Att diskutera ursprungligt föräldraskap blir tyvärr ibland som att reda ut vad en lagtext innebär, vad feminism är, eller för den delen vad det innebär att vara en ”vanlig” förälder. Om man slår upp i böcker eller söker på nätet kommer man fram till att alla ovanstående inriktningar delar inställningen att barnet behöver mycket närhet från födseln, att samsovning främjar barnets utveckling, att fri amning är det optimala och att småbarn mår bra av att bäras mycket. Som föräldrar uppmanas vi att lyssna till våra instinkter snarare än omvärldens och experternas idéer. Grundsynen på spädbarnet utgår från biologi och människans evolution. Spädbarnet signalerar sina behov med alltifrån belåtna läten till skrik och som förälder gäller det att vara lyhörd inför sitt barn.

Samtliga ovanstående föräldrainriktningar vill att vi som föräldrar ska ta avstånd från så kallade experter, vilket i sig är en svår sak. Alla som skriver artiklar, böcker eller uttalar sig om hur man bör ta hand om barn riskerar nämligen att få rollen av ledare eller expert. Min tolkning är att när vi väl beslutar oss för ett nära, ursprungligt eller biologiskt förhållningssätt, ska vi utgå vi från vårt eget barns signaler.

Termen biologiskt föräldraskap används ofta av adoptivföräldrar för att beskriva biologiska föräldrar, men här avses alltså biologiskt ursprungligt. Man syftar på hur människor levde innan vi ändrade livvstil från jägare-samlare till jordbrukare och så småningom moderna människor. Samtidigt är alla människor kulturvarelser – många forskare anser att även schimpanser uppvisar olika former av kultur. Det är mycket svårt att helt bortse från sitt kulturella sammanhang. Humanetologer som Tomas Ljungberg iakttar primater och ursprungsbefolkningar för att hitta svar på frågor om hur vi kan leva mer biologiskt.

I USA anser paret Sears och många med dem att det är moderns anknytning till barnet som är viktigast från födseln men att pappan också kan börja knyta an på olika sätt och backa upp mamman. En svensk Nära förälder vill ofta att båda föräldrarna ska vara betydelsefulla för barnet redan från födseln – även om forskning visar att de flesta spädbarn knyter an till en person och så småningom till två och flera. Men i ursprungskulturer finns pappan alltid nära till hands. Och även i bondesamhällen finns papporna för det mesta i närheten av barnen – det är när föräldrarna lämnar familjen för att gå till en arbetsplats som separationer uppstår.

Kan man vara Nära förälder och samtidigt lyssna på sin kultur? Mitt svar är att instinkterna visar vad som är biologiskt optimalt för barnet och förälderns relation. Ofta kan man svara på sina instinkter och samtidigt hitta en föräldrastil som fungerar i den egna kulturen. Jämlikhet behöver till exempel inte hänga på långtidsamningen. Det går att lösa amningen på ett biologiskt sätt och samtidigt dela sitt föräldraansvar. De flesta svenska Nära föräldrar jag pratar med tycker att det biologiska synsättet snarare hjälper dem att dela föräldraskapet, inte tvärt om. Pappor som samsover och använder bärsjal eller sele njuter av närheten och bygger upp sin egen relation med barnet i allt utom just amningen. Det finns exempel på naturfolk där papporna är just så här tillgängliga för sina barn, till exempel akafolket i Afrika. Både mammor och pappor behöver tid med sina barn.

Däremot är jag tveksam till kompromisser som innebär att man kapitulerar inför den egna kulturen, till exempel om man lägger all sin energi för att ge barnet maximal närhet under första året och sedan sätter barnet på dagis alltför tidigt, utan att tänka igenom hur barnet ska få en kontinuerlig vuxenkontakt och fortsatt närhet.

Gränserna mellan de olika termerna Nära, Biologiskt, Attachment, Continuum, Naturligt och Ursprungligt är flytande och används ibland i samma mening! För mig personligen behöver jag inga beteckningar på mitt föräldraskap, utan jag använder ordet Nära föräldrar för att snabbt kunna förklara för andra vad jag har för grundläggande värderingar. Jag känner inget behov av att dela upp olika föräldrastilar som har så många gemensamma drag – eftersom det finns fler likheter än skillnader!

