Vår son har lärt mig mycket om mänsklighetens ursprung. Han har alltid älskat bröstet och avvisat mina försök till avvänjning, och vid snart två års ålder är han fortfarande en passionerad diare. Sin sovplats har han alltid haft mellan oss i sängen trots att vi har försökt få honom att sova i spjälsäng. Som det "överlevarbarn" han är har han krävt sin biologiska rätt. Det är som om han kommit till oss från mänsklighetens gryning för att berätta hur det en gång var. Hans ointresse för täcken till exempel antyder att vi levde i ett varmare klimat. Det är en berättelse om hur vi under tropiska nätter i mänsklighetens vagga, moder Afrika, låg tätt intill vår klan i skydd mot de sabeltandade tigrarna och de andra urtida bestar som strövade på savannen.

Hans berättelse är så vacker att även jag, som tidigt socialiserades med amning vart fjärde timma, vägning och därefter milkosal, kan förnimma mina rötter. Men jag känner också att avståndet till detta ursprung är långt. Utan sin viljestyrka hade sonen "socialiserats" betydligt mer. Trots sin viljestyrka fick han skrika i vagnen, för vad visste jag om bärsjalar när han var liten? Ingenting. Nu vet jag mer om dem, men jag har också förstått att nära föräldraskap handlar om så mycket mer än bärsjalar. Vår son har till exempel lärt oss att han vill vara nära sina föräldrar, men också att han behöver andra människor omkring sig. Den ekvationen är svår att få ihop i vardagen. Är han på dagis och vi på jobbet har vi våra respektive sammanhang, men vi saknar varandra. Är en av oss föräldrar hemma med honom under dagarna har vi varandra men inget mer. Vi är avskurna från både arbete och meningsfulla sammanhang, hänvisade till lägenheten, lekplatsen eller shopping.

Kärnfamiljen är också så bräckligt skör. En enda mamma har idag allt ansvar för amningen. Om hon inte kan eller orkar är det bara att lägga av. Jag tror faktiskt att forntidsmammorna ammade varandras barn, men vem skulle våga göra det numer?

Vad vill jag säga med det här? Jo, att en nära förälder behöver mer än en sjal och förlängd föräldraledighet. Nära föräldraskap behöver en klan och ett sammanhang. Var hittar man sånt?

Jag hann tyvärr inte lägga upp forumet innan jag åkte i går. Har haft värre sömnbrist än någonsin de senaste dagarna på grund av Dark Mare (som hackern kallar sig). Det tog timmar att hitta igen skräpkoden. Och det hela känns så otroligt onödigt, jag förstår inte varför någon vill sabotera vårt forum och vad h*n får ut av det? Nu vet jag vad jag behöver göra för att kicka igång forumet igen, men sitter vid en gammalmodig dator hemma hos min mamma :-) Det är knappt Blogger funkar här, så forumet får vänta tills jag är tillbaka.
I morgon ska jag i alla fall gå på biblioteket och lägga in ett par artiklar som jag har fått in, välkomna åter för att läsa och kommentera!

En hacker har lekt på vårt forum. Jag har lyckats rädda databasen så alla diskussioner finns kvar, men jag måste förmodligen lägga upp forumet från grunden igen. Jag kommer dessutom att höja säkerheten. Detta en dag när jag ska packa för att hälsa på släkten, ta hand om barnen, har ärenden och har ett viktigt möte. Så jag ber er ha tålamod, jag arbetar hårt på att lösa detta.

Så snart forumet är uppe på fötter igen mailar jag alla medlemmar. På den här sidan postar jag dessutom nyheter.

Vi kanske är en ovanlig familj men vi har inte alls haft de där problemen som så många pratar om angående barns somnande. Vi införde ganska snabbt läggdagsrutiner för vår lille grabb. Varken jag eller min fru är speciellt förtjusta i rutiner och har aldrig brytt oss om att lägga oss innan vi är svimfärdigt trötta. Kanske just därför lät vi grabben somna när han ville under de första tre månaderna. Han sov inte så bra och nattningen tog ganska lång tid. Sedan insåg vi att barn kanske mår bra av rutiner. Han skall givetvis intebehöva lida av att vi är ganska ostrukturerade i våra egna läggningstider.

Vi införde därför sovdags klockan åtta. Då är det duschen som gäller. Efter en stunds duschande blir det pyjamasen och ny blöja. Sen bär det av till sovrummet. Där det är släckt i taket och nerdragna persienner. En flaska välling och lite buffning på böljbaken, sedan somnar han på 10 minuter. Detta har vi gjort nu i 7 månader. Han somnar alltid bra. Visserligen har han sämre dagar, då det skall gnällas och stånkas lite innan han somnar(det är ju trots allt jätteroligt att vara vaken) men en sådan dag tar kanske 20 minuter, max. Och det händer kanske en gång i veckan.

Jag menar på intet sätt att slå mig för bröstet för att vi är så bra min fru, mitt barn och jag. Snarare kanske som ett tips, då många verkar ha läggdagsproblem, men få tänker på att barnen behöver ett visst mått av rutin. Även om vi föräldrar kan vara nog så spontana i våra förehavanden. Sen är det självklart att just våra rutiner kanske inte fungerar lika bra på alla barn. Men rutiner i sig tror jag är viktigt. Våran son förstår redan när han sitter och leker i duschen att han snart skall sova, men han gillar verkligen att duscha så det bekommer honom inte så mycket. Han hinner förbereda sig på vad som komma skall, och får inte panik när detsedan är dags för sängen. Detta är iallafall min erfarenhet. Vad är din?

