Det tar på krafterna att leva mitt i skottlinjen. Jag kan inte på något sätt ducka eller fly undan. Ibland vill jag bara dra mig undan, lämna landet, flytta till en ö, leta upp ett gäng andra familjer som liksom vi lever mitt i debatten och flytta ut i skogen tillsammans och få vara ifred. Det känner jag för ganska ofta. Vissa dagar känner jag för att diskutera och debattera och föra fram mina åsikter. Andra dagar känner jag mig mest ledsen och tillplattad. Det är jobbigt att vara hemmaförälder. Tråkigt nog är det jobbigt nästan precis jämt. Speciellt nu är det jobbigare än vanligt för nu är kriget i medierna i full gång. Förut var det mest föräldrarna på öppna förskolan, på lekplatsen, frisören, personalen i barnklädesaffären och förstås en hel massa andra som upplyste mig om hur förfärligt illa det är att jag tar hand om mina barn själv. Nu skrivs det till och med spaltmeter om det i tidningarna.

Först och främst: Jag tycker på fullaste allvar att jag gör något viktigt, något bra och jag har ett jobb jag trivs med. Jag tar hand om mina barn på heltid och det är ett genomtänkt val som jag gjort. För min familj passar det här bra. Vi vill ha barnen hemma, länge. Helst alla deras småbarnsår. Vi tror att de mår bra av det, att de kommer att trivas med det. Vi tror inte heller att de kommer att få problem att umågs med andra, prata, räkna eller fungera i grupp. Kort och gott tror vi att det är bra för barn att vara hemma. Dagis kan säkert också vara bra, men vi väljer så här och det är det bästa valet för oss. Det behöver det inte vara för någon annan, men det är vårt val och det passar oss. Punkt. Det borde kunna sitta en punkt där och så inget mer. Men så enkelt fick det inte vara.

Vi som valt som jag är enormt provocerande. Ibland är jag ganska säker på att jag inte skulle möta hälften så mycket kritik om jag gick ut med att jag går hemma och drar benen efter mig och har mina barn heltid på dagis. Att stanna hemma med sina barn är i det närmsta förbjudet. Dagis är norm. Vi måste alla göra likadant, allihop, varenda en. Dagis är ett måste och helst ska barn dit så tidigt det bara går. Dagis har slutat vara ett sätt att ordna barntillsyn på när man själv arbetar – det har blivit till ett behov hos barnen. I mina öron låter det galet.

Diskussionen i media inom området handlar om en hel massa saker; är dagis bäst eller sämst, ska man få vara hemma med sina barn, vilka ska få vara hemma med sina barn, hur länge ska man, om man ska få, vara hemma med sina barn, får man vara dagmamma åt sina barn, eller blir det ok först om man är dagmamma åt grannens barn och grannen åt mina, eller ska det alls få finnas val, privata dagis, dagmammor?? Själv tycker jag hela diskussionen är absurd. Jag förstår inte frågeställningen men den verkar ju faktiskt vara ungefär:
"Ska föräldrar själv få ta hand om sina barn eller måste de sättas på institution?!".
Jag skulle inte bli förvånad om det föreslås om lagstiftning snart. Inte förvånad alls, men jag skulle fly landet.

Det måste ha hänt något konstigt med folk här. Vad handlar det om? Varför är vi så vansinnigt rädda för att göra olika, tycka olika? Hur kan någon ens vilja ödlsa energi på att tycka till om huruvida någon har sina barn hemma, eller sätter dem på dagis, eller skaffar en au pair eller låter mormor ta hand om dem? Vad finns det egentligen att säga? Finns det egentligen något mer att säga än att vi väljer, tycker, tänker olika. Och att det är okej.

Om dagis är bra eller dåligt, om hemmalivet är bra eller dåligt är egentligen ganska ointressant. Det finns forskning som visar att dagis är bäst, det finns forskning som visar att hemmabarn mår bäst. Det finns psykologer, läkare, tyckare som tycker att dagis är ett måste, det finns de som säger att dagis är en lång sorgeprocess, de som säger att hemma är det bästa. Vi kommer inte finna sanningen. Och det eftersom det helt enkelt inte kan finnas någon.

