se för att fråga vad andra sjalare rekommenderar. Frågan man får från andra föräldrar när man är ute på promenad är inte längre "vad är det där för schysst bärsele" utan "vad är det där för märke?"

Många säger att de tycker dagis är bra för att barnen aktiveras. Men det är sällan man hör någon säga att barn behöver hitta på sina egna lekar. Jag undrar vad som händer när barnen får intrycket att det hela tiden ska serveras aktiviteter. Nu är jag hemma med två barn, en tvååring och en baby som är 4 1/2 månad. Jag försöker inkludera tvååringen i mycket av det jag gör, ibland leker vi och vi träffar vänner ofta. Försöker leva det liv *jag* trivs med samtidigt som jag vill vara lyhörd för barnens behov. Jag tycker mig märka att storasystern kräver mer "aktivering" när jag ger henne det och hittar på mer själv när jag inte gör något särskilt men finns till för henne. Barn är ju inte robotar utan självgående små människor, om de får tillfälle. När jag var tonåring var det många som krävde fritidsgårdar för att ungdomar "inte hade något att göra". Men jag och mina kompisar kom hela tiden på roliga saker att göra, vi utforskade grottor och beryktade spökhus, bakade, gick på badet, startade låtsasföretag, dansade och gick på stan.Sedan kan man fråga sig varför det ses som självklart positivt att vara aktiv hela tiden. Bland alla aktiviteter kan man glömma bort att barn behöver ha lugn och ro (som alla människor!). Jag vet att det finns dagis som går in för t ex massage och mysstunder, men det verkar ofta vara full rulle hela dagarna med en hel del schemalagda aktiviteter. Blir barn som ständigt aktiveras kanske mer krävande? Vad gör man på dagis för att ge barn en avkopplande miljö?

Anna Wahlgren är aktuell med boken Sova hela natten. Jag undrar på vilka grunder hon bygger sin tes om att man bekräftar barnets värsta farhågor genom att lyfta upp ett gråtande barn. Det värsta för barnet enligt min instinkt är att få ligga kvar och gråta. Jag tycker att Annas metod verkar betydligt mer sympatisk än 5-minutersmetoden, men jag kan bara inte begripa varför vi västerlänningar ska behöva sovträna våra barn när inga djur eller ursprungsbefolkningar gör det. I egen säng från en månads ålder, på mage och med andningslarm, som evolutionen definitivt inte hade tillgång till. Anna Wahlgren lär också ut en metod för att ”vagna” barnet, dvs skjutsa vagnen fram och tillbaka så att bebisen somnar. Med vagnar och buffningar i rumpan ska vi alltså mima den naturliga vaggning som en bebis får i en bärsjal nära en förälder. Om man nu absolut inte vill sova nära sina barn kan säkert Annas metod funka. Det är många familjer som fått ordning på nattsömnen med hennes ”kur” (vi västerlänningar gillar ju tanken på piller och botemedel även när det gäller något så naturligt som sömn!). Och det är självklart mycket bättre än att alla får sömnbrist! Men om man från början har inställningen att bebisar har en annorlunda rytm, att de behöver vara nära oss och vi nära dem, behöver det inte bli så besvärligt. När vi hittar sömnproblem är det kanske mest av allt en kulturfråga. Vi får hela tiden höra att barn ska sova i egen säng och att de bebisar som sover hela natten är ”bra” barn. Som förälder förväntas man kämpa med barnens sömn. Många västerlänningar har själva blivit separerade från sina föräldrar som små, kanske upprepar man då separationsförsöken med sina egna barn i olika former. Här hemma kör vi på känsla och gehör – och har en madrass som är 240 cm bred. Vi har rutiner som underlättar men vill kunna leva ett normalt liv kring barnen. Det förekommer inga skrik under natten för vi är redan tillsammans.Kuriosa: Jag bodde granne med Anna Wahlgren under en kort period på 70-talet, då jag var barn :-)