Läs fler tankar av Herr R:
www.skriverier.blogspot.com

Jag ammade min första dotter tills hon var 2,5 år. Nu är hon 5 år och har en lillasyster som snart blir ett år. Varje gång jag ammat lillan har storasyster varit väldigt intresserad och pratat om hur det var när hon själv ”åt tutte”, som hon kallar det. Här nedanför följer en liten intervju som ger en bild av hur barnet själv kan uppfatta amningen och hur det är att sluta amma.

Mamma: Varför ger man tutte till bebisar?

Freja: Mjölken är bebisens första mat. Man har inga tänder, så man kan inte äta annat då. När man kan äta annat, då behöver man inte tutte mer. Sen kan man äta gröt och sånt. Man äter tutte tills man är ett eller två år. Så här gör man! (lägger sig i mitt knä, kupar bägge händerna runt bröstet och låtsas äta) Man får bara suga, inte bita!

M: Minns du när mamma gav dig tutten?

F: Jaa, det gör jag! Det var bra och gott! Det smakade nästan ingenting, som vanlig mjölk! En gång sprutade det i håret! (skrattar ohejdat)

M: När fick du tutte?

F: Jag fick tutte jämt! Jag fick tutte jätteofta när jag var sjuk och det var bra, för då mådde jag bättre! Sen fick jag tutte när jag skulle sova och när jag var ledsen och det var också bra. Sen fick jag tutte när jag var rädd att Hia Hia (häxan i Bamse, mammas anmärkning) skulle komma och ta mig! Jag låg ensam och det var så mörkt, så skrek jag och då kom du mamma och gav mig tutte. Det var bra!

M: Varför slutade vi med tutte?

F: Doktorn gav dig farlig medicin och sa att jag inte skulle få tutte mer. Vi var hos mormor och morfar då, och sov i deras säng. Jag låg hos dig som bebisen gör nu och du sa att du inte fick ge tutte mer. Jag tyckte inte om den doktorn! Jag var med när du var till doktorn, jag satt i rummet med pappa och läste en bok om en flicka. Jag tror det var en flicka.

M: Saknade du tutten då?

F: Ja, det gjorde jag. Ibland ville jag ha tutte ändå. Men jag kunde äta andra saker.

M: Vad tycker du om att bebisen äter tutte nu och inte du?

F: Jag önskar att vi var tvillingar, för då kunde vi ha varsin tutte! (skrattar)

Jag var nyligen med om en amningsstrejk med Tindra 12 månader. På semester i det soliga Spanien låg hon som en sugpropp vid bröstet i hettan dag som natt. Men på flyget hem vägrar hon helt plötsligt ta bröstet och bara skriker tröstlöst. Hennes amningsvägran fortsätter flera dygn. Hon är ledsen och orolig, söker efter bröstet men vrider bort huvudet och skriker. Jag undrar om jag har gjort något fel, om hon blivit stressad eller skrämd under hemresan, eller av alla nya intryck. Mjölkproduktionen är på topp och jag pumpar och pumpar, brösten värker och jag är ledsen och orolig. Ska det sluta så här nu?

Jag skriver några inlägg på nätet och ber om råd, och får lugnande svar av mina vänner från Amningshjälpen. Kanske kan hon ha ont i öronen, en infektion? Kan hon ta bröstet när hon sover och är närmast sina instinkter? Ja, egentligen så vet jag väl själv vad jag borde göra och att det inte är troligt att Tindra skulle sluta så abrupt från ena timmen till den andra. Men nu är det jag själv som sitter där och snyftar över pumpen med ett gråtande barn i famnen och värkande bröst och jag tänker inte riktigt lika klart som när det gäller någon annan.

Men jag får också några andra svar. Försynta svar i vänlig ton som berättar att de förstår att det måste kännas jobbigt för mig. Men – för det kommer förstås ett men – varför vill jag absolut amma när min dotter visar att hon inte vill?

”Varför vill du amma din tjej så desperat om hon inte vill det själv? Jag förstår att det känns sorgligt för dig om det skulle ta slut nu, men du måste ändå respektera ditt barns vilja också? Att lura henne genom att amma sovandes känns fel på något sätt. Frågan är för vems skull du ammar, din dotters eller din egen?”

En annan mamma berättar att när hennes barn var runt 6 månader upplevde hon det som att de helt enkelt "vuxit ur" amningen. ”När varje amning fick börja med nedsövning började jag fundera över det sunda i att äta sovandes!!) så fick jag helt enkelt sluta. Jag kunde inte brotta ner barnen inför amningen och de ville helt enkelt inte. De ville något annat än jag, och jag fick se till deras vilja i första hand.”

Ja, varför vill jag egentligen fortsätta amma? En del av svaret är att jag tolkar situationen annorlunda. Där de ser ett barn som har vuxit ifrån amningen och visar att det vill sluta, ser jag något annat. Visst är det normalt att barn trappar ner och växer ifrån amningen, men det kommer vanligen först i 2-5 årsåldern enligt forskare som Tomas Ljungberg. De individuella variationerna är visserligen stora, men Tindras plötsliga amningsvägran är inte en långsam nedtrappning i minskad efterfrågan och intresse.