Så varför väcker mitt val så fantastiskt mycket upprörda känslor hos andra då? Varför sker följande scenario så extremt sällan: jag möter en annan person och denne frågar vad jag gör.
Jag: "Jag tar hand om mina barn på heltid"
Personen: "Jaha, gör du det, trivs du?"
Jag: "Tack det är bara bra! Vad gör du sjäv?"
Personen: "Jobbar som chef på företaget x"
Jag: "Jaha, hur är det då?"
Och så bara lugn och fred!

Vad är det som är provocerande med min familjs val? Vissa kanske blir upprörda för att de känner dåligt samvete? Det gjorde kanske ont i magen då man lämnade sina barn på dagis när de var små och här möter man någon som inte har lämnat sina barn och då kanske det där magontet gör sig påmint och man blir arg på den här fräcka människan som har mage att stå här och säga att hon INTE tänker lämna bort sina barn. Ja kanske är det så. Eller så är man feminist. Det var jag också och det känns så tråkigt att stor del av den offentliga feminismen ägnar sig åt ett rätt extremt förtryckande. Att inte få göra vissa val för att man är kvinna var den könsorättvisa jag främst upprördes över och därför jag kallade mig feminist.

Men nu säger feminster åt mig att jag inte får göra vissa val för att jag är kvinna! Att vi inte ska få göra några som helst andra val än att på full tid finnas i den offentliga sfären och den privata är bara fel och fjuttig och betydelselös. Att ta hand om barn är det lägsta av det lägsta och ett val som inte ens ska finnas. Fast ärligt talat tror jag att mitt val väcker all denna ilska just bara för att jag gjort ett val som går mot strömmen och DET får man inte för allt i världen göra.

Diskutera gärna Fridas artikel i forumet eller kommentera nedan.

Adrian Engel föddes på morgonen efter en och en halv timmes intensivt
värkarbete. Vi stannade de obligatoriska sex timmarna och kunde sedan åka hem och äta lunch med nyblivna storebror Edvin. Lika okomplicerad som förlossningen blev mottagandet hemma. Som nyförlöst var jag redan piggare än dagen innan som gravid. Samma eftermiddag tog vi en promenad till lekparken och då bar jag båda barnen, Engel i sjalen och Edvin på armen.

För Edvin hade under den första tiden ett behov av att kolla om det
fortfarande fanns plats för honom. Han ville bli buren om jag bar Engel men bara jag hade lyft upp honom var han nöjd och ville gå ner igen. När jag ammade ville han ligga bredvid och ”amma” på min hand. Frågade jag vad det smakar svarade han med stor självklarhet i rösten; Bröst!

Vi ville ha tätt mellan barnen men att vi samtidigt inte ska kräva mer av dem än vad man kan utifrån deras ålder. Edvin var 19 månader när Engel föddes. Då hade vi fortfarande föräldradagar kvar och det var möjligt att vi var hemma med dem båda två. Min man var föräldraledig på heltid den första månaden och på halvtid ytterligare två och en halv månad. Vi hade planerat så för Edvins och amningens skull, och alla möjliga olika svårigheter och eventuella problem. Allt utom ont i magen, för jag hade läst att i kulturer där barnen bärs finns inte begreppet kolik. Engel bar vi från början, det räckte inte ändå. Hur som helst är jag i efterhand så otroligt tacksam för mitt halvpessimistiska sinnelag - utan det hade vi gått under som föräldrar den första tiden.

De första veckorna var så enkla. Jag minns att vi satt vid middagsbordet och konstaterade att det knappt märktes att hade fått ett barn till; för det var så lugnt, tillvaron var så harmonisk. Vi satt där lyckliga och myste i vår familjeidyll och hade inte en aning om att kolikmonstret stod utanför köksfönstret redo att krypa in.

Runt tre veckor började han gråta. Det började som ett rent missnöje men accelererade snabbt till skrikperioder, en på förmiddagen och en på kvällen. Han var orolig efter amningarna och kräktes, mycket och slemmigt. Vi läste allt vi kom över om magont och småbarnskolik, vi tog till oss alla råd samtidigt som vi vägrade acceptera att vi inte skulle kunna göra någonting för att hjälpa honom.

