”Tror du att din dotter kommer att tacka dig när hon blir stor?” frågar en kvinna som undrar varför jag är inne på det här med Nära föräldraskap. Jag stannar upp. Tanken är helt ny för mig, jag har aldrig haft några sådana förväntningar och när frågan sjunker in har jag inget svar. Jag hoppas så klart att mina barn blir lyckliga, men tacksamhet är inget jag gått och drömt om.
”Jag menar, tror du att hon kommer att bli bättre av att hon blivit buren i sjal så mycket? Tror du till exempel att det blir lättare eller svårare med inskolning på dagis?” förtydligar hon när jag ser oförstående på henne.
”Nu vet jag inte riktigt vad du menar med bättre”, säger jag, ”men visst tror jag att hon mår bra av att jag lyssnar på hennes behov.”

Jag har märkt att diskussioner om barn och deras behov ibland blir till en föräldratävling. Vem är den bästa föräldern? Och hur mäter man? Handlar det om hur framgångsrikt barnet blir, om självkänsla eller upplevd tillfredsställelse med livet? Är ett barn som inte uppvisar separationsångest vid överlämning till dagis ett ”bättre” barn än det barn som protesterar? Jag föredrar att lämna ämnet, för jag tycker inte att barn ska bedömas på det viset.

Rädslan att inte duga till som förälder, att få underkänt, har kanske aldrig varit mer utbredd än i dag. Om en förälder har ett intensivt barn, ett barn som är mitt i en utvecklingsfas eller som har särskilda behov, kan föräldrarna känna sig särskilt granskade. En del mammor och pappor kan få höra att deras föräldraskap inte ”fungerar” om de har ett barn som gråter under inskolningen, om deras tvååring inte vill dela med sig av leksaker eller om de har en viljestark treåring. Det finns nämligen en tydlig mall för hur lyckade barn ska vara. Förutom att de sover gott om natten, ska de vara ”snälla”, ”väluppfostrade” och "självständiga". Som förälder har jag ansvar för att lotsa mitt barn till att respektera sina egna och andras känslor, men jag varken vill eller kan förändra mina döttrars temperament, eller var de befinner sig i utvecklingen. Det låter enklare när jag skriver än det är i verkligheten, men barn är inte annonser för det perfekta föräldraskapet, utan egna personer. Ska jag formulera ett mål över huvud taget så får det bli lyckliga barn snarare än ”lyckade” enligt omvärlden.

För mig är det viktigt att lita på barnets signaler och inte tvinga fram lösningar utifrån förutfattade meningar om hur späd- och småbarn ska sova, äta eller amma. Därför kan det vara svårt att beskriva vad en Nära förälder gör – det kan ju variera utifrån varje familjs unika personligheter och situation. En del skribenter vill gärna definiera vad Nära föräldraskap är och antar att det går att beskriva NF som en modell. Men en modell utgår från att det finns en manual med yttre regler att följa och NF handlar om relationer och den ”manual” som finns på insidan i form av instinkter och känslor. Det är ett förhållningssätt, inte en metod eller modell. De redskap som man pratar om inom NF, är olika möjligheter att svara på barnets biologiska behov. Föräldraskapet sitter varken i bärsjalarna, sovarrangemanget eller i fri amning (eller matning), utan i relationen. Bland Nära föräldrar finns många som helt enkelt känner igen sig i beskrivningen och kanske upptäcker begreppet först senare. Andra utgår från grunderna i NF för att de upplevde brister i sin egen uppväxt som de vill kompensera för, för att de har barn med särskilda behov, eller som inspiration till sitt eget föräldraskap.

På diskussionsforumen använder man ibland referenser till forskning som argument för och emot NF. Det visar sig snart att alla kan hitta forskningsargument för sina åsikter. Forskare är ju också människor och söker olika mönster utifrån personliga intressen. En undersökning försöker mäta hur barnen klarar sig i skolan, en annan ser till hur trygga barnen verkar vara, en tredje jämför omvårdnadsmönster i olika kulturer. Mätningarna kan utföras på kort eller lång sikt och urvalet påverkar resultaten. Slutligen tolkas forskningen och influeras därmed till högre eller lägre grad av mänskliga värderingar. Forskning kan vara inspirerande, intressant och många gånger livsavgörande, men det finns knappast någon som grundar hela sitt föräldraskap på forskning. Inom NF fyller dock forskningsreferenserna en funktion: att förklara föräldrastilens inriktning och den empiriska bakgrunden.