I dag hade jag inget särskilt alls planerat, men på mataffären gick det omkring en clown med jättelösmage och basunerade ut att ”Cirkus Wiktoria är här!” Varför inte tänkte jag och packade ryggsäcken inför en liten utflykt så snart vi var hemma igen. Jag vet inte varför men jag hade en bild av en liten manege, clowner och någon shetlandsponny som skulle underhålla både tvååringen och mig. Cirkus Wiktoria visade sig dock vara en äkta cirkus, en sågspånsdoftande tvåtimmarsföreställning med dyra biljetter. ”Varför inte”, tänkte jag igen och tömde plånboken. Det måste ha vilat någon slags nostalgistämning över platsen, för det var inte förrän senare som jag kom på vad biljetterna egentligen kostade. Jag försökte väcka storasysters intresse genom att förklara att det här skulle bli som cirkusen i hennes Pippibok och pekade ut hästar som var vita med prickar på, precis som Pippis Lilla Gubben. Jodå, hon var intresserad. Men så fort föreställning började kastade hon sig över en tvåbarnsmamma bredvid oss. Hon skulle sitta i hennes KNÄ ögonblickligen. ”Är det okej?” frågade tvillingmamman, vars sexåringar satt som små ljus framför oss. ”Jadå, om det är okej för dig.” Så började sagan, jag var så trollbunden man kan vara samtidigt som man håller ett öga på dottern, som i sin tur höll låda med sin nya mamma och plockade med hennes smycken. Min fyramånadersbebis låg i bärsjalen och det var en lyckträff. Hon var helt salig där, sov och kikade på världen om vartannat. Mitt favoritnummer var som hämtat ur Nangijala. En fantastiskt vacker kvinna i vita, svepande kläder trollade fram vita duvor som hon sedan skickade iväg som levande bollar i luften. Till slut stod hon med en parasoll och alla hennes duvor kom flygande och satte sig på parasollen. Paret som körde in på scenen med motorcykel och sedan jonglerade var också söta. Det var kvinnan som jonglerade och mannen stod mest bredvid och beundrade (OK, han dansade lite också), lite av ombytta roller jämfört med de andra numren. Men när kvinnan låg på rygg och bollade med en väska med hjälp av fötterna samtidigt som hon jonglerade med händerna kunde jag inte låta bli att tänka ”Hah! Det där gör jag varje dag.”

Jag kan nog inte alls blogga om mitt liv. Jag som hela tiden vill rycka upp mig och tycker att andra kan pröva med det också. Jag som är idealist och försöker ge mina barn trygghet, frihet och en ordentlig uppfostran. Jag som tycker om att skriva vackert och inte kan uttrycka mig som folk pratar. Jag som blir alldeles vild och galen av lycka bara jag ser en björk i lysande limegrön vårdräkt. (Skulle se helt vansinnigt ut på mig men är bedövande vackert på en björk.) Jag som tycker det är tillräckligt att göra så gott man kan och inte drabbas av dåligt samvete i första taget. Och som dessutom har ett gott självförtroende. När jag läser andra krönikor förstår jag att man helst ska vilja utplåna sig själv totalt, vara ödmjuk och tacksam, inte lyckas med för mycket och tycka att livet består av blöjor, gegga och spyor. Man ska tycka att man inte har tid för någonting och dyka upp på dagis med en tovig unge och en halväten frukostmacka. Hjälp, man får nog inte klanka ner på andras krönikor heller. Det är kört. Men jag är glad ändå :-)

Läste Linda Skugges krönika i dag, ”Välkommen till föräldrarnas verklighet.” Jag gillar en del av det hon skriver om boken ”Uppdrag familj” av Gustav Boman. Som skild med gemensam vårdnad upptäcker han att det är tungt att vara själv med barn, att man själv måste ”skyffla varenda liten strumpa genom varje litet steg i kretsloppet.” Jag garvar med Linda när Gustav beklagar sig över att varenda initiativ måste komma från honom. Så är det att vara förälder! Men jag blir väldigt fundersam över att både Gustav och Linda tycker det är så jobbigt att ha barn. Visst, jag kan vara på dåligt humör ibland men det kunde jag innan barnen också. Det känns inte som någon speciellt betungande uppgift att tvätta. Har man inte lust kan man strunta i både tvätt och städning i ett par dagar utan att världen går under. Då tycker jag det är värre att tvingas gå upp i ottan, jäkta sig genom en morgonritual och åka till jobbet. Man har viss frihet på jobbet men hela tiden på andras villkor, som att gå runt på ett schackbräde. När jag jobbar med barnen är det jag som är chef och det gillar jag. För att inte tala om all den kärlek som flödar här hemma! Promenerade till Konsum i dag, gladde mig åt nya genvägen jag har hittat, det är grönt och löv överallt och tvååringen har upptäckt hur kul det är att springa. Mina barn verkar tro att det är deras uppgift att förbereda mig inför ett maratonlopp. I dag har vi varit ute på gården och lekt, mannen och jag diskuterar möbler för fullt, rullgardiner, bokhyllor, hall… det känns som om det inte är någon ände på vad vi behöver. Hm, kanske skulle jag säga ”vill ha” för det vi behöver har vi faktiskt redan! Balkongen är i alla fall inredd och mysig, köket är nästan färdigt men vi väntar fortfarande på att få köksluckorna lackerade. Det blir mycket blått, jag är helt tokig i blått just nu, jag blir så lycklig av den färgen. Då och då får jag en nostalgisk längtan efter att bo i ett litet hus eller i en lägenhet med utsikt över vatten. Blått, blått, blått! Ibland känns det som om vi människor på något sätt har skapat zoon för oss själva, lägenheter som är som inredda hamsterburar, hela städer att leka i. Samtidigt längtar vi till skogen, där kopplar man av och känner sig fri.