När Engel hade ont lugnade det honom om vi stod med honom i köket med lamporna släckta och vatten hårt spolandes i diskhon. Samtidigt som vi rytmiskt gungade honom i vår famn. Då kändes det svårt att räcka till för Edvin. När min man började jobba på förmiddagarna och jag var själv med barnen gjorde jag i förväg i ordning lådor med spännande saker som Edvin kunde leka med. Han kom på att vi kunde dansa till ljudet av vatten eller så stod han bredvid på en stol och lekte med disken. Under kvällen hade Engel en längre skrikperiod som började strax efter att Edvin gått och lagt sig och fortsatte fram till tio halv elva då han somnade, troligen av utmattning. Han hade sedan han föddes sovit hela nätterna tätt emot mig. Jag ammade från samma bröst hela natten för att undvika att det skulle komma för mycket mjölk och att han skulle svälja luft.

Under dagarna bar jag honom i sjalen och ammade honom upprätt för att han inte skulle svälja luft och kunna rapa utan att allt kom upp igen. Men det räckte inte så jag slutade med mjölkprodukter. Det tog nästan två veckor innan vi märkte en förbättring. Kräkningarna avtog men han hade fortfarande ont. Vi masserade hans lilla mage och provade ett tag med minifom men vi som tidigare sovit genom nattamningarna var nu tvungna att vakna och på dagarna hann jag aldrig få tag på någon sked innan han börjat gråta. Gråt hade vi tillräckligt av så minifom byttes ut mot fänkålste. Det blev sakta bättre men långt ifrån bra. Jag misstänkte att han även regerade på vad jag åt. BVC rekommenderade mig att utesluta en sak i taget så att jag lättare skulle veta vad han var känslig emot. Jag slutade med allt, under några dagar åt jag bara pasta, ris och potatis, de dagarna var fantastiska – han mådde bra igen. Därefter började jag försiktigt prova mig fram för att upptäcka att han reagerade på det mesta jag åt. När han var två månader skrek han inte längre.

Det gör ont bara att tänka tillbaka på den här tiden, hur ont han hade och hur smärtsamt det var för oss föräldrar. Hans gråt klöste sår i våra hjärtan. Till tröst får man höra att det oftast går över när barnet är omkring fyra månader. Den kommentaren känns som ett hån då tio minuter av otröstlig gråt känns som en evighet och timme efter timme går inte att beskriva. Jag upplevde också en enorm maktlöshet och skuldkänslor för att jag inte kunde hjälpa mitt barn. Det var som att promenera i kvicksand, all energi försvann och det gällde att prioritera vad som verkligen var viktigt. Öppen förskola, blöjfritt, till och med tygblöjorna - det mesta fick vänta. För att inte tala om besök; det räckte med kolikmonstret, det fanns ingen plats för någon annan.

Varför ville jag berätta det här? För att jag själv så gärna hade velat läsa det. Jag hade velat veta att det är väldigt mycket som inte hjälper tillräckligt, men om man gör allting samtidigt så kan det gå att övervinna koliken. Nu känns allt enkelt igen. Vi har sedan Edvin föddes, innan vi kände till AP eller NF, haft en slags nollvision när det gäller spädbarnsgråt. Därför att vi tror att ett barn som känner sig förstådda blir tryggare och kommunicerar på andra sätt än genom att skrika. Jag var rädd att Engel skulle känna sig oförstådd och att skrikandet skulle fortsätta för att vi inte kunde besvara det och ta bort det onda. Som tur är blev det inte så. Så fort koliken försvann så blev han en väldigt social liten bebis. Idag är han otroligt tålmodig och nöjd. Att han gråter är mer ett undantag. Det hände förra veckan. Samtidigt skrek Edvin något till mig som jag inte förstod och sprang iväg. När jag hade lyft upp Engel var han tillbaka. Bakom sig drog han fyra meter tyg, då förstod jag också vad han hade sagt; ”Edi hämta sjalen!”

Kommenter gärna Nillas artikel nedan eller diskutera vidare i forumet.

Göran Burenhult är professor i arkeologi vid Högskolan på Gotland och författare till boken Den fulländade människan. Boken handlar om vilken livsstil vi människor är biologiskt anpassade till. I kapitlet ”Hur kan vi inspirera våra barn till att bli fysiskt aktiva?” skriver han bland annat om hur viktig närheten är för barn och om fördelar med bärsjal eller bärsele. Jag ville veta mer om Görans erfarenheter och hans syn på barns behov från ett arkeologiskt/antropologiskt perspektiv och skickade över en mailintervju. I dag fick jag hans svar.

