Forumet håller öppet som vanligt kring jul och nyårshelgerna, men bloggen gör ett uppehåll till första veckan i januari. En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskas alla läsare och skribenter!

I Sverige har vi en tradition av att börja tidigt med smakportioner, små teskedar med lösa puréer som barnet ska få under lång tid för att vänja sig vid mat. Men behöver det vara så? Och är det verkligen det bästa sättet?

Min uppfattning är att ”matträning” med små smakportioner av samma sort dag efter dag är en teknik som utformats utifrån förutsättningen att vi börjat introducera mat innan barnet fysiskt varit riktigt redo för fast föda. Om man istället väntar in barnets mognad så tror inte jag att samma behov av det finns. Barnet kommer att äta utan en massa träning, ”vänjning” och krångel. Studier från Honduras har också visat att när man börjar senare med mat så kommer barnet snabbt upp i större mängder, efter några månader är den senare gruppen ikapp, man vinner alltså inget på att ”tjuvstarta”. De här pyttesmå teskedarna kan störa upptaget av näring från bröstmjölken om man börjar "träna" innan magen är riktigt mogen för fast föda. Detta är i sig ett argument för att det är viktigt att låta barnet visa vägen, och inte börja med mat innan barnet visar mognad.

Faktum är att inte finns någon forskning som stöder påståendet om ett "smakfönster" vid 4 månader. Men det är en mycket seglivad myt och livsmedelsverkets rekommendationer om 6 månaders helamning möter tyvärr segt motstånd inom barnhälsovården. När barn är redo för fast föda varierar, precis som att barn lär sig gå vid olika tidpunkt. Om du låter ditt barn visa vägen, så behöver inte 4,5 månader vara för tidigt, precis som 8 månader inte behöver vara sent. Medelåldern infaller just vid 6 månader, det är en rejäl ”puckel” i statistiken vid 6 månader, och därför har WHO valt att rekommendera att man börjar med matintroduktionen runt 6 månader. Rekommendationen utgår från barns fysiska mognad och utveckling, den är global och har alltså inget att göra med det faktum att det är svårt att ge ersättning på ett hygieniskt sätt i u-länderna. Ibland förväxlas de här sakerna i debatten.

Jag är övertygad att det förhåller sig med mat som med allt annat: att krypa, prata, lära sig gå osv - att barn utvecklas i olika takt. En del är tidiga, andra senare. Samt att det är viktigt att ta det i deras tempo, inte stressa eller forcera. Och visar barnet tydligt att det redan är moget för fast föda så är det ju å andra sidan inte att stressa! Men det här med att träna och vänja, det tror jag inte är nödvändigt om barnet är moget för mat, utan mer ett tecken på att man börjat innan barnet är redo.

Båda våra barn har börjat smaka mat vid 6 månader och båda har ätit med god aptit. Till mitt första barn gav vi puréer. Olika saker från dag till dag: mango, aprikos, potatis, palsternacka, kiwi, banan, morot, broccoli, majs, äpple … Hon slukade glatt en halv burk redan första gången! Jag blev lite förskräckt och trodde att det skulle kunna störa amningen. Idag hade jag nog inte varit så orolig för det, tror jag. Jag tog det lite lugnare genom att inte ge mat varje dag först, utan allt fler dagar i veckan tills hon åt en liten lunch varje dag runt 7 månader. Vid 9 månader tror jag så fick hon två mål mat om dagen, och vid 11 månader så började hon få frukost med oss också. Jag fortsatte amma henne fritt, bortsett från att jag jobbade en del från 1 års ålder, då var jag ju inte alltid tillhands. Vi har serverat mat, men aldrig styrt eller begränsat amningen, inte "bytt ut" något mål. Barnen har själva fått trappa ner på amningen i sitt eget tempo. Framförallt efter 1-årsdagen så har de glesat ut på amningstillfällena. Det första året ammade jag ofta, samtidigt som hon var matglad och åt med god aptit. Det första året bör maten, enligt WHO:s rekommendationer, vara ett komplement till amningen, inte tvärtom, och vi kände ingen brådska. http://www.amningshjalpen.se/radgivning/tillvanjning.htm