En bra dag, jag hann med mycket och lyckades vila också. Skön sovmorgon, eftersom båda mina små slumrade ända till 9. Gick upp, fixade med allt det vanliga, bädda, blöjor, frukost. Sedan satte jag igång med att putsa fönster. De var otroligt skitiga, men då var det desto mer tillfredsställande att se resultatet. Fönsterputsningen tog en timme och inkluderade tröst av en sömnig bebis i bärselen, samt diskussioner med tvååringen om hur man putsar fönster. Hon ville gärna vara med och putsa och högg tag i flaskan med fönsterputsmedel. Man får reflexer som en huggorm av att vara förälder! Ett tips är kanske att enbart använda såpa och liknande till rengöring. Skrev medan barnen sov. Sedan tog jag ut dem på gården, där storasyster lekte i sanden och rutschkanan. Vi fick sällskap av tre elvaåriga tjejer och en treåring. Avslutningsvis gick vi och handlade och det urartade totalt. Lillasyster började gallskrika, jag misstänkte att hon hade magknip och gick raka vägen mot kassan. Hon har ett skri som man får hjärtklappning av och alla som fick höra såg helt panikslagna ut. Jag försökte föra mig värdigt och vara lugn, men det var INTE roligt. Killen i kassan såg helt vettskrämd ut när jag skulle betala. Sejda satt i alla fall i bärsjalen så jag hade händerna fria för allt annat samtidigt som jag vaggade henne. Skyndade hem och jonglerade med bebisen tills det kom några ljudliga trumpetljud. Gaser! Så var det äntligen frid och fröjd igen. Bärsjalen brukar annars vara ett säkert recept för en lugn promenad. När hon var nyfödd hade hon lite matsmältningsbesvär, då var Babybundlern guld värd. En rask marsch utomhus var enda kuren om hon skrek på kvällen, hon hade det nog lika skönt som i magen igen :-)

Hittade en intressant och spretig tråd på Familjeliv i dag: www.familjeliv.se/Forum-3-100/m3050739-1.html William och Martha Sears skrev den första boken om Attachment Parenting, lite mer om grunderna finns på www.jorun.nu/naraforalder.htm Där finns också länkar till andra sajter om detta ämne.