Hur vi tolkar barnets signaler är inte självklart. Att vi i Sverige har en stark vällingkultur som effektivt tränger ut eller stör amningen betyder inte att det är normalt för barn att sluta amma när de är 6-10 månader. Jag hörde nyligen uttrycket "what is common is not normal" – att något blivit vanligt är inte det samma som att det är ett naturligt beteende. Min uppfattning är att barn bara i undantagsfall slutar amma självmant före tvåårsåldern om inte amningen störts av napp, flaska, välling, begränsningar och styrning, det vi ofta kallar för att "byta ut mål" istället för fortsatt fri amning när barnet börjat äta fast föda. Detta har självklart påverkat hur jag har valt att hantera de problem som uppstått under amningstiden.

Amningsproblem är något som drabbar de flesta av oss under resans gång! Att babyn får svårt att koncentrera sig vid amningen när den börjar bli mer medveten och upptäcka omvärlden är mer regel än undantag. När den här första krångelfasen sätter in runt 4-6 månader tror många att barnet vill sluta amma, eller att det är ett tecken på att mjölken inte räcker. Och så börjar man med ersättning, vilket tyvärr ofta konkurrerar ut amningen. Förväntar man sig att amningen ska gå från mycket till lite och sedan upphöra, så är det lätt att det blir så också. Men om man fortsätter att erbjuda bröstet och amma i de lägen då det fungerar bäst, så brukar det gå över efter en tid.

De flesta barn biter någon gång under amningen, och båda mina barn har haft bitperioder vilket naturligtvis inte är så kul. Då har jag sökt hjälp för att få stopp på själva bitandet. Med en annan syn på amning skulle jag kanske ha tolkat det som en signal på att det var dags att sluta.

Som förälder har man en rad olika målsättningar när det gäller omvårdnaden om barnen. En målsättning om en lång amningsperiod behöver inte utgå från mammans _vilja_! Det är snarare en önskan att tillgodose barnets behov. Och nu kommer vi till den andra delen av svaret på frågan: Varför vill jag nu så gärna amma ”trots att dottern inte vill”? För mig känns det viktigt att kunna ge mina barn bröstmjölk under de första två levnadsåren, vilket också rekommenderas från Världshälsoorganisationen WHO. Jag försöker helt enkelt ge barnet vad _jag_ tror är en god omvårdnad och en hälsosam start på livet. Det är inte konstigare för mig än att jag vill borsta deras tänder eller ge mat och byta blöjor.

Men hur gick det då med amningsstrejken? Några dagar senare får jag svaret. En kompis ringer och berättar att hennes barn just haft höstblåsor. Hennes 2 månaders baby har också bröstvägrat, jobbigt har det varit. Jag följer hennes råd och tittar innanför Tindras underläpp – och ja, hon har mycket riktigt blåsor där! Några dagar senare har de läkt ut och nu ammar hon precis som vanligt igen.

Jag kommer ihåg hur det var att prata med vuxna som sa "jag ser" eller "jag hör dig" för att sedan inse att de inte var där mentalt.
Minnen från barndomen gör sig påminda.
Att vilja visa en förälder en kullerbytta eller en teckning. Till svar kommer ett "jag ser" eller ett "jättefint". Fast jag kände inte att de såg eller hörde mig på riktigt, de är inte närvarande.
Till slut fick jag inget svar alls.Vi hade det lite rörigt där jag bodde. Det fanns inte direkt någon vuxen som ville, orkade eller kunde ta någon ordentligt notis om mig och mina kullerbyttor.

Det är det som svider mest, att ingen ville se. När sedan myndigheter kopplades in upptäckte jag snabbt att det inte var självklart att de vuxna heller orkade, ville eller kunde se mig. Det viktigaste togs om hand och till det hörde inte min själ.

Idag kämpar jag med att ge mina barn uppmärksamhet på en sund nivå, att de ska bli sedda och hörda och att de ska känna att jag är där, inte bara kroppsligt utan även mentalt. Jag försöker gå på alla fotbollsmatcher när sonen spelar och jag hejar och kramar och hämtar vatten och masserar ömma fötter - jag vill visa att jag är med honom i det han gör. Jag vill att han ska komma ihåg som vuxen att hans föräldrar och i det här fallet, hans mamma, faktiskt var där och att jag SÅG och HÖRDE honom.

Jag har av gammal tråkig vana alltid tagit bilen på morgnarna för att lämna barnen till skola och dagmamman. Jag pratar om en sträcka som tar ca 25 minuter att gå i lugn takt. En morgon började jag fundera på detta och bestämde mig för att det var ett bra tillfälle att umgås med mina barn.

Sagt och gjort, bilen får stå och vi knallar i ur och skur. Det finns ju inget dåligt väder har jag hört utan bara dåliga kläder, så regnar det åker regnjacka och stövlar fram. En morgon tränade 5-åringen på cykel med stödhjul och han åkte lite före mig. Solen sken och vi smög fram på vägen. Jag lyckades koppla bort alla vardagsmåsten och tänkte på en silverring jag sett med inskriptionen Carpe Diem (fånga dagen). Den hade jag bestämt mig för att köpa och ha som en påminnelse om att ta vara på livet, just nu.