Vad är din syn på barns närhetsbehov? Varför har det uppkommit hos människan?
Alla däggdjursungar har ett självskrivet närhetsbehov, inte minst därför att de under sin första levnadsperiod uteslutande livnär sig på honans/moderns bröstmjölk, där de också får trygghet. Människan är, per definition, ett däggdjur, klass ryggradsdjur, ordningen primater. Definitionen för däggdjur är att de fortplantar sig genom att ha sex, honan/kvinnan bär fram fostret inuti sin kropp, de föder levande ungar, och under den första levnadsperioden livnär sig alltså ungen/barnet uteslutande på moderns mjölk. Människobarn har ett alldeles extra stort närhetsbehov, därför att de, till skillnad från de flesta andra däggdjur, är helt hjälplösa under sin första levnadstid, och precis som hos våra närmsta släktingar bland primaterna, schimpanserna, är ungen/barnet (skall vara!) i ständig fysisk kontakt med moderns kropp.

Barnens sömn är ett av de största problemen för västerländska föräldrar. Hur ser det ut i ursprungskulturer, enligt din erfarenhet?
Jag har under alla år jag arbetat i traditionella samhällen aldrig någonsin stött på begreppet sömnproblem, vare sig hos vuxna eller barn. Våra västerländska problem med sömn menar jag är livsstilsrelaterade. I traditionella samhällen finns inte några av alla de stimuli, som vi dagligen utsätts för, vare sig vi vill eller ej, som TV, radio, dataspel, arbetstider, läxor, surfande på nätet, etc. När solen går ner blir det svart, och vid lägerelden umgås man tills man somnar. Man är fysiskt aktiv hela dagen, vilket ger naturlig trötthet. Våra förhållandevis strikta sovtider existerar inte heller - man sover ofta några timmar på eftermiddagen under den hetaste perioden (det är från tropiska områden mina erfarenheter kommer), och man går upp med solen mycket tidigt, då det är som svalast. Sovperioden under dygnet är oftast inte sammanhängande. Så har vi levat under 6-7 miljoner år, sedan vi blev tvåbenta varelser, och vi är alls inte anpassade till den livsrytm, som de flesta är tvingade till att leva idag.

Författaren Anna Wahlgren menar att bärsjalar hindrar barnens rörelsefrihet och att detta leder till en naturvidrig livmodersymbios (sic). Vad anser du?
Alla barn i alla traditionella samhällen bärs under sin första levnadstid av modern, och närheten till bröstet handlar inte enbart om amning, utan också om trygghet. Det finns inga nappar i traditionella samhällen, barnen har tillgång till bröstet dygnet runt, och dricker/suger kontinuerligt - inte efter fastlagda schema. Därför finns det exempelvis inte heller spädbarnskolik - människan är, precis som schimpanserna, kontinuerlig digivare. I många samhällen - de flesta, bärs barnen i sjalar av olika slag, men många bär dem helt enkelt i famnen. Att inte ha ständig tillgång till moderns kropp och trygghet under det första levnadsåret är naturvidrigt och obiologiskt.

Finns det något som kan kallas en mer biologisk uppfostran? Hur ser till exempel ursprungsbefolkningar på gränssättning och sociala regler?
Min erfarenhet är att barnen ges mycket större frihet i traditionella samhällen än hos oss, de tilllåts experimentera med uppenbart farliga saker vid unga år, eftersom de måste lära sig hantera situationerna. Först om uppenbar risk för skada föreligger rycker föräldrarna eller någon i närgruppen in. De sociala reglerna är självskrivna för alla - ingen bryter mot dessa, och det existerar inte heller någon trots, mobbning eller andra liknande företeelser, som är så vanliga hos oss. Man måste komma ihåg att alla känner alla i byn eller gruppen - vi lever i den urbana världen omgivna av främlingar, på ett sätt som vi aldrig gjort under vår evolution.

