Fortfarande dröjer sig värmen kvar på sina håll i landet, men vi är många som börjar titta på små fleeceoveraller och funderar över hur vi ska klä oss själva och sjalbarnen när det blir kallt. Det allra enklaste att knyta sjalen på sina vanliga kläder och ha ytterkläder ovanpå, då blir knytningen stadigast. Vintertid är det bra att kombinera bärsjalen med en stor jacka, poncho eller cape som täcker både dig själv och barnet. Barnet är nära dig och delar din kroppsvärme så oftast behöver du inga bylsiga overaller till babyn, det räcker med vanliga kläder, varmt på fötterna och en mössa.
Skaffa en vinterjacka i rymlig modell och i ett par nummer större än vanligt, om du tycker att det blir dyrt kan du titta på second hand. Det finns även specialsydda bärjackor och ponchos att köpa. Bärjackor av märket Mommy-and-me liknar sportjackor och har utrymme för barnet framtill men den tyska modellen Felix Pera fungerar även för ryggbärande. Äiskä poncho i blågrått eller ljusgrått är mycket elegant, nästan medeltida i designen, och passar även under graviditeten. Om det är riktigt kallt där du bor skulle du kunna försöka sy en egen variant av inuiternas specialgjorda och mycket vackra anorak som kallas amautik. Med en sådan jacka bär du barnet i huvan! Klicka här för att få se en modernare variant.
En annan variant är att ta en bred och lång halsduk och lägga den först runt barnet och sedan kring sin egen hals, som ett extra täcke. Det finns också speciella bärskydd som man fäster ovanpå bärsjalen och som kan användas både på mage och rygg. Särskilt bra om du lätt blir varm och vill kunna skydda barnet från väder och vind medan du själv klarar dig med en tröja. Jag har sett ett bärskydd från Babyidea och ett annat som heter Mommy-and-Me babycover.

Om man bär i en Ergo eller för den delen i bärsjal utanpå ytterkläderna, ska barnet naturligtvis ha varma kläder efter väderlek. När ni väl har rustat er för långa, härliga promenader, så glöm inte halkskydden om det är isigt!

Här är några länkar för dig som vill titta på bärjackor, bärskydd och annan utrustning för vintern:
Babybodens vintersida: bärjackor, Mommy-and-Me, Felix pera, Äiskä poncho, halkskydd mm.
Babydesign säljer Babyideas bärskydd.

Tack alla deltagare för en jättetrevlig sammankomst och kurs om Nära föräldraskap på Hälsans hus! Här är så många av er som det var möjligt att samla på en bild :-)

Kan man vara en Nära förälder utan att använda bärsjalar? Frågan ställdes på sin spets när jag var nyförlöst i januari 2005, höll bebisen på ena armen och tanklöst svingade upp tvååringen på höften utan att använda något bärhjälpmedel. Det krasade till i ryggen. En våldsam smärta pulserade ut i halva kroppen. Det var bara att sätta ner bägge barnen, omedelbart. Jag hade fått en ovanlig form av ryggskott i övre delen av ryggen. Vänsterarmen var som förlamad, jag kunde inte använda den alls på ett par dagar.

Hur ger man närhet till två småbarn med bara en arm? Jag kunde hålla bebisen i högerarmen, men det var inte tal om att trä på sig en sjal. Det gjorde för ont. Vi fick slå läger växelvis i sängen och soffan. Varje gång jag ammade, läste jag saga för tvååringen. När min man var hemma, bar han barnen, själv fick jag säga ifrån till min äldsta dotter när hon kom med sjalen och bad om att få bli buren en stund. Hon fick sitta i knät i stället, eller också gav jag henne massage.

Det gick, men jag var överlycklig när jag så småningom blev tillräckligt bra för att bära igen, nu utan snabba ryck och alltid med en bärsjal som stöd. Sjalpromenader var det enda som hjälpte mot ”nybisens” oroliga kvällar. Att bära i sjal var dessutom det lättaste sättet att få vår spralliga tvååring att varva ner när hon skulle sova. All närhet är välgörande, men jag tror det är något särskilt med närheten i sjal, att bli vaggad av förälderns steg (det är kanske den rörelsen man mimar med vagn över tröskel eller buffningar i rumpan?) och få använda den motorik som är naturlig för människobarn: att knipa med benen, hålla i föräldern eller tyget med fingrarna och träna balansen. Att jag som förälder kan se efter mitt barn samtidigt som jag gör andra saker är naturligtvis en bonus.