Fick precis ett utskick från Dansdojon om höstens kurser i afrikansk dans. Nytt för i höst är endagskursen "Baby på ryggen" som leds av Atab Bayo från Senegal. Min tvååring älskar afrikansk dans (ja, hon älskar att röra sig över huvud taget) och jag måste boka platser omgående :-) Dansdojon har dessutom kurser i afrikansk dans och sång för föräldrar och barn.
Vill passa på att påminna om att vi kör höstens första kurs i Nära föräldraskap - Attachment Parenting på Hälsans hus i morgon! Det finns fortfarande platser kvar för dig som vill vara med. Har precis fixat så att alla deltagare som vill får rabatt på bärsjalar :-D Fullständig kursbeskrivning finns här. Anmälan/frågor skickas till jorun at jorun punkt nu eller så klickar du här.

När jag väntade mitt första barn visste jag ju inte hur det är att ha en bebis. Jag hade hört att de tre första månaderna är värst och att bebisar tycks skrika otröstligt särskilt på kvällar och nätter men å andra sidan tycks de sova större delen av dygnet. Sedan kom Gustav. Han vägrade låta mig lägga ned honom och jag vägrade låta honom skrika, så i två månader levde han i min famn dygnet runt. Dag som natt låg han klistrad till något av mina ständigt exponerade bröst. Inte sov han särskilt mycket och om han sov och jag försökte lägga honom ifrån mig så vaknade han direkt (jodå, jag väntade de magiska 20 minuterna först). Men han skrek faktiskt aldrig för fick han bara vara nära och suga så var han nöjd.

Plötsligt var jag Nära förälder
Efter två månader med Gustav insåg jag att han krävt att jag skulle bli en Nära förälder. Jag ammade ofta (nåja hela tiden), vi samsov och var i ständig kroppskontakt. Dessa ingredienser var helt enkelt en nödvändighet i livet med Gustav. Därifrån var inte steget så långt till att börja läsa böcker av makarna Sears (som ju myntat begreppen Attachment Parenting och High need baby) och hör och häpna, då ser jag att de också blev NF just för att de fått ett barn som mitt.

Vad är då ett överlevarbarn?
Jag ser det som en personlighet, det är absolut inte något fel som kan eller ska diagnostiseras. Gustav var vild redan i magen och sparkade mycket, länge och hååårt. Han kom till och med ut med små biceps och små söta vadmuskler. Han är fortfarande jätteaktiv, mycket bestämd, blir lätt frustrerad och gnäller, är antingen jätteglad eller jättearg, har stark drivkraft, får alltid som han vill (förr eller senare), sover lite på dagen och dåligt på natten och en massa annat. De finns de som utrycker det som att överlevarbarnen är mer av allting. De saknar kanske lagom och använder sig av ytterligheter. Deras föräldrar är troligen rätt utmattade och kanske säger att barnet bara gnäller hela tiden eller är missnöjt ofta. Det verkar som att gnället är ett uttryck för frustrationen av att inte kunna göra alla de saker som det otåliga överlevarbarnet vill göra. Omgivningen kan påstå att barnen gnäller eller sover dåligt för att vi skämt bort dem och tagit upp dem hela tiden eller inte tränat dem att somna i stökiga miljöer. Jovisst, de första månaderna trodde jag också att det var bra att träna honom i att sova var som helst och då blev det ingen sömn alls istället.

Så här långt kanske du har börjat undra om du också har ett överlevarbarn. Här kan du läsa om tolv typiska drag hos ett överlevarbarn: www.askdrsears.com/html/5/t050400.asp . Alla barn uppvisar troligen dessa drag ibland men ett överlevarbarn har dessa drag i princip alltid och uppvisar dessutom de flesta av dem. På www.askdrsears.com kan man söka på ”high need” utan citationstecken och få lite tips och råd i vardagen med våra extra krävande barn.

Livet med Gustav vid nio månader
Nu vid nästan nio månader är Gustav inte lika närhetskrävande längre och ammar inte heller hela tiden. Faktum är att han istället böjar orma sig och slita sig loss om jag försöker gosa eller ger honom bröstet för ofta. Gnällandet har avtagit för varje stort utvecklingssteg så som att lära sig sitta och krypa men återkommer ofta efter ett par veckor. Det är full rulle hela tiden och man måste vara med honom i varje stund, detta är inte ett barn som accepterar att leka själv medan jag gör något annat ens i fem minuter. Man får vara beredd på att ändra sina planer i varje stund även om de inbegriper något som han tycket var jättekul igår. Får han för sig att han ska ha tag i något så blir det ett utbrott som varar tills han får tag i det, det fungerar inte med avledande manövrar. Men det finns fina sidor också. Gustav har börjat ge mig tvåsekundersgos genom att trycka sin lilla kind mot mitt ansikte och dessa stunder är mycket värda för en mor som haft en icke-gosig bebis. Han är ofta go och glad när vi är ute och charmar alla med sin pigga, alerta uppsyn och har oftast ett leende till förbipasserande.

