Ibland blir det fel. För några månader sedan var jag i Spanien med min familj och hälsade på min pappa som bor där. I slutet av veckan lämnade vi en eftermiddag barnen hemma och gick ner till stranden, bara jag och min man. 1-åringen sov middag och vi tänkte att hon har ju storasyster hos sig också ifall hon skulle vakna. Vi skulle inte bara borta så lång stund, de bor bara ett par minuters promenad från havet och vi tänkte ta ett snabbdopp. Och det hade funkat bra de gånger hon haft barnvakt hemma i Sverige. Så en liten stund kunde vi väl gå ut själva, tyckte vi.

Och det var verkligen skönt och avkopplande! Att få bada tillsammans utan behöva turas om att passa barnen på stranden, kunna prata i lugn och ro, koppla av och umgås själva en stund. Att vara på semester är annars inte så avkopplande som det brukade vara förr. Med ett litet nyfiket och klättrande barn på 12 månader och en 3-åring på upptäcktsfärd så blir det mycket mer passande än hemma, i en miljö med nya spännande saker att undersöka och utan den barnsäkerhet som vi är vana vid. Dessutom var det jättevarmt och svårt att sova. Det var verkligen skönt att få en paus!

Vi var säkert inte borta mer än max 45 minuter, jag vet inte vad klockan var. Men när vi stod och torkade oss på stranden och just tänkte gå hem så kom min pappa springande med andan i halsen och sa att lilltjejen var förtvivlad och grät hysteriskt. De tyckte att hon verkade ha riktig separationsångest, inte bara lite ledsen utan riktigt ångestladdat. Nu var vi ju redan på väg hemåt ändå, men jag tyckte att det var jättebra att han sprang och hämtade oss. Det var skönt att de inte hade låtit henne gråta! Jag skyndade mig i förväg för säkerhets skull, men jag ropade över axeln att hon har säkert slutat gråta och är glad igen när vi kommer hem. Det var nog bara just när hon vaknade som hon blev lite ledsen.

Men nej, så fel jag hade! Jag hörde redan ute i trapphuset hur barnet grät helt hysteriskt. Det var verkligen ett otäckt förtvivlat panikskrik fyllt av ångest och jag fumlade med nycklarna lyckades knappt få upp låset. Min pappas sambo såg helt förstörd ut och grät nästan hon också. Ja, i efterhand tänker jag ju att det inte var så klokt av oss att lämna bebisen.

Stackars liten, det tog en liten stund innan hon lugnade sig i min famn, och så fort någon kom för nära de första minuterna så skrek hon till igen. Som att hon var livrädd att jag skulle lämna henne till dem. Men hon hämtade sig ganska fort, och skrattade mot de andra och klappade på mig som om hon liksom ville säga att nu är det okej igen, när mamma kom tillbaka. Hon verkade riktigt försöka berätta med gester vad som hade hänt.

Men vilket misstag det var att lämna henne så där! Vi glömde nog att även om vi känner och har förtroende för ”barnvakterna”, så känner ju inte barnet dem lika väl som vi. Även om vi hade bott hos dem ett par dagar, så är de ju ganska nya för henne. Vad skrämmande hon måste ha upplevt det som när hon vaknade och vi inte var där!

Ett är i alla fall säkert - det var inte jobbigast för mig som mamma att lämna henne.

Man hör så ofta sägas att det är jobbigare för den vuxne än för barnet. Vad grundar man det påståendet på egentligen? Jag tror att det bara är något man säger för inte skuldbelägga att man väljer att göra något utan barnet. Visst kan man väl ha barnvakt ibland, och fungerar det nog bra för det mesta. Men att separationen skulle vara jobbigast för den vuxne tror jag inte ett dugg på.

Jag som är vuxen är ju förberedd och förstår vad det innebär att vara borta från barnet. Jag har tillskillnad från barnet en utvecklad tidsuppfattning och vet hur lång tid en dag, en helg eller en vecka är. Framförallt så har jag valt det själv, och det är jag som kanske har ett behov av att få lugn och ro för mig själv. En bebis har ingen utvecklad tidsuppfattning och upplever en vecka som mycket lång tid. Det går inte att förklara och förbereda ett så pass litet barn så att det förstår varför man är borta, var man är, och när man kommer tillbaka. Barnet kan ju tillskillnad från mig inte ens veta säkert om jag alls kommer att komma tillbaka igen.