När jag var nybliven förälder och såg in i ögonen på min förstfödda, kände jag ett starkt behov av att fundera över hur jag ville vara som förälder. Det är en känsla som många känner igen, men det är också som om media och tidsandan kräver att vi anstränger oss för att vara självmedvetna föräldrar. Det blir lätt till ett självkritiskt studieprojekt i stället för att det får falla sig så naturligt som möjligt. Visst är det viktigt att vara medveten, men just nu vill jag snarare analysera mindre och gå mer efter min egen magkänsla. Jag tänker på min egen mor, som sov med mig och mina bröder, bar oss i kont och bärstol och månade om en nära kontakt ända upp i vuxen ålder, utan att läsa böcker eller fundera över vad andra tyckte och tänkte. Våra barn behöver föräldrar som älskar dem, som vill göra sitt bästa, som ibland gör fel och försöker på nytt, spontana, levande människor

NF är alltså ingenting jag ”utövar”, utan kommer sig till största delen av sig självt. Till vardags går jag heller inte omkring och kallar mig Nära förälder. Det skulle kännas lika lustigt som att säga att jag är en Jämlikhetsförälder, Kejsarinna eller Hårdrocksförälder. Det har sagts tidigare men tål att upprepas: NF eller AP är för de allra flesta ett begrepp som gör det lättare att söka litteratur, communities och likasinnade på webben och i den vanliga världen. Inte en banderoll eller skylt som man viftar med.

Det väcker starka känslor när man vill vara en bra förälder och det är inte underligt, barnen är det käraste vi har. Alla vill göra ”rätt”, men frågan är om det är barnens reaktioner eller andras åsikter som ska leda oss? Ett fåtal utomstående upplever NF som provocerande och utgår från att vi tycker att andra föräldrar är mindre bra. Men det är knappast någon som tycker det är konstigt om man månar om sina övriga relationer på samma sätt, om man till exempel vill vara en lyssnade vän eller en omtänksam fru. I relationernas värld tävlar vi inte mot andra, det handlar om samspel i varje unik relation. Om jag säger att min bästa vän är en underbar kompis är det knappast någon som uppfattar det som att jag tror att hon är bättre än alla andra kompisar runtom i landet ;-)

När jag väntade mitt första barn så deklarerade jag för allt och alla hur viktigt det var för mig att få egen tid och fortsätta med mina intressen. Jag skulle gå på körsång, föreningsmöten mm. Jag hade en föreställning om att min man kunde gå en runda med babyn i vagnen och komma förbi när hon ville amma.

Men att bli mamma var något annorlunda än jag kunnat föreställa mig i förväg. Att komma förbi med barnet för amningspaus under en aktivitet på kvällstid de första månaderna var inte riktigt aktuellt. Verkligheten såg snarare ut som så att jag hade dottern vid bröstet hela kvällen, hade jag tur kunde jag hinna ta en snabbdusch. Om jag hade riktig tur så skrek hon inte under tiden. Låt oss säga att jag hade något orealistiska förväntningar.

Det som överraskade mig allra mest med att bli förälder var att jag faktiskt kände så annorlunda än jag förväntat mig! Jag ville inte alls göra de saker som jag trodde att jag skulle vilja – snarare hade mina behov blivit förändrade i grunden. Längtan efter egen tid lyste med sin frånvaro. Vad jag helst av allt ville var att få vara med min dotter! Gick jag till affären tvärs över gatan och var ifrån henne 10 minuter så kändes jag mig naken och liksom halv. Någon gång när dottern närmade sig 1 år så kom jag ur den där "mammabubblan", det gick väl gradvis. Med andra barnet har jag varit tröttare, och vardagen med två små barn är betydligt mer intensiv. Då kom längtan efter en ledig eftermiddag tillbaka tidigare.

