Jag har två barn, men jag har varit gravid tre gånger. Mellan mina två underbara döttrar fick jag ett missfall i vecka 13.

Det var planerat och välkommet, men den där riktiga förväntansfulla lyckokänslan uteblev. Jag mådde inte bra, frös hela tiden och kände mig allmänt nere. Så i vecka 11 började jag blöda. Det var inte mycket, men ändå. Jag ringde till Akademiska i Uppsala och fick en tid ”för säkerhets skull”.

Vill du se på skärmen, frågade gynekologen innan. Ja, sa jag först. Men så ångrade jag mig. Nej, jag ville inte se, för jag visste redan. Jag visste. Ja, sa gynekologen. Tyvärr så ser det inte så bra ut. Livmodern verkar liten för tiden. Sköterskan som var med klappade mig på axeln. Hur är det? Bra, sa jag. Jag klädde på mig och skulle vänta på att få blodprover tagna. Jag stod inte ut. Jag sa till min man som satt utanför med dottern att nu går vi! Nu, med en gång.

Vi åkte hem under tystnad. Den enda som pratade var dottern. Hon var tillräckligt stor för att förstå att något hänt med bebisen i mammas mage. Men mamma, du sa ju att det skulle bli en bebis. Ja, sa jag. Ibland tror man att man har en bebis i magen, men så har man inte det. Vad skulle jag säga? Vad kan en treåring förstå? Hur skulle jag kunna förklara, när jag inte själv förstod? Jag ville inte förstå. Ville inte.

Jag blev sjukskriven i två veckor. Jag hade fått tabletter som skulle göra att det som fanns kvar i mig skulle komma ut.

Jag ville inte ta dem, så jag slängde dem. Min kropp hade talat om för mig för länge sen att det var något fel. Jag litade på att den skulle göra vad som krävdes. De två veckorna var nästan till ände när det hände. På tre timmar var allt över och det fanns inget kvar. Min kropp var bara min igen.

Tiden som följde var tung och svår. Jag ifrågasatte mitt liv, mitt äktenskap och min framtid. Det var höst. Löven var röda och gula och regnet piskade mot marken. Sorgen över det som skulle blivit, men inte fick chansen, låg som en skugga över vardagen. Varför skulle det hända mig? Varför skulle det få hända någon? Hur kunde Gud eller ödet eller vemsomhelst låta sådant ske?

Men så plötsligt en dag kändes livet nästan som vanligt igen. Jag fikade med mina arbetskamrater, lekte med min dotter ute i snön, vattnade mina vissna pelargoner och drack varm choklad med tjock vispgrädde. Jag var tillbaka igen. Inte tillbaka där jag började, utan längre fram på vägen. Jag var fortfarande jag, det var bara livet som tagit en omväg.

Kommentera Isas blogg nedan eller diskutera i forumet!

Storasyster var 4,5 år när lillasyster föddes. För att förbereda henne för förändringen så hade vi köpt böcker om Busiga Bebben och pratat mycket om hur det skulle bli när lillasyster/lillebror skulle födas. Hon hade övernattat på prov hos farmor och farfar ifall det skulle bli aktuellt under förlossningen. Vi trodde vi var förberedda, men det visade sig att vi hade fel.

Så föddes lillasyster en mild vinterdag och först var storasyster glad och nyfiken. Men allt eftersom dagarna gick så märkte jag att storasyster blev mer och mer dämpad och fundersam. Till slut frågade jag vad som bekymrade henne. Först ville hon inte svara, men så sa hon: ”Mamma, vart ska jag ta vägen nu?” Jag frågade vad hon menade och fick ett svar jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig och som etsat sig fast i min hjärna. ”Ni vill bara ha ett barn, så nu måste ju jag flytta”.