Det kan säkert gå bra att resa bort om man vill det, och det är stor skillnad på att vara borta över dagen och att vara ifrån barnet en hel vecka i sträck. Men jag tror nog att det är mycket jobbigare för barnet än för den vuxne, och jag blir lite ledsen att det har blivit så svårt att tala om barns behov numera. Det har blivit tabu att säga något som kan ge föräldrar skuldkänslor. Ibland tror jag att det vore bra om vi vågade göra det lite oftare. Jag tycker att man ska våga se och säga att det här handlar om mig och mina behov, och vad jag själv behöver för att må bra. Det är lite för mycket av "om jag mår bra så mår mina barn bra" idag, så enkelt kan man inte bara argumentera bort det lilla barnets behov. Barnets behov krockar ofta med de vuxnas behov, och det tycker jag att vi måste våga prata om.

Att andra tycker annorlunda än jag och gör andra val kan jag både förstå och respektera, alla är vi ju olika och har olika behov och synsätt. Det finns de som aldrig har barnvakt, och de som utan att blinka reser bort utan barnen, och vi någonstans i mitten som ofta har barnvakt några timmar men sällan eller aldrig lämnar barnen över natten. Att man vill prioritera sina behov som vuxen kan jag förstå. Man ska gå en mil i någons skor innan man kan döma, var det någon klok människa som sa. Men ändå finns det något i samhällets syn på barn och föräldraskap idag som jag reagerar starkt emot.

Att man idag ofta talar om tidiga separationer som något bra och nyttigt i sig, som man bör tvinga sig till även om det tar emot lite - för sin egen skull, för barnets, pappans eller för förhållandet - då känner jag att det här har blivit helt fel! Och att det är värst för den vuxne? Det kan jag bara inte hålla med om!

"Vad blev det för något?" frågar folk. Jag känner alltid att svaret "Det blev en liten människa!" ligger på tungspetsen innan jag väluppfostrat talar om att det blev en flicka.

Fast ibland är jag osäker. Hon är inte så mycket som en människa. Faktum är att hon ju är en liten alien, fullständigt främmande för allt som vi finner normalt och vardagligt. Tålmodigt accepterar hon allt som inte är direkt otrevligt (och en del som man kunde tycka borde vara det) för att kanske begripa sig på det någon gång i framtiden. Hon påverkas inte det minsta lilla av att man killar henne under fötterna eller kör en symaskin precis brevid vaggan, men hon kan bli väldigt rädd om pappa nyser eller av skramlet av bestick.

Hon ser inte riktigt ut som en människa heller: hon har fel proportioner och väldigt ryckigt och okontrollerat, främmande, sätt att röra sig. Att hon har ett rikt inre liv förstår man på den stora variation av lustiga grimaser hon visar, och på det tydliga kurrandet och kluckandet från magen.

Jo, det är en liten alien som har hamnat hemma hos Ante och mig. Vi är ju alla själva de ursprungliga främlingarna, som jag insåg i en diskussion med författaren M. John Harrison häromåret. Alla har vi kommit hit till den här världen utan att veta ett dugg om den, bara utrustade med en fantastisk uppsättning reflexer, instinkter och talanger som är skräddarsydda för att lära oss hur man överlever bland det här märkliga människosläktet.

En sådan främmande varelse har vi nu att rätta oss efter, både hemma i vardagssysslorna och ute bland folk. "Den där saken," säger kompisen avvaktande. Andra beter sig som om de själva trillat ner från ett flygande tefat, och börjar göra konstiga ljud och menar att hon är det sötaste som finns (hon ser faktiskt ut som bebisar gör mest). Tur att de flesta uppför sig nästan helt normalt, annars skulle jag nog börja undra om det är jag som blivit förflyttad till en främmande planet.

Rebecka heter hon, och hon ska bo hos oss rätt länge. Kanske tjugo år eller så. Det gäller att försöka komma på god fot redan från början. Vi ska ju leva ihop, och måste anpassa oss efter varandra. Som nykomling i den här världen är hon rätt utelämnad åt oss som varit med ett tag och tycker att vi vet hur saker ska vara, men eftersom hon har en stark röst och tydliga behov ser vi ju hur vi får jämka för att passa in en främmande varelse i våra liv.

De första två månaderna tyckte jag att hon ganska mycket påminde om en mer slumpmässigt programmerad variant av Skalmans mat- och sovklocka. Man fick vara på hugget för att kunna göra något, och vara beredd på att ändra riktning när som helst. Allting blev små projekt som närsomhelst kunde pausas för amning eller bärande eller blöjbyte. Den lokala seden att ta det lugnt och kanske även sova när det är mörkt och natt förstod hon sig faktiskt på ganska snart, och då slapp vi i alla fall vara sömniga och utvakade. Vissa saker gick ju också bra att göra med Rebecka i sjalen, men jag fick ont i axlarna av till exempel att skriva med tangentbordet lite för långt bort - och för övrigt tyckte hon inte riktigt om att man satt stilla.