Vad behöver vi tänka på om vi vill uppmuntra våra barn till mer fysisk aktivitet?
Alla barn är i sig själva extremt fysiskt aktiva - det är som regel de vuxna som hämmar rörelsemönstret. Akta dig, du kan ramla, och smutsa inte ner dig, du får inte klättra där. Barn som ännu inte börjat gå skall bäras, när de kan gå skall de gå! Men istället kör vi runt med dem i vagnar, varför? Jo därför att det är enklare för föräldrarna, det går fortare att shoppa runt i varuhuset, och man hinner inte fram i tid om barnet självt skall promenera längs gatan. Det är alltså för föräldrarnas skull som barnen fråntas mycken fysisk aktivitet. Till detta kommer naturligtvis åter vår stillasittande livsstil, där föräldrarna föregår med exemplet sitta framför TV:n eller datorn under många timmar av dygnet, och, självfallet, våra dåliga kostvanor, som gör att övervikt nu explosionsartat kryper ner i åldrarna. Barn kan klättra innan de kan gå. Människokroppen är anatomiskt anpassad till bl a klättring. Det gäller alltså att ta vara på den medfödda lusten till fysisk aktivitet, uppmuntra den, och ge barnen möjlighet att på ett lekfullt sätt träna upp sin fysik redan tidigt.

Göran Burenhult
Professor i arkeologi vid Högskolan på Gotland

Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera vidare i forumet. Bilden på Göran Burenhult är hämtad från Natur och Kulturs pressbilder.

Nu är den här, den första boken på svenska om Attachment Parenting och den heter Nära föräldrar. Det är en speciell känsla att få hålla i den på riktigt, att det faktiskt blev verklighet av drömmen som började för över ett år sedan, när jag var gravid med vår andra dotter. Jag hade hållit i kurser i Nära föräldraskap och slukade all litteratur jag kunde komma över. Allt var på engelska och jag kände alltmer att det saknades en bok om Attachment Parenting på svenska.

En bok om att vara Nära förälder i Sverige, om att tro på anknytningens betydelse för spädbarn, om att redan från början se sitt barn som en kommunicerande varelse som uttrycker sina behov, om att undvika skrikmetoder, vilja sova nära sitt barn och amma länge. Och självklart om att vara sjaltokig, men också om hur en bärsjal kan vara räddningen när man är bebisens favoritrestaurang som har öppet dygnet runt, eller hur sjalen kan vara en livboj om man får ett kolikbarn. Jag ville ta upp hårda fakta men också det vardagliga och hudnära.

"Jag ska skriva som om boken var tillägnad min bästa vän", tänkte jag. "Om allt det jag önskar jag hade känt till som nybliven förälder, om hur mycket lättare det kan bli med bärsjalar, om att bebisen inte måste sova i egen säng, om att man visst får amma så länge man vill."
Det räckte inte med teorier, jag ville ha med historier ur mitt eget och andra föräldrars liv också, för att läsaren skulle få hämta inspiration och skratta igenkännande. Alltså intervjuade jag några av föräldrarna som hade varit med på en av mina kurser och fick berättelser fulla av guldkorn, som det här citatet av signaturen Anna:

”Jag var superladdad och påläst på förlossningen, klarade jag bara av den så skulle resten lösa sig också. Förlossningen var över på tre timmar, sedan låg min lilla klimp och sög girigt på mina ovana bröstvårtor. Hjälp, hon högg som ett rovdjur och ville aldrig släppa taget! Nog knöt vi an alltid, men att hitta rätt amningsteknik tog ett tag.”

När jag satte mig vid datorn mot slutet av graviditeten var det nästan magiskt. Jag skrev utkastet till manuset på bara ett par veckor med barnet sparkande i magen, medan min man och min bror turades om att passa min stora inspirationskälla :-) Sedan växte resten av boken fram när jag hittat rätt förlag, med illustrationer, foton och omslag. Det har varit en spännande resa.

Nu i kväll ringde Kumi, en av mina bästa väninnor som är höggravid. Hon och hennes man hör till dem jag tänkt på under skrivandet.
”När kommer boken?” frågade hon. Jag berättade att den är här och att hon troligen får sin bok i morgon.
”Det är dags när som helst, det är fem minuter mellan värkarna men barnmorskan tycker inte det är dags att åka riktigt än”, sa Kumi. ”Nu har jag varit gravid tillräckligt länge, men det är ju bebisen som måste bestämma när den ska komma ut..:”
Vi pratade en stund, hon tog paus då och då för att det kom en värk och fortsatte igen. Kumi sa att hon nyligen sett en repris från Babyboom där Anna Wahlgren demonstrerar buffning.
”Det verkade inte så bra, det var meningen att bebisen skulle bli lugn men den började gråta i stället”, sa Kumi. ”Jag förstår inte meningen med det hela.”
Kumi är japanska och hon har tidigare berättat för mig att bebisar och småbarn i Japan brukar sova mellan föräldrarna, ”som en flod mellan två flodbäddar.” En så vacker bild, tycker jag. Vi pratade länge innan vi lade på, jag önskade henne lycka till och nu är jag väntlös* och vill veta hur det går! I en våg kommer minnen från mina två förlossningar tillbaka, alla tankar och känslor men starkast av allt:
”Snart får jag hålla dig i mina armar. Jag vet inte vem du är eller ens hur du ser ut, men jag vet att jag kommer att älska dig över allt på jorden.”