Jag såg hur han jobbade för att få in balansen, hur han tränade på att bromsa och starta igen. Plötsligt ser jag hur han släpper taget med fötterna och håller dom rakt ut. Han skrattade högt och ropade "Mamma titta! Jag kan utan att hålla i, jag kan!"Och vet ni - jag SÅG och HÖRDE honom, för jag var helt närvarande.
På samma sätt som syskonen i evigheter låg och stirrade på ett gäng krabbor på Kreta.
Uppslukade av stunden.
Och ja, jag köpte ringen.

/Sandra Gustafsson

Idén om att bebisar borde sova i egen säng hör ihop med den gamla uppfattningen att spädbarn redan tidigt ska fostras till självständighet. Till att börja med var det amerikanska barnexperter som förespråkade att mor och barn av hygieniska skäl skulle separeras vid födseln, varefter barnet skulle lära sig att sova i egen säng för att inte bli alltför beroende. Fram till 1700-talet var samsovning normen i alla kulturer. Det kan alltså vara intressant att fråga sig varför man vill att barnet sover i egen säng. Är det för att vi är påverkade av vår kultur eller för att vi verkligen har kommit fram till att det är bäst för barnet?

Det finns en lång rad fördelar med att sova tillsammans med sitt barn:
- Barn som sover med föräldrarna skriker mindre, eller inte alls. De befinner sig ju mitt i tryggheten.
- Antalet vaktimmar brukar därför vara lägre för föräldrar som sover med barnen. Flertalet Nära föräldrar tycker faktiskt att de får fullt tillräckligt med sömn och vila!
- Mamman behöver inte gå upp för att erbjuda bröstet om hon ammar. En del mödrar sover sig genom amningen, andra tycker bara att de blir mindre störda än om de måste gå upp.
- Samsovning främjar anknytningen. Natten kan bli ett tillfälle för en mamma eller pappa som tillbringat en stor del av dagen borta från barnet att knyta an och ägna sig åt vila tillsammans.
- Samsovning minskar förekomsten av plötslig spädbarnsdöd.
- Det känns mysigt och tryggt för både barnen och föräldrarna.

Om man har bestämt sig för att samsova, är det vanligt att man får höra att barnet aldrig kommer att vilja sova själv. Men alla barn vill så småningom sova i sin egen säng, det brukar börja märkas i 2-3 årsåldern. Hittills har jag inte hört talas om några svenska tonåringar som vill sova med sina föräldrar!* En del föräldrar undrar hur de ska få tid för varandra och om inte samlivet störs av att man hela tiden sover med barnet. Men ett bra sexliv störs inte av samsovning. Däremot kan man behöva vara lite mer kreativ, hitta andra ställen än sängen att träffas på, eller ha en extrasäng. Och om man är utvilad har man dessutom mer energi för sin partner!

Men det är inte alla familjer som trivs med samsovning. Det är vanligt att föräldrarna eller släktingar har en orealistisk inställning till barnets sömn, att det ska sova som en vuxen, trots att spädbarnet under de första månaderna sover lättare och med kortare sömncykler. "Sover han hela natten?" är en av den vanligaste frågan släktingar ställer om en ny liten bebis. Många tycker dessutom att bruten sömn är lika med förstörd sömn, men när man lägger barnet i egen säng brukar avbrotten komma ännu oftare. Det är vanligt att nyblivna föräldrar börjar med att sova med bebisen och tycker det är mysigt, men vissa familjer får allt större problem. Nedan följer några anledningar till att det kan bli så här:

- Föräldrarna är vana att sova själva och har själva sovit i egen säng som barn. De anser att kärlekslivet är beroende av att de får sova utan barn och tycker att alla i familjen sover bäst om barnen har egna sängar. Lustigt i sammanhanget är att nästan alla föräldrar vill sova tillsammans, det vill säga samsova ;-)
- Föräldrarna försöker få barnet att sova i egen säng men är inte konsekventa. Det hela urartar till skytteltrafik mellan spjälsängen och vuxensängen.
- Det är för trångt i sängen. Klämmer man in ett eller till och med två barn i en vuxensäng kan det bli mer liv och rörelse än man är van vid. Rutinerade samsovare skaffar i stället bredare madrass eller placerar spjälsängen som en sidovagn bredvid sin egen säng.
- Många har otillräckliga kunskaper om hur sömnen anpassar sig till amningen. Barnet och mamman får liknande sovmönster och barnet vaknar till för att amma under den lättare sömnen. Men under tillväxtperioder ammar barnet oftare för att stimulera mjölkproduktionen. Då kan föräldrarna undra om det alltid ska vara så intensivt och ger upp samsovningen. Precis som med amningen får man ge samsovningen tid för att fungera.

Jag vet hur desperat man kan bli om man själv inte får sova men det finns andra lösningar än att lägga barnet i en egen säng. En del barn är livligare än andra i sängen och en del föräldrar är mer lättväckta också. Det finns ett fåtal spädbarn som redan från början visar tydligt att de helst sover för sig själva, men de allra flesta vill gärna vara nära föräldrarna. Som föräldrar är vi präglade av hur vi själva har sovit som barn och om man är van vid en mörk, tyst omgivning, kan det upplevas som störande med alla ljud och rörelser i en familjesäng. Det är svårt att göra något åt i efterhand.