Ett par månader till, och ju mer vår främmande besökare liknar en vanlig människa desto mer blir jag påmind om att hon är ny här. Hon är så nyfiken och undersöker så noggrannt allting som vi tyckte var vanligt och vardagligt. Det är tydligt att hon är här för att utforska vår värld och lära sig så mycket som möjligt om den.

I en viss ålder brukade jag föreställa mig hur jag skulle förklara saker för en varelse från en annan planet. Sådant som man brukar ta för givet blir mycket intressant när man föreställer sig någon som aldrig har sett det förut. Nu har jag blivit guide för en äkta alien i vår märkliga värld. Det ska bli intressant att se vad hon har att säga och fråga om när hon börjar göra det.

En sak jag sällan tänkte på när jag fantiserade om utomjordingar var de kulturkrockar och kommunikationssvårigheter man skulle stöta på. Rebecka har ju inte lärt sig vårt språk ännu, och vi får vara ganska uppmärksamma för att förstå vad hon vill. Återigen måste vi anpassa oss, lyssna och vara beredda på det oväntade. Jag tror att vi ändå förstår varandra ganska bra. Man kommer långt med kroppsspråk och enkla medel och ibland sitter vi alla tre och skrattar tillsammans.

Jo, det är faktiskt en liten människa. Men en väldigt liten, egen och annorlunda människa, som lär oss ett annat liv än det med bara vanliga vuxna.

Kommentera gärna Åkas blogg nedan, eller diskutera den i forumet.

De senaste veckorna har jag stött på en för mig helt ny företeelse. Jag och min tvååringa dotter hade inom loppet av ett par dagar utvecklat en allvarlig allergi mot varandra. Det har räckt med oss två i samma rum för att eftermiddagen skulle förvandlas till kaos, blod och aska. Ja, kanske inte bokstavligen, men nära nog. Flera gånger har det slutat med att vi stått på varsin sida av rummet och skrikit åt varandra, tills barnafadern slutligen trätt in och delat på oss. Det är här den nya företeelsen kommer in, jag har aldrig förut haft för vana att skrika åt mina barn eller åt någon annan för den delen. "Brukar jag skrika åt er?" frågade jag sexåringen. Han tittade klentroget på mig. "Nej, du är ingen skrik-mamma." svarade han till slut, när han insåg att frågan var allvarligt ställd.

Tonåringen stod i köket och fnissade efter en speciellt högljudd sammandrabbning. "Problemet med er" sade han "är att ni är alldeles för lika. Att ge sig existerar liksom inte." Jag blev tyvärr tvungen att hålla med honom. "Men det ser ganska roligt ut." fortsatte han glatt.

Något måste göras. Frågan var bara vad? En eftermiddag kom svaret helt oväntat. Tvååringen lekte "bad" i duschhörnan. Det går till så att man ställer sig i duschhörnan och låtsas att duschen är på.
"Lilla mamma, vill du bada?" frågade hon mig. Jag bestämde mig på en tiondels sekund för att bli en trilskande tvååring i leken.
"Nej, jag vill inte" gnällde jag, och väntade med spänning på hennes reaktion. Tvååringen verkade inte märka något, för hon försökte igen.
"Vill du bada?", vänligt leende.
"Nej, jag vill inte bada!" gnällde jag, lite högre den här gången. Men hon var fortfarande vänlig.
"Vill du bada?" frågade hon med glatt lugn.
"Nej! Jag vill inte bada. Jag vill inte!!" ropade jag. Tvååringen ändrade taktik.
"Jag hjälper dig upp." sade hon milt överseende. Hon tog mig i handen och ledde mig försiktigt över badrumströskeln. Hon gick tillbaka till duschhörnet. Hon tittade på mig över axeln och sade vänligt men bestämt:
"Jag vill bada."

Det här hade inte alls gått som jag hade tänkt mig. Häpet jämförde jagleken med våra verkliga kontroverser och kom fram till en obehaglig slutsats. I själva verkat var det oftast jag som tappade humöret och började bråka, och det så fort min tvååring anmälde en avvikande åsikt. Jag motsvarade inte alls hennes exempel på ett vuxet bemötande. Det var jag som trotsade för det mesta, inte hon. Det var mitt fel att vi bråkade, inte hennes!

Kommentera gärna Tinas blogg nedan eller diskutera den vidare i forumet!