Älskade lilla barn. Min lilla söta rara flicka trodde att hon inte längre hörde hemma hos oss. Det skar som en kniv i hjärtat och jag höll på att börja gråta. Jag såg på min man som stod handfallen bredvid soffan. Jag såg på pepparkakshuset med non-stop på taket och glasyr på väggarna som min dotter gjort hos dagmamman. Min dotter hade velat hålla pepparkakshuset när vi tagit foton av familjen på kvällen. Plötsligt förstod jag. Hon var stolt över pepparkakshuset, hon ville visa vad hon åstadkommit, att hon också var viktig och räknades. Jag svalde tårarna, tog min dotter i knäet och förklarade för henne att kärleken rymmer hur många som helst. Att hon ska bo hos oss resten av livet och att hon alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta eftersom hon är min första dotter. Och det kan ingen ta ifrån henne. Nånsin.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med den här berättelsen. Kanske att det vi vuxna tar för givet inte är så självklart för våra barn. Att hur vi än försöker förbereda dem inför livet så kanske vi inte alltid lyckas. Att det enda vi kan göra är att göra vårt bästa och sen hålla tummarna för att det är tillräckligt. Och att ett litet skevt pepparkakshus med non-stop och glasyr kan vara nyckeln till ett barns tankar.

Kommentera artikeln nedan eller diskutera vidare i forumet.

För nästan 5,5 år sen föddes min första dotter. Tidigt under graviditeten hade jag och min man diskuterat hur vi ville ha det när barnet kom. Vi var överens om att jag skulle ta hela föräldraledigheten förutom pappamånaden och sen stanna hemma med barnet så länge det gick. Det blev över fyra år. När föräldrapenningen var slut var jag hemma ett år obetalt, sen fick jag ett jobberbjudande jag inte kunde motstå. Jag hade turen att kunna anpassa mina arbetstider och jobba mycket helger och kvällar samt att min svärfar ställde upp som barnvakt när det behövdes. På så sätt behövde min dotter inte börja hos dagmamma förrän hon var fyra år.

Nu när jag ser tillbaka på de där åren så var det en tuff tid. När jag befann mig mitt uppe i det så tänkte jag inte på att vi hade det kärvt ekonomiskt, jag bara stretade på i förvissningen om att vi gjorde det som var bäst för vår dotter och att saker och ting en dag skulle förändras. Jag minns så väl det året jag var hemma obetalt. Det var året när jag inte hade råd att köpa hårfärg för att färga håret som jag alltid brukar göra. Det var året vår dotter var den enda i familjen som fick nya kläder, köpta på second hand. Det var året min dotter var den enda i släkten som fick julklappar. Det var året vi inte kunde gå på bio eller gå ut och äta en enda gång. Det var året vi inte kunde köpa något gott till lördagen utom när min mamma stack till oss en extra hundring.

Alla pengar vi hade gick åt till nödvändiga utgifter. Faktum är att vi gick back varje månad. Som tur är hade mina man sparat lite i aktier innan han träffade mig och vi tog lite av de pengarna varje månad.

Men, och det är ett stort men, det var också året då jag fick sitta med min dotter insvept med i en filt på trappan när åskan gick och regnet öste ned. Det var året jag fick se på Magnus och Myggan varje dag på video. De var året när jag fick läsa Richard Scarrys böcker om Jan Banan, Dagge Daggmask och Stora Flora. Det var året jag fick umgås varje dag med min lilla flicka och se henne ta sig fram här i livet med både skratt och tårar. Och det var värt det, det var värt varenda sekund!

Så när min dotter var 2,5 år blev jag erbjuden ett halvtidsjobb. Vi var i valet och kvalet. Vi insåg att en sån chans tackar man inte nej till, men samtidigt så ville vi fortsätta ha dottern hemma. Det hela löste sig genom att hennes farfar erbjöd sig att hoppa in när det behövdes. Jag jobbade som sagt mest kvällar och helger när pappa var hemma och sen var hon hos farfar 6-8 timmar i veckan. Under 1,5 år fortsatte vi på det viset, men sen började min dotter klaga över att hon aldrig hade någon att leka med. Då fick hon börja hos dagmamma 15 timmar i veckan. Det kändes skönt att vi kunnat vänta tills hon kunde fatta det beslutet själv.