En lösning är att helt enkelt utöka sovutrymmet. När jag var liten hade vi en gigantisk, hembyggd säng som stod direkt på golvet och var så låg att man inte slog sig om man ramlade ur. Jag minns hur härligt det var med den stora sängen dit vi fyra barn alltid var välkomna! Man kan lägga en extrabred resårmadrass direkt på golvet, eller två i bredd (men ordna det så att madrasserna inte kan glida isär om natten!) så behöver det inte bli trångt. Om man störs av att ha barnet intill sig i sängen kan man även testa med en ”sidovagn”, en säng som man fäster på sidan av sängen. Det är bara att ta bort ena sidan på en spjälsäng, eller köpa en färdig.

När det blir dags att vänja barnet vid att somna själv, någon gång i 2-4 årsåldern (men tidigare eller senare i vissa familjer), kan man ha en futonsäng vid vuxensängen, eller vila bredvid barnet tills det blir sömnigt. Så småningom brukar barnet välja att sova själv allt oftare. Ett annat alternativ för småbarn är att låta barnet somna i famnen eller en sjal, eller att man somnar bredvid barnet, och sedan lägger barnet i en egen säng. Barn som sover genom natten kan då få komma till vuxensängen på morgonen, när det vaknar. Se till att hitta ett arrangemang som alla trivs med och som ger hela familjen tillräcklig vila!

Det brukar finnas lika många sömnfrågor som det finns familjer och därför vill jag avsluta med att hälsa dig välkommen in på forumet för att prata sömn.

* Jag skriver "svenska tonåringar" för att jag har läst att det i Japan av tradition är ganska vanligt att tonåringar sover bredvid föräldrarna. Huruvida det är sant ska jag kolla med min japanska väninna.

Mer läsning
Diskutera gärna sömn på Nära föräldrars forum
Cosleeping av Tami Braezeale (på engelska)
Sears FAQ om sömn och samsovning

Artikeln om samsovning finns publicerad i sin helhet i boken Nära föräldrar av Jorun Modén. I boken får du dessutom tips om hur man kan lösa olika sömnproblem.

”När man går in på forumet för att söka stöd så blir det väldigt sektlikt. Alla upprepar att det funkar för alla och ve den som vågar ifrågasätta. De som vågade ifrågasätta kuren blev snabbt överkörda av de andra som höjde kuren och AW till skyarna. Som förälder tänker man - det är mig det är fel på och fortsätter buffa medan barnet skriker för full hals.”
(Varning för Sova hela natten, Familjeliv 7 oktober 2005)

De som tycker att Sova hela natten fungerar hyllar Anna Wahlgren och tycker att hela familjens sömn blivit räddad. Föräldrarna som gav upp, de som till slut tog upp sina skrikande barn, har en annan historia att berätta. Varför fungerar Sova hela natten på en del barn och inte andra? Anna Wahlgren lägger skulden hos föräldrarna och uppmanar dem att läsa hennes böcker om och om igen och inte ge sig. Enligt Anna så måste man bara lyckas om man är tillräckligt självsäker och bestämd, och de som gör det blir överösta med beröm och glada smileys.

Anna Wahlgren menar att barnet behöver tydlig ledning när det gäller mat och sömn. I den här relationen förväntas barnet vara passivt, medan den vuxne har ett tydligt, i min mening auktoritärt ledarskap. I Nära föräldraskap däremot ser man ett nyfött barn som någon man kan kommunicera med. Barnet känner vad det behöver och kan tala om det för sina föräldrar om de är lyssnande och empatiska. Föräldrarna är fortfarande de som har ansvaret, men utifrån den kommunikation de har med sitt barn.

Sova hela natten är en kur som är avsedd att användas om barnet inte har en sammanhängande nattsömn och tidigast vid 4 månaders ålder. För att få sitt barn att ”sova som folk” (sic) ska man upprätta ett mycket exakt schema med klockslag för måltider, sällskap och sömn. Man ska se till att barnet äter så mycket det orkar under dagen och gärna truga i upp till en halvtimme, men att försöka få ett barn att äta mer än det egentligen vill ha kan innebära att maten konkurrerar ut amningen i förtid och leda till att barnet får svårt för att känna när det är hungrigt eller mätt. På sikt kan detta leda till viktproblem och ätstörningar, antingen under barndomen eller i vuxen ålder.

Anna tycker att barn ska sova på mage, eftersom de sover ”bäst” på det viset. Det är sant att spädbarn sover djupare på mage, det har man kunnat visa i tester. Men antalet andningsuppehåll ökar också. Förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är därför högre bland barn som sover på mage (ref). För att komma till rätta med detta föreslår Anna att föräldrarna skaffar ett andningslarm. Vid andningsuppehåll hinner då föräldrarna röra vid barnet eller vända det, så att sömnen blir ytligare och andningen kommer igång igen, något som sker helt naturligt och utan andningslarm när man samsover.

