Min första – och hittills enda – graviditet präglades av en hel massa oro. Säkert är det så för de flesta förstföderskor, man vet ju liksom inte vad man har att vänta. Visst var jag orolig för allt det ”vanliga”; är barnet friskt, kommer jag att bli en bra mamma, hur ska förlossningen gå? Men det var också annat som oroade mig. Den allmänna bilden om hur föräldraskap ska vara, den bild som levereras via föräldratidningar och TV-program. Ni vet, där barnen antingen skriker sig igenom varje natt eller sover HELA nätterna, i sin egen säng naturligtvis. Där mammorna går runt med barnen i senaste modellen av barnvagn tre veckor efter förlossningen, i sina vanliga kläder, nysminkade och fräscha, håret ordnat i perfekt frisyr. Där barnen sover middag själva ute i vagnen så att mamman kan passa på att få den ack så viktiga egentiden. Visserligen skrev också sagda tidningar en hel del bra saker, som att det var viktigt med anknytning och närhet, att man gärna skulle samsova med barnet, men det var lite svårt att ta till sig det när nästa uppslag bestod av ett test om bästa spjälsängen, bästa vagnen, sovtips för bebisen och liknande.

Den där bilden stämde liksom inte överens med min egen bild om hur jag ville att livet med barn skulle vara. Någonstans visste jag att jag ville vara nära, nära mitt nyfödda barn som jag längtade så efter att få träffa. Min underbara barnmorska talade sig varm om samsovningens fördelar, och det var också hon som gjorde att jag vågade köpa en bärsjal som alternativ till BB-selen. Men så berättade jag för svärmor att vi planerade att samsova… och blev i princip idiotförklarad. Det var ju så varmt och bökigt och farligt… och så skämde man ju bort barnet med närhet! Jag vågade inte ens berätta att jag köpt en bärsjal.

Den där stressen och oron, att jag absolut inte fick göra fel med det lilla liv som väntades hem till oss gjorde att vi: beställde en ny vagn, köpte en spjälsäng, gjorde i ordning en korg som bebisen skulle ligga i den första tiden och allt till ingen nytta. Jo, katterna tycke i och för sig att både korgen och spjälsängen var jättemysiga att ligga i, men inte ville vår lilla dotter använda dem. Hon var redan från början en mycket bestämd liten dam som visade att hon minsann inte ville ligga själv i någon vagn när vi var ute och gick. Men barn skulle ju ligga snällt och sova i vagnen, så där gick jag och ville gråta för att jag tyckte så synd om min lilla älskling som bara grät. Varje vagnspromenad slutade med att jag bar henne, med eller utan sjal ;-) Av svärmor fick jag förklaringen – hon hade ju ingen napp! Mina försök till att förklara att jag ville att hon skulle lära sig att suga riktigt på mig först hade liksom ingen effekt. Och det är klart, det var ju inte hon som satt där med blåsor på bröstvårtorna och grät varje gång min dotter ville äta. Jag ammade för ofta, men mitt barn fick ofta höra ”är du hungrig, får du ingen mat?” Jag fattade aldrig logiken i det där. Men, jag hade haft lättare att säga ifrån om jag vetat då vad jag vet idag.

Efter en liten tid började jag strunta i alla ”goda råd” som svärmor och övrig omgivning kom med. Jag bar min dotter i stort sett jämnt, jag låg bredvid henne under tupplurarna på dagen (annars vaknade hon nämligen på en gång), jag lät henne äta när hon ville. Kort sagt, jag gav henne den närhet hon så tydligt visade att hon ville ha. Det hade jag ju gjort hemma redan från början, men nu började jag göra det offentligt också. Min man bar henne också, inte gärna i sjalen, men den lånade BB-selen gick ju också bra. Efter ytterligare en tid hittade jag Nära Föräldrar-sajten och fick en aha-upplevelse. Det var alltså en sådan jag var! När boken kom köpte jag den på studs, när den kom hem sträckläste jag den på en gång. Och grät. Om jag bara haft den här boken innan min dotter föddes. Allt som stod där stämde så bra in på hur jag själv kände att jag ville göra, men inte vågade, för att ”alla” sa något annat. Jag tror att jag hade varit en lugnare nybliven förälder om jag hade vetat att jag inte var ensam om att känna som jag gjorde, att mina instinkter inte var ”trams”, utan väldigt konkreta bevis på hur jag och mitt barn kommunicerade.