Samtidigt har jag varit mer klar över vad jag själv vill när vårt andra barn föddes och vi har hittat lösningar som vi trivs med i vår familj. När vi ville gå på restaurang i lugn och ro så hade vi barnvakt till vår vilda 2-åring och planerade tiden efter när vi kunde förvänta oss att bebisen sov, en tidig middag innan kvällssnuttigheten slog till. Så sov bebisen gott i vagn bredvid bordet och vi hade ”egen tid”. Det brukade vara lagom att amma just när vi avslutat middagen. Lösningar kan se ut på många andra sätt än de traditionella.

Att vi idag i stor utsträckning ser tidiga separationer som något normalt, ja till och med något viktigt som man behöver träna sig i, det tycker jag är en oroande utveckling. Jag tror vare sig att det gynnar anknytningen, föräldrarna eller barnet.

Det är faktiskt okej att ändra sig och omvärdera det man tänkt och trott innan barnet föddes. Vi hade bestämt att vi skulle gå på bio när vårt första barn var 4 månader, en 3 timmar lång film jag gärna ville se skulle ha premiär då. Men sedan kändes det bara fel och stressande, hela kroppen sa liksom ifrån. Jag är glad att jag vågade lita på mig själv då och lyssna på den magkänslan. Sedan såg vi filmen på bio när vår dotter var 9 månader istället, och då var det jättetrevligt.

Jag tror inte att det ligger någon sanning i påståendet att det blir svårare ju längre man väntar – jag är övertygad om att det tvärtom blir lättare att lämna barnet när det blir äldre! Allting har sin tid, och varför skulle det vara svårare att lämna ett större barn än ett mindre? När barnet är moget och redo så behöver man inte känna ångest eller oro över separationen. Vi hade inte ofta barnvakt till vårt första barn under det första året, men när hon blev större kändes det bara naturligt att hon gav sig av på egna äventyr, när hon traskade iväg glatt vinkande hand i hand med farfar för att hälsa på hästarna i stallet, eller för att leka hos farmor eller mormor.

Nu menar jag inte att det är fel att ha barnvakt i sig, inte alls! Bara att man kanske inte behöver ha så bråttom och att behovet av avlastning eller en ledig kväll bör komma från föräldrarna, inte från yttre förväntningar som faktiskt verkar bli allt större idag. Jag tror att den här så kallade separationsångesten nyblivna föräldrar känner är till för att vägleda oss, och blir lite ledsen över hur tvekan inför tidiga separationer är så lätt att blåsa bort med glada tillrop. Idag översvämmas diskussionsforumen på nätet med frågor om det är okej att lämna en 3 veckors baby över natten eller en 7 månaders en vecka hos släktingar. Den tveksamma mamman blir oftast ivrigt påhejad att lämna bort babyn med påståendet att det är bra för alla och jobbigast för henne själv. Varför tar vi så lätt på separationer idag och vem för det lilla barnets talan?

En nära relation till släktingar och barnvakter har man knappast hunnit etablera på ett par veckor, då har barnet fullt upp med att bygga upp och stärka sin anknytning till föräldrarna. Att det är roligt för mormor och farmor att få vara med barnbarnet eller att det är viktigt att barnet får tillgång till dem är inte heller ett argument för att lämna barnet. Den relationen kan släkten med fördel bygga upp tillsammans med både föräldrarna och barnet. En bebis har knappast behov av föräldrafritt. Min 3-åring kan vilja vara själv hos mormor eller farfar, men det behovet kommer nog oftast inte förrän barnet är i 2-årsåldern. Allting har sin tid och att inte vilja ha barnvakt när barnet är nyfött betyder på inget vis att man stänger ute släkt och vänner från barnets liv.

Jag tror heller inte på att barn skulle bli mer självständiga av att lämnas bort tidigt. Och varför skulle de bli det? Jag tror att självständighet kommer inifrån, växer ur inre trygghet, och inte är något man kan tränas eller tvingas till. Att ge barn mycket närhet och kärlek tror jag ger självsäkra trygga barn som litar på att vi finns där, som vågar stå på egna ben och göra sina egna utflykter ut ifrån oss.