Så i vintras kom lillasyster. Vi är fast beslutna att hon också ska få vara hemma så länge det går och så länge hon själv vill. Nästa år kommer min man att vara föräldraledig och sedan efter sommaren börjar pusslandet igen. Vi hoppas att kunna göra det tills hon åtminstone fyller 3 år. Den här gången har vi det bättre förspänt. Min man har ett nytt jobb med bra betalt och jag kommer att få utökad tjänst (på helgen) när jag återgår till jobbet. Den här gången kommer vi både att ha det bra ekonomiskt och kunna njuta av att vara med barnen. Och jag kommer till och med att ha råd att färga håret. Vad sägs om rött? ;o)

Välkommen att kommentera artikeln nedan eller diskutera i forumet!

Den första gången jag hör orden "det är underbart att amma" blir jag förvånad. Eftersom jag har ammat i ett par år är det märkligt att jag inte stött på uttrycket förut. På något sätt har jag tydligen helt missat det, det där som jag BORDE känna. "Åh, nu får du AMMA igen." säger en god vän. "Så Underbart!" Underbart? Jo, det är klart att man kan uppleva det på olika sätt, men... Underbart?? Det blir ingen tid till att utveckla ämnet, och jag inte tänker mycket mer på saken.

En annan god vän har precis fått barn. Sitt första. Vi träffas och hon undrar lite. Hur var det egentligen när jag började amma S? "Jo, när han väl började suga gick det hur bra som helst!" säger jag tvärsäkert. Jag ser på henne att det inte är vad hon vill höra, men det är ändå så jag minns tiden med min förstfödde. Vi pratar vidare. Hon har lite strul med amningen och visst är jag medkännande, men jag har egentligen ingenting att säga. Faktum är att jag inte känner igen mig alls. Amning är ju... underbart.

På väg därifrån får jag plötsligt en flashback. Den är så levande att jag stannar mitt i ett steg. Jag sitter i min säng, och jag gråter. Det är mitt i natten. Jag är fullständigt utmattad och har ett nyfött barn vid bröstet. Bröstet gör ont, men det är inte allt. Hela livet GÖR ONT! Han ska äta igen! Det är bra att han äter, han måste gå upp i vikt, snälla låt honom gå upp i vikt. Men... måste han äta så ofta? Och så länge? Och bara när jag sitter upp, hur jag än försöker med att ligga och amma? Jag står inte ut! Jag orkar inte en sekund till!

Ojdå. Var det så det var? Jag vänder och går tillbaka till den nyblivna mamman. "Vetdu", säger jag, "det där jag sa nyss, om hur det var att amma i början... det var nog inte riktigt sant. Om jag ska vara ärlig hatade jag varenda sekund." Hon lyser upp. Några månader senare skrattar vi gott åt minnet. Med tid, arbete, tålamod och mycket stöd från omgivningen har amningen ordnat upp sig för henne, precis som den gjorde för mig en gång i tiden.

Då och då stöter jag på mammor som faktiskt tycker att det är underbart att amma. Roligt, härligt, underbart för dem! Själv blir jag fortfarande, efter fyra års amning, lika förvånad när någon säger just de där orden tillsammans, "underbart att amma". Mysigt, praktiskt, rofyllt - javisst! Och även gräsligt, hemskt, outhärdligt. Om man undantar just "underbart" har jag upplevt hela skalan. Måtte jag i fortsättningen komma ihåg det spannet! Måtte jag aldrig igen låta en nybliven mamma tro, att hon är den enda i hela världen som inte känner att "Amning Är Underbart".

Kommentera Tinas artikel nedan, eller diskutera med oss i forumet!