Det ska vara tyst och mörkt i rummet. Man ser till att barnet kommer till ro genom att lugnt och stadigt buffa det i rumpan. Enligt min åsikt, så mimar buffningen känslan av att bli buren och det ger en skön känsla av trygghet. Föräldrarna övar in en ramsa som ska användas för att säga god natt och som upprepas vid behov om barnet vaknar. Ramsan ska bli ett redskap för att lugna barnet utan att röra vid det. Bland annat förklarar Anna att ramsan ska kunna tränga igenom höga skrik.

Innan kuren börjar ska man se till att barnet skrattar ordentligt, vilket låter sympatiskt, men hon varnar för att läsa sagor och mysa vid läggdags. Första dagen drar man godnattramsan, buffar i 20-45 minuter tills barnet slappnar av, och går sedan ut samtidigt som man ramsar. Och det var just här som jag tidigare missförstod Annas metod. Jag hade fått intrycket att barnet inte skulle skrika, utan att man då fick lugna genom att buffa. Men så här säger Anna: ”Lille Gustav kommer antagligen att protestera redan när du börjar ramsa i rummet på väg ut. Då får han göra det. Öka röststyrkan!”
Ja, liksom med femminutersmetoden får man absolut inte ta upp barnet, eftersom man enligt Anna då ”räddar” det. Första natten ska man i korthet växelvis buffa och ramsa, tills barnet tystnar. Några exakta angivelser för hur länge barnet får skrika finns inte, även om målet är att det inte ska skrika alls. De första två nätterna av kuren ska man inte räkna med egen sömn.

Om kuren sliter på föräldrarna kan man kanske ana hur den upplevs för barnet. Tänk dig att du pratar med en partner som aldrig svarar. Till slut börjar det kännas rätt meningslöst att ens försöka, eller hur? När barnets signaler inte går fram, ger det upp. Det här är en oerhört knäckande behandling för ett spädbarn. Det här är Annas egna ord: ”Oavsett om lille Gustav har vaknat sjuttioelva gånger under natten och beklagat sig i alla tonarter, och oavsett om han denna första morgon mer eller mindre bryter samman av ert käcka hojtande, så går allt detta förbi under er glatt orubbliga attityd av självklarhet.”

Efter några dagar ska barnet nöja sig med bara ramsan. När kuren är över är det dags för en uppföljningsvecka för att rutinerna ska sätta sig. En del barn blir hårda i magen och äter mer under den här tiden, andra blir sjuka: ”Inte ovanligt är att lilla älsklingen blir sjuk. Krämpor som legat latent kommer i dagen, när barnet får råd och ork att så att säga ta hand om dem.”
Jag är mer benägen att tro att barnet reagerar psykosomatiskt på den behandling det har utsatts för. Anna Wahlgren pratar även om hur vanliga återfall är – att barnet ”måste göra en sista djupdykning i eländet som var förut… Gustav kan skrika och bära sig värre åt än du trodde var möjligt.”
Ett barn som skriker och gråter bär sig alltså illa åt. Vad tycker Anna att man ska göra då? Trösta eller försöka förstå? Nej, Anna råder oss att låtsas att allt är kanonkul, för då tröttnar barnet på att gråta.

Anna Wahlgren använder orden ”reaktion” och ”livskris” för barn som får återfall när kuren är genomförd. Dessa ”livskriser” ska barnen klara på egen hand. Finns det någon ålder alls när vi bör ta hand om livskriser själva? Medan barnet ligger i sängen ska skriket tolkas som frågan ”kommer jag att överleva?” Det är uppenbart att barnet vill upp, men det ska vi alltså ignorera, under en attityd av självklarhet. Med det här synsättet tar man ifrån spädbarnet hela dess språk, möjligheten att nå fram med budskap som att det vill amma, vill vara nära, är hungrigt, har bajsat, har tråkigt eller är trött. Det lilla barnets signaler och behov godkänns inte och det resignerar i stället för att fortsätta sina försök att kommunicera.

Sova hela natten ska passa alla barn. De som snabbt anpassar sig eller kanske är så nöjda att de faktiskt inte behöver någon sovträning i egentlig mening, får det uppskattande betyget ”duktiga” och ”smarta”. Föräldrar som inte får kuren att fungera får höra att de inte har en tillräcklig attityd av självklarhet. Bara de läser på tillräckligt och följer kuren så ska det ordna sig. Vuxna som bryter samman kan få råd som att mata barnen mer så att de är ordentligt mätta.

Vad gör man när ingenting fungerar då? Det måste väl ändå vara okej att ta till sömnkurerna när man går på knäna och inte fått sova sedan bebisen föddes? Jag säger nej. Det finns många sätt att vara en empatisk förälder, men att låta ett barn skrika och gråta som i sömnkurerna är inte ett av dem.

Mer läsning:
Lathunden för Sova hela natten
Kurbarnens hjälpforum på Anna Wahlgrens hemsida
Psykisk hälsa under spädbarnsperioden - ur Barnrapporten 1998

Många föräldrar har stora problem med barnens och sin egen sömn och känner inte att det finns några andra alternativ än sömnkurerna. I den fjärde delen av sömnspecialen tar vi därför upp en annan syn på sömn och hur man skapar sitt eget sömnarrangemang.

Artiklarna om femminutersmetoden och Sova hela natten finns publicerade i sin helhet i boken Nära föräldrar av Jorun Modén. I boken får du dessutom tips om hur man kan lösa olika sömnproblem.