Nära föräldrar är en bok som jag hade velat läsa innan jag blev mamma, en bok som jag skulle vilja att alla MVC- och BVC-mottagningar rekommenderar, som borde finnas på varje bibliotek och en bok som jag hade velat att de i min omgivning läst. Ni vet, svärföräldrar, barnets faster som inte har barn själv (men kan ALLT…), människorna som fick barn för 30 år sedan och fortfarande tror att 4-timmars schemat är det enda som gäller och att barn bara mår bra av att ”vädra lungorna lite”… Det är en bok som bekräftar mina egna känslor och instinkter, en bok som visar att jag faktiskt har rätt när jag känner att jag vill vara nära mitt barn. En bok som ger nyblivna mammor och pappor mod att stå upp mot dem som säger ”gör si, gör så” för att det man som förälder känner är rätt, faktiskt är det. Jag hade njutit mer av min första tid som förälder om jag läst boken innan.
Läs den.

Kommentera gärna Carinas blogg nedan, eller diskutera den vidare i forumet.

En kväll demonstrerade min yngsta dotter faran i att undervisa barn i obeväpnade stridstekniker innan de är mogna att hantera ansvaret. Drygt nio månader gammal genomförde hon en perfekt Jeet Kune Do ögonattack rakt i mitt högra öga. Skämt åsido, under resten av kvällen kunde jag inte öppna ögat, allt medan en ändlös flod av tårar strömmade från båda ögonen och näsan, och huvudet och högra örat brände som av feber.

Jag var så påverkad att jag inte kunde hantera en enkel telefonkonversation – min fru ringde S:t Eriks ögonsjukhus två gånger och fick höra att det tycks vara en vanlig fara när man är förälder (du har härmed blivit varnad). Sköterskan sa att min hornhinna troligen hade blivit skadad men att om det blev någon förbättring till nästa dag så skulle den självläka, även om jag någon gång skulle behöva testa synen för att undersöka om jag fått permanenta skador. Det är särskilt förargligt med tanke på att jag hade perfekt syn (1.0) på högra ögat före den här händelsen medan jag är väldigt kortsynt på det vänstra (0.01). Jag är villig att ge ett öga för visdom men inte båda.

I vanliga fall tar jag aldrig värktabletter men till slut tog jag ett gram paracetamol i hopp om att faktiskt kunna somna, vilket jag till slut gjorde, bara för att vakna en timme senare eller så när värktabletten började tona av. Lyckades somna igen tills larmklockan väckte mig 04.11 (”Vad står det där o:et för? o gud det är tidigt”) så att jag hade en timme på mig att stappla runt i dvala innan jag tog 05:11-bussen som tog mig till min tredje natt av min senaste filminspelning. Lyckligtvis kunde jag öppna ögat vid det här laget men när jag satt vid min laptop 24 timmar efter incidenten måste jag hålla ansiktet obehagligt nära skärmen för att kunna läsa, och att se på TV eller DVD kom inte på frågan. Mina herrar och damer, får jag presentera min dotter, tränad i de dödliga konsterna från en tidig ålder. Önska mig lycka till.

Fotnot: Jag tycker att min nio månader gamla dotter har bevisat på ett avgörande sätt att under rätt omständigheter spelar storlek ingen roll och att kampsporter faktiskt fungerar. Om en kvinna kan öva in en effektiv attack mot ögat så till den grad att hennes muskelminne är tillräckligt effektivt för att överbrygga den alltför ofta förlamande stressen och rädslan som en oväntad attack orsakar, borde hon kunna fullständigt förgöra sin motståndare – under timmar kunde jag inte göra mycket mer än sitta med huvudet i händerna.

Kommentera VikingDads blogg nedan, eller diskutera vidare i forumet.