Vi kommer hem efter en dag på stan, en dag då vi har träffat massor av barn och vuxna i lekparken och därefter gått och handlat. Så fort jag har fått av storsyster (2 ½ år) kläderna och hjälpt henne att gå på toaletten, meddelar hon att hon ska vila, springer iväg och lägger sig i soffan. Det ser mysigt ut och hon suckar nöjt. Det är bara en tidsfråga innan hon kommer att somna. Jag sätter mig på soffkanten och smeker henne över håret. Då kommer det.
”Nej. Du ska gå.”
Jag blir både konfunderad och glad! Det är första gången hon har uttryckt i ord att hon behöver en stund för sig själv. Säkert för att det har varit en så stimmig dag. Jag minns hur jag kunde gå raka vägen till mitt rum för att få vara ifred efter en dag i skolan när jag var liten. Ända tills jag blev vuxen såg jag mig själv som lite av en ensamvarg bara för att jag hade det här behovet av att få gå undan efter att ha bombarderats med nya intryck under dagen. Och jag tänker att Nära föräldraskap handlar precis lika mycket om att respektera ett barn som vill vara ifred som att ta upp det barn som längtar efter närhet.
”Självklart”, säger jag, drar upp täcket på min lilla dotter och tassar därifrån.

Lämna dina kommentarer nedan eller diskutera i forumet.

Alla mina nära och kära och alla inte lika nära och inte lika kära kan nu dra en lättnadens suck. Mona ammar snart inte Lilja längre...! Det har börjat gå längre och längre mellan amningstillfällena och de senaste gångerna har jag bara ammat för att tömma tutten lite, eller för att Lilja har haft ont i magen på natten.

Jag har nekat henne tutten några enstaka gånger, men förutom det har Lilja själv kommit ifrån amningen. Hon får ju välling med och det har ju också gjort sitt till, men även den håller vi på att avveckla. På nåt vis finns det liksom inte plats för en tutte längre mellan alla måltider och tupplurarna. Lilja söker inte efter bröstet heller, inte ens när vi ligger nära och jag bara har behå på mig och det är ju uppenbart att det är på väg bort då.

Det har varit en kamp. Amningen har för mig i mångt och mycket varit en kamp, men med en lång period av enbart njutning emellan. Men Liljas liv startade med en kamp för att få igång intresset och kunskapen att äta. Vi kämpade i två veckor med sond i lilla näsan och jag och sjukhuspersonalen blev svettiga av våra försök att lägga Lilja till bröstet. Jag hade dessutom i månader efteråt såriga bröstvårtor med jämna mellanrum, men ingen av oss gav upp.

Jag ammade Lilja närhelst hon ville ha och hon gick upp fint enligt BVC:s kurva. Men när hon närmade sig fyra månader började BVC tycka att det var dags för smakisar. Det tyckte inte jag, så jag "förhalade" smakispremiären så gott jag kunde. Hon fick ett par skedar gröt en gång, men det var inget jag själv tyckte var dags, utan jag gjorde det för att "så ska det vara".

Min mamma dog i november och då hade jag en "godkänd" anledning att slippa börja med smakisar - det var ju så mycket med allt, ensam anhörig som jag var... Så vi ammade på en tid till, men vid jul, när Lilja var över sex månader lyckades hon med sin propaganda, BVC-tanten, och en ny era började. Eran som jag i efterhand kan döpa till "Tiden då Lilja ratade allt utom tutte, trots mammas och pappas idogda försök", eller "Tiden då Liljas vikt stod stilla eller gick nedåt igen" eller "Månaderna då varje matsituation innebar oro, ledsna miner och nästintill tvångmatning"...

För att komma tillrätta med Liljas viktnedgång i samband med införandet av smakisar rekommenderade BVC välling efter varje måltid. Det ville inte jag, jag ville försöka amma upp hennes vikt efter varje måltid och BVC gav mig en "deadline" - visar vågen att min mjölk inte kan få Lilja att gå upp i vikt tills ett visst datum - då måste jag börja med välling.

Så jag ammade. Och ammade. Och ammade. Jag trodde verkligen att mina enträgna försök att få upp Liljas vikt med min egna mjölk hade funkat. Men inte. Jag glömmer aldrig reaktionen hos personen som var med när vi vägde Lilja den gången. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag blev gråtfärdig. Där stod jag, en liten mamma med en liten tjej och ville förtvivlat att dottern skulle klara sig på smakisar och min bröstmjölk men det gick inte längre. Och så den reaktionen från personen som grädde på moset. Inte roligt alls.