Min yngsta har vi provat ett för oss nytt sätt. Hon har huvudsakligen fått äta familjens mat från start. Det har varit jättehäftigt och funkat så bra! Man kan helt enkelt låta barnet sitta med vid måltiderna och bara ge det möjlighet att börja äta när det själv är redo. Det känns bra att hon själv får styra. Fast de första gångerna vi lade mat framför henne, så visste hon inte vad hon skulle göra med den. Först några veckor senare så började hon ta för sig. Det kan också vara ett sätt att undvika att man misstar barnets allmänna nyfikenhet för matintresse. Då märker man, som vi, att det kanske inte var riktigt dags så tidigt som vi trodde först. Eller så visar barnet att det faktiskt är redo för att äta. Lilltjejen satt med vid bordet när vi åt, och fick äta fler gånger per dag än vad storasyster gjorde i början. Men hon åt å andra sidan mindre mänger; det hon själv plockade i sig.

Vi har gett bröd, mosat pasta med gaffel till en början så att det blev hanterbara smulor (vid 8 mån klarade hon hela pasta penne första gången), ris, en hel ljummen kokt potatis, avokado i stora klyftor, en halv banan, ett saftigt päron, riven morot, riven ost – ja hon har till och med smakat havregrynsgröt med händerna i gång - mycket kladdigt! *s* Hon har oftast fått halvmjuka saker som hon får hålla i handen och gnaga på själv, eller bitar att plocka i sig. När vi ger familjens mat så brukar vi salta direkt på våra tallrikar istället, och inte krydda så starkt eller krydda vid bordet. Ibland gjorde vi en separat bebisportion också. När vi gjorde Chili con carne så kokade vi lite köttfärs i en egen kastrull, och serverade med lite majskorn till.

Ett bra sätt att introducera gluten i lugn takt och lagom mängd är genom små bitar av bröd och pasta. Välling är en onödig produkt när man ammar (bröstmjölken är nyttigare och faktiskt mer näringsrik) och har nackdelen att det konkurrerar med och lätt stör amningen. När man ger välling äter barnen i allmänhet en halv till en hel flaska redan första gången, och det blir en chockintroduktion av gluten. Vill man ge något likvärdigt så kan man ge barngröt, det blir oftast en mjukare introduktion. Nappflaska är inte heller något måste. Vi har gett vatten till maten i glas eller apotekets drickskål. Vill man ha med vatten en varm dag så kan man ta med en PET-flaska med vatten och drickskål i skötväskan eller lägga under vagnen.

Jag betvivlar dock ”sanningen” att barn behöver antingen järnberikad välling eller gröt. Järnet i bröstmjölken är betydligt mer lättupptagligt och det tillgodogör sig barn mer effektivt. Välling och gröt är inte heller de enda järnberikade livsmedel, det finns fruktpuréer med tillsatt järn också. Men i vår del av världen har vi obegränsad tillgång på mat och goda råvaror. Själv väljer jag hellre att ge riktig mat - kött och grönsaker, broccoli är tex mycket järnrikt. Eller varför inte servera blodpudding ibland.

Jag tror att vi ofta är överdrivet rädda för att barn ska sätta i halsen. Det måste ju ändå vara meningen att barn ska kunna äta mat, att den ska sväljas ner i matstrupen, inte i luftstrupen? Ett tips är att undvika "sätta-i-halsen-stora” bitar. Hårda äpplen skulle jag hellre riva än tärna. Annars föredrar jag att ge en hel frukt, grönsak eller smörgås som barnet får suga och gnaga på och själv styra storleken i mån av tänder och med sin egen lilla mun. När hon får gnaga själv (utan tänder) så styr hon ju också hur stora bitar hon ska ta loss.

Jag har också upptäckt hur duktig hon är på att putta ut för stora bitar själv med tungan. I början var jag ovan och lite ängslig ibland om hon åt på en stor brödbit eller riskaka, det var ju nytt för mig det här sättet att introducera mat. Men med tiden så har jag blivit allt lugnare och jag märker ju hur bra hon klarar det. Vid ett tillfälle stoppade hon en Playmobil leksak i munnen. (Det råkade faktiskt vara en liten bärsjal av plast, lustigt nog! ;-) )Det var inte roligt, men jag fick åtminstone inte en känsla av panik, som hennes storasyster stoppat något i munnen. Jag kunde hålla mig ifrån att börja gräva i munnen på henne och lät henne mata ut saken med tungan, och då var det lätt att få ut den.