Jag har pratat med en kvinna som har fibromyalgi. Utan bärsjalar skulle hon inte orka lyfta sitt barn alls! Dessutom har jag varit i kontakt med handikappade föräldrar som ser sjalar som ett hjälpmedel att hålla sitt barn säkert. Adoptivföräldrar använder ofta sjalar och bärselar som ett sätt att ge extra mycket närhet till ett barn som redan har upplevt en separation, kanske flera. Har man mer än ett barn, kan bärsjalen vara den hjälp som gör att man inte behöver önska att man hade fler än två armar ;-)

Jo, man kan absolut vara en Nära förälder utan sjalar och bärselar. Det är ju anknytningen till barnet som är det viktiga, inte själva sjalen. Men bärsjalar och selar är ovärderliga hjälpmedel. Jag skulle personligen inte vilja vara utan dem, lika lite som jag skulle vilja vara utan tvättmaskin, trådlöst nätverk (jättebra när man har småbarn!) eller tandborste. Sjalar är praktiska, skonar rygg och armar, är rena friskvården för barnet och ger ökad harmoni hos både föräldrar och barn.

Att välja sjal
Länkar till återförsäljare av bärsjalar i Sverige samt sybeskrivningar

I media framställs amning ofta som en kvinnofälla; som något ojämställt och kravfyllt, ett hinder för ett jämställt föräldraskap, något som utestänger pappan och inskränker mammans frihet. Sverige påstås vara ett land drabbat av amningshets. Ändå möts man som ammande mamma ofta av den här negativa synen på amning. Ofta så uttalas, eller bara antyds, ett påstående om att om att flaskmatning skulle leda till ökad jämställdhet. Till och med blöjtillverkaren Pampers skickar ut mail med tips till helammande mammor att introducera nappflaska efter 3 månader, för att pappa ska kunna vara med och mata. Men likhetstecknen mellan flaska och jämställdhet är något jag ställer mig högst tveksam till.

Även när man ammar ofta så blir det ju tid över för pappan! Även om han inte kan amma, så finns det ju så många andra sätt att vara nära och knyta an - bära barnet, bada, spädbarnsmassage, sjunga, samsova med barnet, babysim etc. Flaskmatning är verkligen inte den enda möjligheten för pappan att vara en nära förälder! Att avlasta på olika sätt den första tiden, gå upp med barnet när det inte kan sova på natten mm är fullt möjligt även när mamman ammar. Pappans relation till barnet är hans eget ansvar, han får hitta sina egna sätt att vara nära, trösta och knyta an. Det är inte mammans ansvar, och barnet ska inte tvingas avstå från amningen för att pappa ska kunna flaskmata. Han kan ju göra så mycket annat!

Ibland hör man påståendet att en lång amningstid skulle utestänga pappan, men dettycker jag är rent trams! Det fungerar utmärkt att fortsätta amma på fritiden när mamman arbetar. Både barn och bröst blir väldigt flexibla efter en tid, barnet förstår att när mamma är hemma så är inte brösten det heller. Det finns ingen motsättning mellan amning ochyrkesliv, och man måste inte avvänja för att pappan ska kunna vara föräldraledig. Vi har både delat på ledigheten och ammat flera år, och döttrarna har haft ”pappiga” perioder även under den tid då de ammades mycket. Amningen verkar vara bekvämt för många män att skylla en bristande anknytning på, när problemet kanske snarare är brist på närhet, tid och engagemang.
Jag skulle vilja vända på frågan: Är det inte så att jämställdhet är en förutsättning för att möjliggöra amning? För att man överhuvudtaget ska lyckas få igång en fungerande amning så behövs en stöttande och närvarande pappa. Det är högst tveksamt om jag skulle ha klarat att fortsätta amma trots den trassliga starten med hemska sår, svamp och dålig viktökning utan det stöd jag fick från min man.