* Väntlös är ett jämtländskt ord som beskriver att man väntar, är rastlös och förväntansfull.

Mina barns farmor arbetar på dagis. Hon hade berättat för mig om att barnen på dagis vars mammor var föräldralediga ofta grät mycket. Många av dem upplevde sig åsidosatta, att de inte fick vara hemma med mamma och lillebror eller lillasyster. Så när jag precis hade fått mitt andra barn var min stora ängslan inför detta nya liv som tvåbarnsmor att min dotter, storasystern, skulle känna sig utanför och att känna hon ersatts av en ny bebis, som mamma och pappa tyckte mycket mer om än henne.

Så när vi kom hem med en liten bebis, underbar och lika söt som mitt första barn men ändå helt annorlunda landar lillebror i storasysters knä omedelbart och storasyster ser nöjd ut, men konstaterar efter ett tag att han är lite tung. Mer komplicerat än så blev det inte.

Många barn vars liv plötsligt totalt förändras i och med att de får ett småsyskon får finna sig i att mamma och den nya bebisen lämnar dem på dagis och åker hem tillsammans själva, utan dem. Mamman och pappan verkar tycka att barnet behöver umgås med jämnåriga, så att det inte växer upp och blir socialt handikappat, att det är viktigt att barnet får behålla sina rutiner som det är van vid, eller att det är viktigt att barnet får tid för sig själv, nu när mamma har så fullt upp med småsyskonet. Men hur stort behov har en 1½-3-åring egentligen av att leka med jämnåriga? Hur mycket tid och uppmärksamhet får ett litet barn på ett dagis av sina förskollärare på de idag ofta proppfulla dagisen? Och påverkas ett barns liv inte enormt av att bli storasyskon, oavsett om det går kvar på dagis eller ej?

Tycker inte dagens mammor och pappor att de kan ge sitt barn den uppmärksamhet det behöver, eller ta en stund varje dag och leka med storasyskonet så att det också får känna sig viktigt och älskat? Eller anser vi föräldrar idag att vi faktiskt inte är kompetenta nog att ta hand om våra egna barn?

Hos oss föddes lillebror i maj och storasyster, då 2 ½ år var hemma med oss till mitten av augusti. Sedan skulle hon gå på dagis 15 timmar i veckan, som alla andra barn. Hon gick dit i två månader och sedan ville hon inte gå mer. Dagispersonalen såg bekymrade ut och menade att jag skulle tvinga henne att gå. Men det ville inte jag. Jag ville att hon skulle gå på dagis endast i den utsträckningen hon själv hade lust med, att det skulle vara roligt för henne, inte jobbigt. Så då fick hon helt enkelt sluta på dagis istället. Nu i efterhand kan jag se att jag nog inte alls skulle ha låtit henne gå på dagis. Vi har kul hemma också, faktiskt roligare när hon är hemma, och är ofta på öppna förskolan eller träffar andra föräldrar med barn. Jag tycker inte att hon är vare sig understimulerad eller socialt handikappad trots att hon bara är hemma med mig och lillebror. Nu när hon är tre år tycker jag fortfarande att hon verkar må bra att vara hemma och ångrar inte att vi sade upp hennes dagisplats.

Däremot ställer jag mig ofta frågan hur mammor till så små barn som 1½-åringar helt oreflekterat låter sina barn gå på dagis medan de är hemma med sina nyfödda bebisar. Är det verkligen värt risken att våra små barn som blir storasyskon ställer sig frågan om mamma och pappa tycker mer om lillebror än om dem?

Kommentera gärna artikeln nedan eller diskutera i forumet.