En förklaring som ofta ges till att man bör ge samma smakportioner en hel vecka i sträck är att man ska kunna upptäcka om tål maten. Vi har inga allergier i min familj, så det är inget jag oroar mig speciellt mycket för själv, och jag ska medge att jag inte är speciellt inläst på just det ämnet. Men jag tycker ändå att det är lite märkligt att vi ska utgå från att vårt barn är allergiskt när vi själv inte haft några allergier alls. Det är kanske ett bra sätt för familjer som har mycket allergier, men ska det verkligen ges som ett generellt råd? De flesta barn och vuxna är väl ändå inte allergiska? Om barnet reagerar på något det ätit så är det ju faktiskt inte alldeles omöjligt att tänka igenom vad man ätit det senaste dygnet. Och sedan hålla extra koll nästa gång man äter det. Jag har en känsla av att vi har en tendens att krångla till allt som har att göra med spädbarnsvård och barnuppfostran mycket helt i onödan. Nya maträtter provar man ju hela livet! Inte gör man likadant när en 1-åring ska introduceras till tex sill - bara sill hela veckan? *urk*

http://www.amningshjalpen.se/radgivning/smakprov.htm
http://www.who.int/inf-pr-2001/en/note2001-07.html
http://www.slv.se/templates/SLV_Page____8456.aspx

För bara några dagar sedan funderade jag över om det var dags att avvänja min 11-månaders dotter från nattamningen. Vi hade sovit sämre än vanligt i flera veckor. Förkylningarna har avlöst varandra under vintern och samtidigt har den yngsta dottern börjat amma oftare än vanligt, upp till fem gånger på natten i stället för en eller två. Dessutom gnydde hon högt och gällt när hon ville ha bröstet så att jag vaknade med ett ryck. När hon väl kom till bröstet, bet hon i bröstvårtan med sex nya tänder så att jag blev alldeles klarvaken. Jag kände mig tröttare och tröttare för varje natt. På dagen behövde jag finnas till för barnen, varje kväll behövde jag jobba i ett par timmar och ekvationen gick inte ihop.
Var det alltså dags att sluta med nattamningen och försöka få henne att förstå att amning endast sker under dagtid? Bra idé, jag vill sova, var det enda budskap min hjärna skrek om och om igen. Men det kändes inte helt och hållet rätt och innan jag bestämde mig för hur vi skulle göra, hejdade jag mig en stund. Det slog mig plötsligt att jag själv hade frågat mig i en text om störd sömn verkligen är lika med förstörd sömn. I andra kulturer är det vanligt med nattamning och så vitt jag vet beklagar man sig inte över sömnbrist. Kunde det vara så att jag blev störd delvis för att jag tagit till mig av omvärldens åsikter att man måste sova i en oavbruten följd för att känna sig utvilad nästa morgon? Jag tänkte också på en väldigt klok mamma som en gång sa till mig:
"Efter småbarnsåren inser man att väldigt mycket handlar om faser i en liten människas liv. Ingenting varar för evigt."
Jag försökte sätta mig in i min egen dotters situation, vad det innebär att vara en liten människa som vill amma om natten. Hon har utvecklats enormt mycket under den senaste månaden, hon visar väldigt tydligt att hon är intresserad av att börja gå och hon har inte långt kvar. Just när spädbarn befinner sig i en intensiv utvecklingsfas, som före krypande eller gående, är det vanligt att de vill amma mer. Dels är de så upptagna av att utforska världen att de knappt hinner amma, dels känns det kanske särskilt viktigt att få tanka trygghet efter utforskningsexpeditioner som kan sträcka sig ända från de lockande köksskåpen till den djupaste garderoben. Det slog mig plötsligt hur liten tid hon har kvar som spädbarn, att hon är alldeles på gränsen till att bli koltbarn, eller ”toddler” som man säger på engelska. ”Toddler” betyder ”en som tultar”. Vilket utvecklingssprång ett barn tar mot slutet av sitt första år!
Plötsligt visste jag så säkert. Jag ville inget hellre än finnas till för henne när hon nu sökte den trygghet hon behövde. Kanske skulle hon kunna få den i en famn också, men hennes förstahandsval var bröstet. Jag bestämde mig för att bli mer lyhörd. Att ge henne bröstet så fort hon visade minsta tecken på att vilja det. Den kvällen väckte jag henne försiktigt när jag själv gick och la mig och hon ville gärna amma en stund. Under natten ammade hon lika ofta som dagarna innan men med en viktig skillnad: hon gnydde inte och bet mig inte. Genom att bestämma mig för att vara mer uppmärksam på hennes behov, la jag henne till bröstet innan hon blev upprörd. Vi sov gott mellan amningstillfällena och jag njöt av att vara med mitt barn. På morgonen när jag vaknade kände jag mig utvilad! Under några nätter fortsatte hon att amma så här ofta, sedan blev det mer sällan igen.
Det finns ett råd som står i Sears’ The Baby Book, ”If you resent it, change it”, ett råd som ofta är bra. Men den här gången var det min attityd som behövde ändras. Jag behövde tänka om, inte lära mitt barn nya vanor. Jag säger inte att det här är lösningen för alla, men det var en lösning för oss, i just vår situation. Och i dag tog min lilla tös tre steg alldeles på egen hand, ett av de fantastiska ögonblick som jag aldrig kommer att glömma.

Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera i forumet.

Går Nära föräldraskap och dagis över huvudtaget ihop för små barn? Det var med stor vånda vi accepterade en dagisplats för vår då ett år gamla son. Vi tyckte egentligen att han var väl liten, men alternativet hade förmodligen varit att vänta ett år till. Det hade inte fungerat för oss. Vi valde ett minimalt antal dagar. Sonen går tre förmiddagar i veckan. Med gråten i halsen påbörjades inskolningen. Pappan fick ta den första veckan.

Utifrån sonens personlighet trodde jag nog att dagis skulle kunna fungera för honom. Han är glad, social och viljestark. Han är väldigt tydlig med vad han vill och tar motgångar med hyfsat jämnmod. Samtidigt är han mammig och var inte van vid att bli passad av andra. Det visade sig att sonen fullständigt älskade utevistelsen på dagis. Glad och smutsig som en gris tumlade och sprang han runt på gården.

Värre var det med matsituationen. Att sitta ner och äta med de andra passade honom inte alls. Vi började med att stryka frukosten, så att det inte både blev lämning och matsituation amtidigt. Luncherna var fortfarande katastrof och vi var beredda att stryka dem med. Ge det tid, rådde personalen. Sedan kom de själva på lösningen. Sonen var helt enkelt helt utmattad när det var lunchdags. De införde en egen sovpaus för honom i vagnen ute. Vi kunde andas ut.

Nu, med snart en termin till ända, kan jag summera att det har gått över förväntan. Personalen har varit lyhöra och sett till sonens behov. De låter honom sova om han behöver, matar honom med banan om det behövs. Det som återstår är att han skall sova tillsammans med de andra barnen, men det är ingen brådska. Hellre än att det blir gråt och panik vid sovningen för sonen, som helst snuttar sig själv till sömns eller somnar i vagnen eller bilen, men aldrig har somnat själv, lägger vi till ytterligare förmiddagar efter jul.

Min slutsats utifrån detta är att nära föräldraskap och dagis fungerar. Det kanske inte är den bästa av världar, men det är så vårt samhälle ser ut idag för många människor. Jag tror inte att min son tar skada av att gå på dagis. Kombinationen av hans personlighet, ett bra dagis och att vi föräldrar anpassar omständigheterna efter hans behov gör att jag tänker att det tillför honom något.

Kommentera artikeln nedan, eller kliv in på forumet och diskutera!

Jag tillhör inte "kategorin" Nära Föräldrar i den bemärkelsen att jag har burit mina barn i sjal, samsovit eller ammat länge. Inte för att jag inte har velat bära i sjal, men jag hade helt enkelt inte hört talas om sjalar att bära i. En Babybjörn bärsele lånade jag och FY vad jag tyckte det var bökigt. Dessutom vi burit våra barn i armarna, men de har trivts bäst på golvet på en filt (ej babysitter). Men sjal hade jag definitivt använt om jag läst om det. Det kanske inte är för sent till min 1-åring, men hon vill nog knappast sitta i den nu.

Inte för att jag inte velat samsova, för det ville vi i alla fall innan vi fick barn, men det visade sig att jag, min sambo och framför allt vår äldsta dotter inte kunde sova alls på nätterna. Vi provade allt möjligt innan vi lade henne i egen säng och vi fick en ny bebis. Mamma och pappa saknade henne naturligtvis men utan kurer och skrik sov hon som en stock från första försöket. Sedan köpte vi hus och bröt sovfriden, dottern var då 8 månader och ville inte sova i sin säng i sitt rum. Hon protesterade vilt och vi försökte först med sängen i vårt rum innan hon till sist fick sova i vår säng. Det var precis vad hon ville och alla var lyckliga. Anledningen till att jag inte provade det först var för att det var det sista jag kunde tänka mig att hon ville.