I en jämställd relation tar pappan fullt ut sin del av ansvaret för familjens vardag. Detta frigör mamman att under en kort och intensiv tid satsa fullt ut på att få en fungerande amning. Detta brukar ta ca två månader. I de relationer som inte är jämställda, krånglar amningen ofta från dag ett. Det här är ofta den typen av relationer där mamman går in i en hemmafruroll under föräldraledigheten och tar hela ansvaret för hem och hushåll, medan pappan fortsätter att leva som vanligt, går ut med kompisar och tar en öl efter jobbet och spelar golf eller snickrar på sommarstugan hela helgerna. Då brakar amningen oftast ihop snabbt! När kvinnan sedan återgår till arbetslivet brukar hon fortsätta att dra hela lasset med hemarbetet.

Är det mer jämställt att en kvinna som vill amma avstår från detta för mannens skull? När jag hör att män vill flaskmata för att det ska vara rättvist kan jag inte se det som något som stärker kvinnans makt över sitt liv eller hennes ställning i samhället. Ibland motarbetar pappan aktivt amningen, tjatar på mamman att hon ska sluta amma när han tycker att det är ”dags” utan att fråga sig vad amningen betyder för mamman och barnet. Om mamman och barnet vill amma, blir det då mer jämställt om de inte ammar? Jag skulle vilja säga att rätten att amma i den utsträckning mamman och barnet vill är en feministisk fråga.

Trots att det ofta hävdas att amningsivern gått för långt så ses det inte med blida ögon att amma på natten eller att amma till sömns mer än på sin höjd det första halvåret. Budskapet från samhället är att detta är ovanor som bör tränas bort så snart som möjligt. Att föräldrarna kan natta barnet varannan kväll förefaller ses som ett nödvändigt mål att uppnå idag. Men är det verkligen det enda sättet ett jämställt föräldraskap kan se ut på? Om mamman ammar till sömns på kvällarna så kan pappan kan ta alla nattningar när barnet blivit lite större. Pappan kan också varje kväll göra barnet färdigt för nattningen, innan mamman ammar till sömns, med blöjbyte, pyjamas, tandborstning. Eller ansvara för bad, massage, kvällsgröt eller vad som helst. Varför måste delningen av ansvar vara att föräldrarna har exakt samma rutiner som de gör varannan dag för att man ska godkännas som ”jämställda”?

Fortfarande presenteras barnen som en rättighet och möjlighet för papporna, föräldraledigheten ses som ett erbjudande som män kan tacka ja eller nej till, medan ansvaret för kvinnan förblir en självklar skyldighet. Det nya är att nu har också pappans anknytning och relation till barnet kommit att betraktas som kvinnans ansvar. Genom att släppa in pappan i matningen med nappflaska och inte amma så betraktas man som jämställd och modern. Allt ska vara rättvist. Men verkligheten är inte rättvis ned till minsta beståndsdel, och jämställdhet är väl ett vidare begrepp än millimeterrättvisa? Graviditet och förlossning går inte att dela rättvist på mellan mamma och pappa. Amningen är en till sån sak som faktiskt inte går att dela. Man behöver faktiskt inte alls uppleva det som något uteslutande att barnet gillar att amma även om man själv inte har bröst, eller om man är medmamma och har bröst men inte ammar. Varför inte glädjas med sitt barn och stötta amningen istället för att motarbeta amningen när mamman och barnet vill amma?

Det är väl dokumenterat att amningen ger en lång rad hälsovinster för främst barnet, men även för kvinnan, såsom minskad risk för flera cancertyper. Att barnet och kvinnan ska avstå detta för att mannen ska kunna vara med och mata även det första halvåret tycker jag inte är ett rimligt krav. Att barnet ammas borde även ligga i pappans intresse. Om man tror att det inte finns något för mannen att göra den första tiden om kvinnan ammar, så har man mycket kvar att lära om föräldraskap och ansvar!

/Cecilia Kauppi

Mer om amning i media:
Lyssna på Amningskriget (SR, Föräldrarna 5 sept)
Stoppa tuttlobbyn (Expressen 4 aug)
Bemöt amningsfanatikerna (DN 22 maj)
Amningshjälpens hemsida