Så jag slutade amma efter måltiderna och Lilja fick välling istället. Det tyckte hon om direkt, så det får man ju vara glad för. Välling och tutte var det enda som lilla fröken verkligen kastade sig på med vällust. Det som kom på sked var totalt ointressant. Tänk om jag hade vetat då, vad jag vet nu. Att det faktiskt FINNS barn, som inte är redo för mat i samma tid som normen säger. Vad mycket oro och tråkiga matstunder vi hade kunnat besparas då!

När Lilja var runt sju-åtta månader började de kommentarerna komma igång och sedan dess har det fortsatt... "Hon börjar se lite stor ut i din famn nu" "Ska du verkligen fortsätta amma?" "Det är väl dags för henne att slippa den där tutten nu" "Du har väl bara blask i de där nu." Allt jag har hört finns fortfarande kvar klockrent i mitt huvud. Alla tråkiga kommentarer, alla pikar och menande blickar.

Vi lever lyckligtvis i ett fritt land. I ett fritt land kan man ju tycka att en mamma och ett barn som trivs med amningen borde kunna fortsätta med det utan att behöva höra kommentarer till och från. Man kan aldrig tvinga ett barn att dia. Ett barn som inte vill ha bröstet spottar ut bröstet. Det är dit Lilja har kommit nu. NU har hon kommit dit och inte vid 6 månader, inte vid 10 månader och inte vid 14 månader. NU, vid 16 månader är hon redo att sluta amma, och det visar hon. JAG tycker att det är tråkigt, jag säger inte annat, och jag tycker att hon gott hade kunnat fortsätta ett tag till för immunförsvarets skull, men jag tvingar henne inte! Vissa har trott att jag har tvingat mig på Lilja "Här lilla gumman, öppna nu munnen nu ska mamma ge tutte!!" men så är det inte. Lilja har diat för att hon har velat. Jag har ammat för att jag har velat. Svårare än så är det inte.

För ett par veckor sedan satt jag på en buss och pratade med en kollega från skolan där jag vikarierar ibland. Hon frågade hur gammal min dotter var och så sade hon "Men du ammar inte längre eller?" (Att ens förutsätta det i frågan visar ju hur Sveriges inställning till långtidsamning ser ut!) När jag svarade ja sken hon upp och berättade att hon hade ammat sina bägge söner i nästan två år och hon tyckte att det var så roligt att höra att jag fortfarande ammade. När lillebror hade fötts så var storebror nästan tre år och hade suttit och tittat på vid ett amningstillfälle och sett drömmande ut. Min kollega hade frågat "Vill du smaka?" och storebror hade nickat med stora ögon. Han lade sig tillrätta och tog en slurk. Så såg han upp på sin mamma (hon glömmer aldrig det ögonblicket, berättade hon) och sade "Ååh. Det var gott!" och så dök han ner igen en kort stund. Efter den gången frågade han inte efter bröstet nåt mer, utan det räckte med den gången.

Det var hemskt skönt att träffa någon som faktiskt delar min uppfattning. Annars är jag förpassad till likar på internet, och det är också hemskt skönt att de finns, men att träffa någon "riktig" person var underbart! Alienkänslan över mig mattades en del.

Men nu är amningen som sagt snart avslutad för min del. Skönt va? Nu slipper ni klaga och tycka att jag är äcklig. Lugn och ro från och med nu.

När jag, tretton år efter mitt första, blev gravid med mitt andra barn var amningen det jag såg fram emot allra mest. Jag mindes hur praktiskt jag tyckte det var att amma; bröstmjölken var ju alltid med och den är miljövänlig, billig, har alltid rätt temperatur, hygienisk och snyggt förpackad inte att förglömma, hahaha! Amningen är en enkel källa till närhet, den funkar som tröst, sövning och mysfaktorn är hög och allt det där. Jag tänkte mig att jag ville amma tills han själv valde att sluta, i allafall de två första åren i enlighet med WHO:s rekommendationer.