I dag har jag varit på Öppna förskolan för första gången. Det kändes lite overkligt. Där satt mammor i ring tillsammans med en leende vithårig fröken som såg ut som hämtad ur en sagobok. Jag slog mig ner i utkanten av ringen för att kolla läget. Jodå, det var bara att stämma in och sångrösten höll ganska bra. Men min tvååring visade sig fullkomligt oberörd av mammornas ansträngningar, hon körde bil och skötte om en docka som hon påstod hade bajsat. Så småningom ställde hon sig bredvid mig och lillasyster och klappade entusiastiskt med i en sång hon kände igen… i några sekunder. Sedan studsade hon iväg med en jätteboll.Jag har undrat om det spelar någon roll för dottern att vi inte umgås så mycket med andra barn. Än så länge leker hon glatt bland dem, inte med dem, det vill säga som de flesta barn i hennes ålder. Men hon verkar än så länge ha roligare när hon får brottas med sina morbröder eller pussa gudmors gravida mage. Helt klart har *jag* roligare när vi är hemma eller ger oss ut på egna utflykter. Mammorna på ÖF var jättetrevliga, men jag har lite svårt för att sitta på en kudde och småprata. Mingel har aldrig varit min starka sida. Jag börjar skruva på mig och får lust att putsa fönster (konstig böjelse efter senaste graviditeten), träna lite eller kanske läsa en bok. Det känns konstigt att bara sitta och titta på barnen… vad får de för bild av vuxenlivet? Men man vet aldrig var man kanske träffar på nästa vän eller kontakt. Medan vi satt och åt middag efter ÖF ringde bästa väninnans karl och meddelade att de fick en pojke i tisdags 00:13. Ååå, jag är så lycklig, det känns helt fantastiskt att de fått sitt efterlängtade lilla barn. I går natt drömde jag faktiskt att hon hade fött och ville att jag skulle ringa… börjar jag bli synsk på äldre dagar ;-? När jag hade nattat barnen tyckte jag att jag kunde vara värd ett skumbad. Tappade upp ett lyxigt bad och kände mig superkompetent som klarat hela dagen och nu skulle få bada som lön för mödan. Det blev väl ungefär tio sekunder i badvattnet, sedan gick flyglarmet. Lilla bebisen skrek för full hals. Jag kastade mig upp, ryckte en handduk och sprang in i sovrummet. Där låg barnen i stora sängen, precis som jag lagt dem, med en kudde emellan för att undvika att lillasyster får storasysters fötter i huvudet. Ingenting hade hänt, Lillan låg och skrek i sömnen. En napp var allt som behövdes för att hon skulle somna om. Nu är allt lugnt och jag är hyfsat ren, det var förmodligen mitt snabbaste bad hittills.

Jag har bestämt mig för att blogga lite mer om mitt liv som Nära förälder (= Attachment Parenting på engelska). Nätet vimlar av föräldrabloggar men hittills har jag bara hittat AP-perspektivet på olika diskussionsforum. Om du också har en blogg om att vara förälder, hör gärna av dig! Nu har jag varit tvåbarnsmor i fyra månader och sju dagar. Det började som ett fullständigt kaos varvat med mysiga stunder. Efter förlossningen fick jag de värsta biverkningar på rubellavaccinet som min BM hört talas om. Prickar över hela kroppen, feberfrossa och muskelvärk. Så fort jag blivit bättre fick jag någon slags ryggskott med en inflammation i övre delen av ryggen. Det var ett lysande tillfälle att testa om man kan vara Nära förälder utan att bära barnen hela tiden… det gick naturligtvis, med lite fantasi. Vi campade omväxlande i sängen och soffan medan min man bar hem allt vi behövde. Samtidigt satte vi igång med en flytt till större lägenhet. Och bland alla bananlådor försökte jag fortsätta med mina skrivprojekt. När vi kom till nya lägenheten kände jag mig som om jag landat på en ny planet. Underbara naturområden, stor lägenhet med hiss, nära till alla butiker och biblioteket… och ändå hade jag svårt för att känna att vi verkligen skulle bo här. Jag tror att mina instinkter satte sig på tvären. Att jag ville få vara ifred i det gamla boet med ungarna helt enkelt. När jag blir deprimerad blir jag samtidigt väldigt arg, det känns som om det är fel och onödigt när jag är nere. Jag har ju allt jag behöver, man och barn som jag älskar, underbara vänner och familjemedlemmar, hälsa, kläder på kroppen och en stor lägenhet. Det är en kombination av kemi, mörker och mycket att göra som gör att jag vissa år känner mig nedstämd i april. Att det är just april slog mig det här året när jag började längta efter att läsa The Wasteland av T.S. Eliot, för jag höll på och läste den förra året i april också. Jag som normalt sett inte är förtjust i poesi. Så här börjar dikten: April is the cruelest month, breeding Lilacs out of the dead land, mixing Memory and desire, stirring Dull roots with spring rain… Nu har jag läst att sju av tio småbarnsfamiljer bor i radhus, så man kanske känner av en form av grupptryck också. Vi har ju valt att bo i lägenhet för att frigöra tid och pengar och jag är nöjd, men någonstans i bakhuvudet ser jag ett litet hus med en vildvuxen trädgårdstäppa.