Ibland undrar jag vilken planet jag lever på egentligen. Ofta på diskussionsforum på nätet så ifrågasätter andra föräldrar varför man vill sätta en etikett på sitt föräldraskap, om vi som samlas under benämningen NF/AP verkligen har ett behov av det. För alla är väl AP egentligen? De flesta ammar, har bebisen hos sig i sängen och försöker tillgodose barnets behov. När de läser på AP sajter som denna, verkar de flesta känna igen sig och håller med om det mesta som står här. Så vad är egentligen då skillnaden? Ja, det kanske inte är så lätt att sätta fingret på. Men när jag kommer ut i vardagen så finns skillnaden uppenbarligen där ändå.

Häromdagen läste jag i Föräldrar och barn nr 9 2005 om hur man får sin baby att sova. Där behandlades metoder som tex 5 minuters metoden, men också det naturliga alternativet ”närhet” som förespråkades av barnmorskan Louise Hallin. Hallin sa många kloka saker och mycket i artikeln var bra, men trots det lämnade läsningen en trist bismak. Tidningen presenterade närhetsmetoden som något alternativt och spännande, lite hissnande att någon vågar säga att det faktiskt är okej att låta barnet vara nära på natten och att livet måste få förändras när man blir förälder. Men samtidigt var de väldigt försiktiga i sina uttalanden, och det fick förstås inte vara jobbigt att ha barn. Åtminstone första året kunde barnet kanske få sova hos sina föräldrar?

Hallins råd följdes upp av ett hemma-hos-reportage hos familjen Holst där alla sov i samma rum, vilket verkade vara superalternativt i reporterns ögon. Tänk, kan man verkligen göra så? I ”närhetsfamiljens” gemensamma sovrum hade alla varsin egen säng. Ord som ”familjesäng” lyste med sin frånvaro i artikeln om närhetsmetoden. Visst hade de hittat en bra lösning som familjen trivdes med, men jag inte skulle nog inte kalla det för samsovning.

Missförstå mig rätt, ingen skugga över familjen Holst! De delar sovrum, är lyhörda för barnens behov och ger närhet och ömhet! Men när detta är vad Föräldrar och barn låter representera ”närhetsmetoden” så undrar jag var alla vi Nära Föräldrar passar in? Vi som har familjesäng och ofta nattammar tills barnet självmant slutar efterfråga det efter 1,5 – 2 år. Är vi så avvikande att vi inte ens finns med på kartan, undrar jag? Är det här det närmaste samsovning de kan komma?

I Föräldrar och barns värld är det inte tal om att dela säng och tryggt få krypa upp bakom pappas rygg på natten och få ligga hud mot hud om man 2 år. Och det är absolut inte tal om någon fri amning dygnet runt eller barnstyrd avvänjning. Visst håller jag med om mycket av det familjen i reportaget säger! De har många goda råd och kloka tankar att dela med sig av. På många punkter delar vi synsätt på barn och föräldraskap.

De talar om bland annat om vikten av att trappa ner på amningen mjukt och successivt istället för att sluta tvärt. Men möjligheten att fortsätta amma omnämns inte. Vi får också lära oss att om barnet inte har napp kan brösten komma att användas som napp ibland under lång tid framöver. Jaha! Jag som trodde att det var nappen som ges som substitut för bröstet, att amningen är originalet? 1-åringen i familjen ammas fortfarande (sic!) morgon, kväll och natt, men på sikt ska hon avvänjas. Familjen ser det som viktigt nu att 1-åringen kan somna utan bröstet.

Och om några månader får nog barnen eget sovrum och då får föräldrarna sitt sovrum tillbaka. Man riktigt hör mellan raderna hur reportern drar en suck av lättnad.

Lär man ett gråtande spädbarn självständighet genom att inte reagera? Ska man tvinga små matvägrare att äta, eller kanske låta dem skrika trots de är hungriga? De allra flesta moderna föräldrar är överens om att man inte ska försöka styra spädbarns mest grundläggande behov, som hunger och längtan efter närhet. Men märkligt nog regerar ett annat synsätt när det gäller barnens sömn. Det anses eftersträvansvärt och till och med nödvändigt att få sin bebis att snarast sova hela natten och gärna separerad från föräldrarna. Om barnet gråter, är det dags att ta fram sömnkuren, som om våra spädbarn drabbats av en sjukdom och behövde vård. Och visst låter det skönt med en metod eller manual som ska lösa hela problemet! Men vänta ett tag. Låt oss tänka över varför vi ser det här som ett problem över huvud taget och vad det är vi egentligen utsätter barnen för.

Vem har egentligen sömnproblem?
Frågor om sömn hör till de vanligaste på BVC och på diskussionsforumen på Internet. Det finns en anledning och det är att väldigt många föräldrar har barn med sömnproblem. Kanske är det snarare de själva som har sömnproblem, det kan vara knepigt att skilja på. Ämnet är brännbart. De föräldrar som tycker att de blivit hjälpta av en viss sovmetod vill inte tänka sig att de kan ha gjort något fel mot sitt älskade barn, utan anser ofta att hela familjens hälsa blivit räddad av sovträningen. Men i många familjer fungerar inte sovträningen som det var tänkt, dels beroende på att föräldrarna inte står ut med att höra barnets förtvivlade skrik, dels för att barnet inte ger med sig trots att föräldrarna följer instruktionerna de fått till punkt och pricka.