Den lille gossen anlände med dunder och brak två månader för tidigt och det tog fyra månader att få amningen att flyta på någotsånär felfritt. Efter allt nedlagt jobb på att få amningen att fungera kändes det som att jag aldrig skulle vilja sluta, det var ju underbart när det klaffade! Men ganska snart efter förlossningen började vi diskutera syskon. Vi är ju inte purunga längre och det tog lite tid för oss att bli gravida. Vi bestämde oss för att försöka så fort min kropp sparkade igång och det visade sig bli mycket snart, trots mycket intensiv helamning. Fem månader efter sonens födelse var jag gravid igen.

Innan den här situationen uppstod hade jag aldrig ens tänkt tanken på att man kunde amma syskon. Jo tvillingar förstås, men inte att man kunde amma under graviditet och sedan amma både det stora syskonet och den nya bebisen. Det var på forumet alltforforaldrar.se som jag kom i kontakt med termen syskonamning för första gången, och det är jag oändligt tacksam för, annars hade jag nog aldrig tänkt tanken på att fortsätta!

Intresset för detta fenomen, som jag aldrig förr sett eller hört talas om, steg och jag läste det jag kom över. Min upplevelse är att det är ganska ovanligt och något som inte heller är så uppmuntrat inom mödravården, många mammor får order om att sluta amma vid inskrivningen på MVC. Skrämselpropaganda från vården och misstrogenhet från familj och vänner i kombination med en nygravid kvinnas vilja att göra ”det bästa” för sitt väntade barn leder nog till att många potentiella syskonamningar slutar där. Jag blev dock fast besluten att både ha kakan och äta den. Jag frågade runt lite på diverse amningsfora på Internet och fick i allafall lite på fötterna så jag kunde upplysa en frågande omgivning om hur det skulle fungera rent fysiologiskt. Den praktiska och den mentala biten hade jag däremot inte en susning om! Vanliga kommentarer var tex:
”risken för missfall är mycket högre om man ammar under graviditeten”, ”men då kommer ju storasyskonet ta all mjölk för bebisen!”, ”blir inte storasyskonet svartsjukt när det kommer en bebis som också ska ligga vid bröstet?”
Envis som jag är gick jag in i syskonamningen med inställningen: ”men hur svårt kan det vara egentligen?” Jag bestämde mig för att kasta mig hals över huvud rakt ut i det okända. Skulle det inte funka fick jag väl ta tag i det då.

Det väntade barnet föddes en månad för tidigt när storebror var 13½ månad. Jag förlöstes med kejsarsnitt och tjatade hem oss efter 36 timmar. Amningen kom igång efter ett dygn helt utan rootingreflex och har funkat felfritt sedan dess. Jag måste säga att det inte kunde varit lägligare för syskonamning än när jag kom hem från BB, storebror var supermammig och lite orolig över detta konstiga som hände – mamma borta och kommer hem med ett gnyende knyte! – och han hade ett extremt stort närhetsbehov. Genom amningen kunde jag enkelt ge honom närheten samtidigt som lillebror och de fick en chans att bekanta sig. Som vi alla vet kräver dessutom en nyfödd ofta rätt mycket tid vid bröstet och det är inte det lättaste att hinna med om man också har ett syskon hemma som kräver sitt. Dubbelamningen blev min räddning och mitt andningshål. När allting körde ihop sig satte jag mig med bebisen i soffan och sen fick storebror klättra upp och ta det andra bröstet. Inte ett spår av svartsjuka så långt ögat nådde, tvärt om var det som den allra naturligaste sak i världen.

Nu har det gått fyra och en halv månad sedan den dagen vi kom hem från BB och så här i backspegeln kan jag bara säga att jag är mycket lyckligt lottad som fått uppleva detta och att jag är glad att jag följde mina instinkter och fortsatte amma. Att se båda sina små gossar vid varsitt bröst, hållandes hand... ja... hur beskriver man den känslan? Jag vet inte, men himmelrike på jorden ligger i allafall nära!

Anne Liljeblad (aka Pallas)