Hur ser framtiden ut?
Sin personlighet kommer han givetvis ha kvar men i takt med att han växer och kan klara av mer själv är den lättare för oss båda att hantera. I ”high need- litteraturen” kan man läsa att han kommer att växa upp till en empatisk och entusiastisk ung man men även bestämd och uthållig. Under denna jobbiga bebistid är det ofta så att man får tänka framåt och uthärda så vi kämpar på och gläder oss över varje nytt framsteg han gör.

Tyckte du att detta var intressant eller känner igen dig får du gärna kontakta mig på JPL73@home.se
/Jonna Lange - även känd som JPL

Med rubriken "Ett litet AP-barn får sova" skriver Anna Wahlgren en hårresande krönika om hur AP-filosofin lär barn att de är hjälplösa och att även mammorna som en påföljd känner sig hjälplösa. Anna utgår från att alla AP-familjer har problem för att hon träffat en enda trött mamma. Krönikan är full av felaktigheter och saknar ett vetenskapligt perspektiv.

Hon berättar historien om hur en mamma som "bekänt sig till s k Attchment Parenting" kommer till henne för att söka hjälp. "Bekänt sig till", precis som om det rörde sig om en religiös sekt i stället för vanliga föräldrar. Hennes tolkning av "attachment" är att det i första hand betyder "fastsättning" som passiviserar barnet. En enligt Anna "naturvidrig symbios". Det är uppenbart att Anna Wahlgren inte har satt sig in i ämnet över huvud taget, utan skriver fritt och efter sina egna, hemmasnickrade teorier.

Spädbarn är skapta just för att leva i symbios med föräldrarna. Så gör alla befolkningar över hela världen. Västerlänningar som ser det som ett ideal att avvänja barnet från närheten så fort det går för att det ska bli självständigt, är i förödande minoritet. Ändå vågar Anna Wahlgren påstå att det är alla andra folkslag som är naturvidriga. "Attachment" syftar på anknytning och de sociala band människan skapar under hela livet. Annas definition, som hon förmodligen har fabricerat utifrån ett språklexikon, är felaktig. En utförligare artikel om vad AP är hittar du här.

AP-familjen som Anna berättar om har redan försökt sig på Sova-hela-natten kuren men misslyckats. Föräldrarna gav upp och vände sig sedan till Anna. Familjen verkar ha svåra problem, mamman säger att hon ibland känner sig farlig för sonen. Vi får inte veta vad som ligger bakom familjens situation och därför kan jag inte uttala mig om varför AP inte fungerade just för dem. Kanske på grund av inkonsekvens eller stress. Jag hänvisar till makarna Sears hemsida och till Tami Breazeales avhandling om hur Attachment Parenting minskar risken för psykiska och känslomässiga störningar för mer utförliga studier om AP, genomförda med grupper där man kan jämföra och mäta resultat i stället för med enstaka individer.

Jag tycker att Anna Wahlgrens metod för att få barn att sova är något mer sympatisk än 5-minutersmetoden. Men man måste fråga sig om evolutionen har förberett våra spädbarn på en tidig separation. Det är enligt djurskyddslag förbjudet att skilja höga primater som schimpanser från sina ungar på det viset, men fullt tillåtet med människor. Ingenstans finns fler psykiska sjukdomar än i västvärlden. Många män och kvinnor har dessutom stora svårigheter att bygga sunda vuxenrelationer.

Anna, jag vet att du har hjälpt många föräldrar med deras sömnproblem. Din metod fungerar om man har som högsta målsättning att träna barnet att sova i egen säng. Nära föräldraskap fungerar för oss som har valt att bygga på gamla traditioner och nya forskningsrön. För oss är samsovning lika självklart som fri amning eller matning. Vi litar på att våra instinkter är smarta signaler från nervsystemet som talar om hur barnet ska skötas och kallar inte våra barns gråt för "protester". Jag och många med mig skulle uppskatta om du backar upp dina uttalande med fakta i stället för att fabulera och sprida skrämselpropagandad om Nära föräldraskap.

De allra flesta av oss känner sig kompetenta. Vi sover gott om nätterna, har en praktisk och bekväm vardag och våra barn växer upp till friska, sociala och självständiga människor.