När sonen föddes var vi väl förberedda med flera blöjpaket i olika storlekar under skötbordet. Som så många andra. Och som så många andra stod vi där och bytte blöjor dygnet runt. Och smorde in röda rumpor. Och ibland lät vi sonen lufta rumpan. Och precis varje gång så kissade han. Rakt på mamman eller pappan!

En dag hamnade jag framför ett forum jag inte varit inne på förut. Jag läste några inlägg och fascinerades mer och mer av bilden som framträdde. Det handlade om små bebisar, inte ens en månad gamla, som inte hade blöja, och som kissade och bajsade på pottan. Men hur var detta möjligt? Jag såg framför mig kisspölar och bajshögar i hela lägenheten och på mina kläder och i sängen. Och hur var det egentligen med potträning? Var det inte så att barn kunde bli traumatiserade vid för mycket tjat om pottan? Jag läste vidare och insikten djupnade. Det handlade inte om potträning, det handlade om att lyssna på sitt barn. Likväl som ett litet barn berättar att det är hungrigt, säger det till när det behöver kissa eller bajsa. Barnet berättar och föräldern svarar. Med att erbjuda bröstet/nappflaskan om det är matdags, med att erbjuda pottan/toaletten/badkaret om det är kissdags.

Förutom att lyssna på barnets kommunikation, speciella kroppssignaler eller ljud, handlar det om att lyssna på den egna intuitionen, att upptäcka mönster och att erbjuda toaletten rutinmässigt, t ex efter amning, efter sömn och ett (oftast) säkert kort - efter sjalbärande. Elimination Communication eller toakommunikation eller blöjfritt.

Jag beslöt mig för att testa. Sonen var då fem månader. Första steget var enkelt: av med blöjan. Andra steget lite svårare: lyssna. Hoppsan! Där hade han kissat, och han hade ju inte sagt till innan, eller? Eller var det en speciell min? Ett gnällande ljud? Efter ett tag kunde jag utröna ett mönster. Sonen kissade varje gång han vaknade, strax efter amning och däremellan efter stunder då han stannat upp sina rörelser och sett koncentrerad ut. Vid dessa tillfällen började jag erbjuda honom att kissa i handfatet/pottan/toaletten, beroende på vad som var närmast, samtidigt som jag sa: Ksss! Ksss! Och han kissade.

Sedan dess använder vi blöjor som backup, skötbordet är sålt, och att lufta rumpan är en självklarhet och inget undantag. Som allt annat i livet, går EC i vågor. Vissa perioder fungerar det bättre, ibland sämre. Men det handlar hela tiden om att lyssna, svara och sedan respektera barnets gensvar. Inga berömmelser. Inga straff. Blir det kiss i pottan. Helt okej. Blir det kiss på golvet. Ingen big deal. Vill barnet inte bli kissad, så väntar man ett tag. Kanske en dag, kanske längre. Det är barnet som avgör när det känns bra att bli kissad igen.

Fördelarna med EC är många (närmare bestämt 81 ;-) och man
finner bland annat:
* att barn som kissar viljemässigt tömmer blåsan, medan barn som kissar i
blöjan småskvätter hela tiden, vilket ökar risken för urinvägsinfektioner.
* att ett barn som blir kissat lär känns sin kropps signaler. Det lilla
spädbarnet berättar när det är kiss eller bajsdags, men om vi inte lyssnar
på barnet kommer det så småningom sluta kommunicera och även förlora
kontakten med sin kropps signaler. Och så har vi lärt barnet att kissa i
blöjan istället.
* att kommunikationen mellan föräldrar och barn stärks.
* och att utgifterna minskar drastiskt!!! (Varje år säljs blöjor för cirka en miljard kronor, bara i Sverige, och för en familj med ett barn beräknas utgiften ligga runt 5000 kronor).

Blöjor är ett modernt påfund och förmodligen mest tillverkade för föräldrarnas skull, inte för barnets. Ser man till andra kulturer är EC en naturlig del av livet. Genom att bära sitt barn och vara nära det hela tiden lär man så småningom känna igen dess signaler. Något som praktiseras i bland annat många asiatiska och afrikanska länder. Och som den moderna västvärldens mammor och pappor ersatt med superabsorberande blöjor som räcker tills barnet är skolmoget.