De sjuka sömnkurerna
Nästan alla föräldrar som försöker sig på sovträning säger att det är hemskt och att deras instinkter säger dem att det är fel. Men de väljer att inte lyssna på sina instinkter utan på de så kallade experterna, allt för att passa in i en kulturnorm där barnet sover sött i en egen säng och helst i ett annat rum. Få barn somnar spontant i sin egen säng, även om det faktiskt finns barn som redan från början trivs med att sova för sig själva. I västerländsk kultur anser man ofta att barn ska sova hela natten på samma sätt som en vuxen. Våra nära och kära frågar enträget om spädbarnet sover ”snällt” hela natten. Och vi blir oroliga och undrar om det är fel på bebisen som inte vill ligga i den nybäddade spjälsängen.

Vad är femminutersmetoden?
Femminutersmetoden rekommenderas ibland på BVC från fyra till fem månaders ålder. BVC har en broschyr som de delar ut till intresserade eller desperata föräldrar. Förespråkarna för femminutersmetoden menar att man måste vara säker på fördelarna med metoden för att lyckas (det är lätt att vackla när man hör sitt barn gråta förtvivlat) och att man ska förstå varför barnet protesterar. De menar att de flesta barn som från början fått somna själva också fortsätter med det (jag har inte sett någon statistik på detta), ibland med stöd av napp och en snuttefilt som luktar bekant. Här får jag bilder i huvudet av apungar som separerats från sina mammor och därför klamrar sig fast vid en pälsbeklädd docka, i brist på den äkta varan.

Gråt eller protester?
Barn som skriker förtvivlat och inte vill sova i egen säng kallar man för ”envisa”, även om man medger att det är ett naturligt beteende och ett rop efter närhet. Med femminutersmetoden säger man god natt vänligt och bestämt. Dörren lämnas på glänt och var femte minut tittar man till barnet – dock utan att ge det kroppskontakt. Varje gång upprepar man att barnet ska sova. De flesta barn orkar inte gråta i mer än en halvtimme, en evighet för ett litet barn. Jag skriver gråta med avsikt – många sömnkursexperter kallar gråten för ”protester” eller ”skrik” och jag tycker att det är ett försök att förminska att barnet verkligen är ledset. Säkert tycker föräldrar att det är lättare att stå emot ett barn som protesterar, då kan man inbilla sig att det är dags att börja sätta gränser, trots att ett spädbarn inte har begrepp för något så invecklat ännu.

Vad ger metoden för resultat?
Femminutersmetoden ska ge önskat resultat inom en vecka, att barnet slutar protestera” och somnar själv. Det är inte svårt att förklara varför detta sker. Om en förälder inte svarar på sitt barns signaler, ger det till slut upp sina försök att kommunicera och anpassar sig till situationen. Metoden är kritiserad men förespråkarna menar att det inte är någon fara så länge barnet är glatt när det vaknar nästa morgon. Här skulle man i Tomas Ljungbergs anda kunna argumentera att barnet tar till andra metoder för sin överlevnad: att underkasta sig föräldrarnas vilja och flörta med dem för att få fortsatt vård och beskydd. De långsiktiga effekterna på barnets självkänsla och utveckling har man inte studerat. Bebisen lär sig att det inte är någon mening att signalera sina närhetsbehov, att dess känslor inte är värda att tas på allvar. Få skulle drömma om att utsätta en vuxen för en motsvarande ”kur”. Vad sägs om att låta människor med ångest och depression gråta tills de inte orkar mer?
Det är inte säkert att vår syn på sömn är den enda rätta. Man kan fråga sig själv om schimpanser eller andra djur sovtränar sina ungar, eller om de kräver att ungarna ska sova själva? Människor i ursprungskulturer gör det definitivt inte, de sover med sina barn, det är det absolut vanligaste och fridsammaste sömnarrangemanget som finns.

När får vi broschyrer om samsovning på BVC?
Barn som tidigt lär sig att de egna känslorna inte ska respekteras kan säkert bli normala och klara sig fint i livet med västerländska mått mätt. Men i vårt samhälle finns mängder av barn som lider av stress, ungdomar som skadar sig själva, oförklarliga ätstörningar och vuxna som har svårt för att känna tillit. Glappet mellan generationer blir mer och mer markant. Dessa problem är ovanliga i samhällen där man samsover, bär sina barn och ammar fritt. Är det inte hög tid att reagera mot vår tids sanktionerade barnmisshandel?
Själv behöver jag dock inga andra argument än att mina barn inte ska behöva vara ledsna i onödan. När får vi se broschyrer om olika sovarrangemang för oss som vill vara nära våra barn och om samsovningens fördelar på BVC?

Sömnspecial del 2 handlar om samsovning i föräldratidningarnas värld. Därefter tar vi en titt på Anna Wahlgrens metod, Sova hela natten.

Artikeln om femminutersmetoden finns publicerad i sin helhet i boken Nära föräldrar av Jorun Modén. I boken får du dessutom tips om hur man kan lösa olika sömnproblem.