I dag nådde bärsjalstrenden Aftonbladet - "Häng med i senaste trenden, nu ska barnet bäras på magen". Redan den första augusti skrev Dagens nyheter om bärsjalar och tidningar över hela riket har hakat på. Bärsjalsträffen i Lund var förstasidematerial på Skånskan, i Hallandsposten, på Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Dessutom publicerade Dagens nyheter en uppföljning av rapporten från bärsjalsträffen med rubriken Sjukhus uppmuntrar sjal för barn. Avdelningen för nyfödda på Akademiska sjukhuset i Uppsala uppmuntrar föräldrarna att bära sina för tidigt födda barn i sjal. Det handlar om den så kallade kängurumetoden som i de första testerna i Bogota bidrog till att dödligheten bland för tidigt födda sjönk från 70% till 30%. Man fann att metoden även var mycket lugnande för kolikbarn - och det gäller inte bara prematurbarn.
På kontinenten och i USA har Nära föräldraskap (Attachment Parenting) varit en etablerad föräldrastil i flera år.
Det är fascinerande att de flesta som börjar använda bärsjal också sover mer tillsammans med sina barn och vill amma eller mata så nära och naturligt som möjligt. Inom en snar framtid är det kanske självklart att bära sitt barn, amma fritt och under lång tid, sova nära och lyssna till barnets signaler i stället för "experternas" tolkningar.

I går kväll fick jag en inbjudan från Anso och Ulla på Sjalar.nu, till Sjalbarns ettårskalas för att prata om bärsjalshistoria och naturligtvis tackade jag ja :-D På festplatsen vid Bergsgruvans parklek myllrade det redan av bärsjalsföräldrar och bebisar när vi anlände klockan elva i morse. Mystiska forumsignaturer som Annso, Trollmamma och Miriel fick plötsligt verkliga ansikten och röster. Det är alltid lika roligt att träffa dem man har träffat på i forumen "live"!

På plats fanns även Emma Wiklund och hennes glada team från BabyBoom. De intervjuade mig om historiken kring bärandet. Konstigt nog var jag inte ett dugg nervös över själva intervjun. Man får helt nya perspektiv på vad man ska oroa sig över när man har en vild tvååring som står mitt emellan ett dignande fikabord och en parklek full med gunghästar, brandbilar och rutschkanor. "Kana, kana... gunga, gunga... kaka!" mässade dottern medan jag försökte samla tankar om att barnvagnstrenden endast har 130 år på nacken, att vetenskapliga rön visar att sjalbarn utvecklas optimalt och att bärsjalar är ett praktiskt hjälpmedel som underlättar vardagen för alla moderna föräldrar. Vi får se hur Babyboom klipper ihop det hela med Ansos demonstrationer av hur man använder bärsjalar. Som avslutning virade Anso snabbt och smidigt in Emma i en bärsjal. Marika från Sjalar.nu överlämnade dessutom en Looma ringsjal till Emma.

Även SvD var där och passade på att intervjua och fotografera de deltagare som hade samlats. Som om inte detta var nog är Föräldrar och barn på gång med en artikel om att bära barn i sjal: "Hetaste babytrenden: Bär ditt barn i sjal". Utkommer den 17 augusti. Och i och med att nästan alla som använder sjal också ammar fritt, är lyhörda för barnets signaler och gärna samsover, är det rena boomen för Nära föräldraskap.

Jag tog med min digitalkamera men tyvärr tvärdog batteriet... ska höra om jag kan få visa några av de andra deltagarnas bilder och i så fall lägger jag in dem här.

Tusen tack till Annso, Sussi, Ulla (som dock inte fanns på plats), Ulrika och alla underbara sjalare & sjalbarn som var där!

Det är många som brukar fråga vad som är bäst, en bärsele som Ergo/Patapum eller en vävd långsjal? Innan vår andra dotter föddes skaffade vi en Ergo för att jämföra och här kommer en recension. Jag tycker att bärsjalen (i vårt fall en EllaRoo) är överlägset bekväm. Sjalen avlastar bättre och känns mysigare. Det är dessutom lättare att justera hur nära man vill ha barnet i en sjal och man kan variera knytningarna mer. Jag har en känsla av att bebisen somnar snabbare i sjalen, om hon får vända huvudet mot vänster armhåla slocknar hon bums :-) Min man har dock inte rört långsjalen sedan vi skaffade Ergon, vilket säger en hel del. Däremot använder han ofta ringsjal eller bärpåse. Han tycker att det är Ergon som är skönast. Ergon är supersnabb att ta på sig och lätt att lära sig. Bärsjalen tar längre tid att bekanta sig med men blir nästan som ett klädesplagg eller en andra hud. Jag ger dock Ergo en pluspoäng för framfickan där man kan lägga plånbok och nycklar, praktiskt när man inte vill ha en extra väska. Det verkar som om de flesta män föredrar Ergon medan många kvinnor blir helt sålda på bärsjalar och gärna skaffar sig flera.
Vill du ha ytterligare vägledning i bärsjalsdjungeln kan du läsa en köpguide här.