Efter ett halvår av samsovning och mycket mys ville hon inte sova i vår säng längre. Provade spjälsängen men FY vad den var otäck tyckte hon. Den plockades ner och en lång månad av sömnproblem följde. Sedan kom vi på att vi hade en växasäng i förrådet som vi ärvt efter min systerdotter. Kärlek vid första ögonkastet blev det för vår dotter, så nu somnade hon glatt i sin säng efter den dagliga rutinen med bokläsning och mys med mamma eller pappa. Vi stannade hos henne tills hon somnat. Men från den dagen så kommer hon alltid på småtimmarna och kryper ner hos oss. Tiden har varierat under åren men hon är SÅ välkommen.

När vi fick vår yngsta dotter för ett år sedan så visade det sig att hon agerade exakt som sin storasyster, med skillnaden att hon älskar sin spjälsäng. Det är det enda stället där hon somnar utan protest. Härom veckan vaknade hon helt otröstlig och ville komma upp, men var fortfarande trött så då tänkte jag: Hon får sova med oss! Men när hon väl kom i vår säng blandade hon gallskrik med skratt och bus i sängen. Något fel var det, men efter en stund så provade jag spjälsängen igen och då sov hon nästan innan hon var nere.

Inte för att jag inte velat amma länge, men ingen av mina flickor har velat amma längre än 6 månader (skrämmande att det är i exakt samma ålder). Nu vet jag (av svar på forumet att döma) att många här tänker: ”Ja, ja så säger de flesta och det är precis vid den tiden som det kan bli så.” Men så var det inte för mig. Inte enligt mig i alla fall. Med första flickan provade jag smakportioner tidigt för att jag tyckte det var så roligt och inte hade en aning om att det kunde påverka amningen. Den skulle jag ju fortsätta med länge, till slut bara mysamma tills hon var nöjd. Men hon visade ganska tydligt att hon tyckte det var tråkigt att ligga ner och amma när det fanns så mycket annat att titta på och man kunde sitta upp.

Det hör till saken att med den storleken jag har på mina bröst, kan jag omöjligt sitta upp och amma. Men jag fortsatte ett tag till ända tills vi var i stugan på västkusten och hon i princip bara skrek när hon kände på sig att det var amningsdags. Där och då bestämde jag mig för att inte tjafsa mer med henne och hon har inte en gång sen dess visat tendens till att vilja ta bröstet.

Med yngsta dottern väntade jag längre med smakportioner för jag hade nog förstått att det kanske var just det som gjorde att hon inte ville, och denna (sista) gången ville jag amma länge. Ja i alla fall längre än 6 månader. Tyvärr kräktes min dotter otroligt mycket, så när hon var 5 månader provade jag att ge henne gröt, för jag kom ihåg från min tid när jag jobbade på barnsjukhus att man rekommenderade att prova lite fast föda som gröt för att komma till rätta med kräkningarna. Hon fick smak på det, gapade stort och var helnöjd. Men 2 dagar innan sin 6-månadersdag så började hon att vägra bröstet. Jag var förberedd på att det skulle kunna hända och jag trugade och provade alla metoder som fanns. Mjölk hade jag, för jag hade sedan hon var ca 4 månader pumpat ur en extra gång på kvällen innan jag la mig för att det skulle finnas mycket. Hon sov från ca 20,00 – 06,00 då och jag pumpade vid 23-tiden. Men hon ville absolut inte.

När jag bestämde mig för att ge upp och hon fick börja äta mer gröt och vanlig mat så tänkte jag att vi fortsätter att mysamma så länge som det går. Det gick i en vecka att ge henne en sista slurk innan hon la sig, men sen var det slut med det också. Hon har heller aldrig visat att hon letar efter bröstet och när jag efter 2 veckor provade så tittade hon på mig som om hon inte förstod vad jag menade?