Varför först lära sitt spädbarn kissa och bajsa i blöjan, för att sedan när det är några år gammalt lära det att använda pottan, när barnet själv berättar att det behöver kissa och bajsa och man helt enkelt kan erbjuda pottan från första stund. Det enda som krävs är en bebis och en närvarande förälder! (Och liksom det aldrig är för tidigt att börja, så är det heller aldrig för sent ;-).

Diskutera gärna artikeln i forumet eller lämna en kommentar nedan.

Varför läggs inte mer fokus på kosten när det gäller spädbarnskolik? På BVC och på diverse forum kan man läsa om att man ska utesluta komjölk, lök, kål, vitlök och diverse andra födoämnen. Jag vill hävda att man ska utesluta ALLA mejeriprodukter och spannmål! Det gäller osten, filen, cremefraichen, pastan, mackorna osv.

Mammor förbarmar sig över smärtan att höra sitt barn skrika hjärtskärande av magont, men ändå verkar det vara så svårt för dem att verkligen utesluta ovannämna livsmedel. I vissa fall vill de hellre ge kolikmedicin som kan ge diverse biverkningar. Jag har skrivit på flera forum om ändring av kosten om och om igen. Får ofta ingen kommentar alls om det, de flesta frågar och svarar på som vanligt. Det verkar som om ingen ens vill försöka...

Min son fick kolik när han var ca 3 veckor gammal. Jag fick rådet som alla andra mammor tydligtvis får: Ge minifom, bär barnet, låt barnet rapa ordentligt, amma mera uppåtstående för att förhindra att barnet sväljer luft, uteslut komjölk, gasbildande mat och ja...det går över när barnet är 3-4 månader!

Tusen tack! Jag försökte, men pojken hade fortfarande ont i magen. Att det skulle vara så här tills han blev 3-4 månader, verkade som en hel evighet jag inte skulle orka med. Jag vyssjade, bar, masserade, ammade upprätt, rapade och jag försökte äta efter alla konstens regler.

När allt kom omkring, var det ju väldigt mycket som innehöll komjölk. (läs på förpackningarna så ser ni). Jag tyckte det var så svårt att inte äta allt det "goda" under julen. En liten kaka slank ner, lite jansson, en liten liten chokladbit kan väl inte skada? Ibland kunde jag äta bra i ett par dagar, sen var det nått som slank ner, jag trodde ju att NU var han frisk. Men ack så fel jag hade!

Sen slutade jag helt med allt som innehöll mejeri och/eller spannmål. Efter ett par dagar var det märkbart bättre och efter en och en halv vecka var koliken borta! Visst kan fantasin tryta på maträtter man kan äta, men skam den som ger sig! Jag letade recept på Internet, kollade i kokböcker, testade med att utesluta allt "förbjudet". Det blir faktiskt ganska gott och varierande, bara man ger sig tid att hitta alternativa ingredienser. Att jag sen dessutom kom i form på ett sunt och naturligt sätt, var ännu en trevlig bonus.

Så alla mammor, bvc:er och andra expterter. Varför är det inte FLER som provar så kallad "ren" kost? Jag förstår inte, varför inte fler provar? Varför är det inte fler "experter" som tar upp det som ett alternativ? Jag har lust att skrika ut det om och om igen. Banka in det i skallen på de mammor och bebisar som lider av detta magont. Prova! Och se till att inte synda en enda gång på minst en vecka. ÄT REN MAT!

Det är säkert inte alla kolikbarn som blir hjälpta av koständringen, men jag är övertygad att 99% blir bättre om inte helt bra. Människan är inte skapt att äta mejeri- och spannmålsprodukter. Kroppen är t ex inte alls anpassad för att äta säd. Vår kropp har problem med att ta upp näringen ur säden samt skydda sig mot sädens giftiga ämnen. Om vi som vuxna har problem, hur stora problem kan inte det lilla spädbarnet då få? Bara genom att försöka, kan vi få bevis!

Kommentera artikeln nedan eller diskutera vidare i forumet.