Kanske kände hon och hennes syster min desperata kamp för att fortsätta och det blev till något negativt? Kanske de helt enkelt tyckte det räckte? Frågorna är många, men jag är i alla fall medveten om att jag gjorde det JAG kunde då och de har i alla fall fått minst 6 månaders amning nästan på heltid och lite slurkar då och då efter. Jag har inte dåligt samvete på något sätt, eftersom jag gjorde vad jag kunde. Med yngsta dottern kände jag en sorg, för att jag vet att det inte blir några mer mysiga, avslappnande amningsstunder.

Med denna berättelse vill jag mena att jag trots detta anser mig vara en Nära Förälder i den meningen att jag har lyssnat och känt av deras behov, även om det kanske skiljer sig från hur de flesta här på NF har haft/har det? Vad tycker ni?

Kommentera gärna Helenas artikel nedan, eller diskutera i forumet.

Min morfars mor Karin, var en särskild kvinna. Så kort att hon nästan kunde tas för dvärg - förmodligen led hon av engelska sjukan som barn - och så temperamentsfull och viljestark att hon verkade mycket längre än hon faktiskt var. På de svartvita foton som finns av henne har hon seniga, starka armar och långt, flätlockigt hår uppsatt i knut. Karin blev våldsamt förälskad i en mycket yngre man när hon var i trettioårsåldern och hon blev gravid utan att de ens var förlovade. En stor skam på den tiden, men hon älskade sin son över allt på jorden.

Så småningom byggde Karin upp ett liv tillsammans med en annan man. Hon arbetade till att börja med som hushållerska i hans hem i Östersund, men de inledde ett förhållande och hon gick till slut med att gifta sig med sin arbetsgivare. En dag mötte hon prästen när hon gick gatan fram. ”Vad jag är glad att du äntligen blir en anständig kvinna, Karin”, sa prästen. ”Anständig är jag väl i alla fall!” utbrast hon förnärmat och bestämde sig i samma stund för att aldrig gifta sig. Hon var fullt övertygad om sitt egenvärde trots tidsandans moral.

Karins andra barn, Inez, var för tidigt född och både liten och klen. Det såg inte ut som om hon skulle klara sig. Men Karin var som sagt inte den som gav sig, hon tog en träskål, fyllde den med bomull, la den pyttelilla Inez i den och ställde skålen nära elden. Hennes Inez skulle inte få dö utan vidare! Barnet ammade hon outtröttligt tills den lilla flickan började lägga på hullet. Min mor som har berättat om Karin för mig, tycker att hennes farmor gick efter liknande principer som när man vårdar kuvösbarn. Nu när Karin hade mjölk igen lät hon även den äldre pojken återuppta amningen. Han var närmare fyra år men tyckte mycket om det och sa att han ville ha ”geita” (slang för brösten på jamtska) när han ville amma. Mjölk var värdefullt och eftersom de var fattiga, var mjölken ett välkommet tillskott för den äldre pojken.

Moderna mammor som syskonammar säger ibland att det är praktiskt att ha det äldre barnet som hjälp vid begynnande mjölkstockning, eftersom det kan suga kraftigare än ett nyfött barn. Dessutom upplever de att barnen inte behöver konkurrera med varandra, eftersom båda har fri tillgång till amningen. Jag har ingen uppfattning om hur vanligt det var på 1800-talet att återuppta amningen med äldre barn, men min morfar hade hur som helst fina minnen av närheten han delade med sin mor.

Enligt Lars Hammarin var spädbarnsdödligheten anmärkningsvärt låg i Jämtland fram till slutet på 1800-talet, bland annat tack vare en traditionellt hög amningsfrekvens. ”Barna skull suug geita i fleir år”* hette det, vilket innebar att barnet ammades i minst ett år men ofta längre. Det var inte tal om bestämda amningstider (direktiv om schemalagd amning kom senare) utan man satte barnet till bröstet när det verkade hungrigt. Men det fanns också en sorts flaska gjord av en skinnapp och ett kohorn eller en tygpåse, som man använde för att ge olika sorters mjölk utspädd med vatten till barn från ett års ålder. Kanske användes flaskorna även till spädbarn som var i behov av tillägg.

Jag har ofta tänkt på Karins historia, jag fascineras av hur hon gick motströms och hur hon tog hand om sina barn under de livsvillkor som rådde då. Tack, Karin, för att jag får ta hand om mina barn, här och nu!


*Lars Hammarin, Bot och botare, Jamtli förlag 1999, s 101 - 102.

Diskutera gärna bloggen i forumet, eller skriv en kommentar nedan!