Men pappan då, är det många som säger. Mamman bör vara borta så att han kan få egen tid med bebisen. Men att mamman måste försvinna ur bilden för att pappan ska kunna vara nära och knyta an utgår från en föreställning om att mamman tar allt ansvar för barnet så länge hon finns i närheten. Men om man istället utgår från att man har ett jämställt föräldraskap där pappan är en aktiv förälder hela tiden, så faller resonemanget ganska snabbt. Min man behöver ju faktiskt inte gå hemifrån för att jag ska kunna ta ansvar för våra barn, eller hur? Visst kan det ju vara mysigt att ha egen tid ihop med bara ett barn ibland, men det är inte riktigt samma sak. Det är knappast en förutsättning för att kunna knyta an eller ta ansvar. Och återigen har allting sin tid! När barnet klarar sig ett par timmar utan amning så faller det sig kanske naturligt att mamman gör ärenden eller passar på att få lite egen tid och babyn stannar hemma med pappa? Men det tycker jag ska komma naturligt, inte som svar på ett yttre krav.

Och det finns ju många år framöver då pappan och barnet kan resa bort tillsammans och göra saker ihop! Ibland kan jag tänka att många har så bråttom, det måste ju inte vara allt på en gång. Pappan måste ju ändå kunna knyta an och ta ansvar för sitt eget barn utan att han behöver köra mamman på porten? Om man inte kan det så är nog problemen betydligt djupare än att de går att lösa genom att mamman är borta någon gång ibland. Då är det något man måste jobba på i vardagen, varje dag. Samma sak med förhållandet – visst är det mysigt med en romantisk kväll ensamma ibland, men det är i vardagen man måste se varandra och hålla liv i kärleken.

Det är inget fel att ha barnvakt ibland och det kan vara roligt att göra något på tu man hand. Särskilt när barnen är i den ålder då de springer varv på varv runt bordet och klättrar på inredningen när man går ut på restaurang. Att få äta sin mat i lugn och ro, utan att behöva skära upp och mata någon annan, det är en lyx jag gärna unnar mig då och då. Men jag tycker också att det är viktigt att man inte känner sig pressad och tvungen att lämna sin bebis om man egentligen inte vill bara för att man får höra att "det är viktigt med egen tid”, ”synd om pappan", ”roligt för farmor” eller något liknande när hela kroppen signalerar att det känns fel. Jag tror att det är viktigt att man vågar lyssna på sin inre röst.

Jag skulle vilja flytta fokus från vad mamman ”klarar av” till vad som är optimalt för barnet, och hellre tala om vad som är bäst för barnet här och nu än vad tidiga separationer eventuellt kan ha för påverkan på lång sikt, vilket är svårt att uttala sig om. Självklart finns det alltid specialfall då det trots allt är bäst att lämna bebisen tidigt, det t ex kan handla om att mamman inte kan ta hand om barnet p g a sjukdom - men nu talar jag om i normala fall. Då tror jag att en nyfödd vill vara nära intill den kropp som den nyss växte inuti.

Jag tror att själva separationen i sig är en påfrestning för barnet och att den kan försvåra anknytningen mellan mamman och det nyfödda barnet. (Nu talar jag alltså om att lämna en baby över natten, eller ett litet barn en hel vecka - inte att gå på toa eller att ha barnvakt när man är hos tandläkaren, eller att en treåring sover över hos farmor.) Om det får konsekvenser när det gäller framtida tillit kan man ju inte veta, och om det bara gäller en enstaka gång är det nog mindre risk än om barnet lämnas ofta när det är nyfött. Men det är sekundärt för mig, jag tror alltså personligen att det är jobbigt för barnet att lämnas där och då, även om det anpassar sig och accepterar det, så tror jag att det mår ännu bättre av att slippa utsättas för separationer.

För mig förefaller det inte alls som något nyttigt eller bra att träna på, för mig skulle det kännas onaturligt att vara åtskild från en baby i flera dygn. Inte särskilt ursprungligt i alla fall, även om förstås inte alla delar det idealet med mig. Som jag ser det så ligger det åtminstone väldigt långt ifrån vår biologi och våra instinkter att dela på föräldrar och barn länge och/eller tidigt i livet.

Idag så finns det en press utifrån att tidigt frigöra barnen från föräldrarna, ofta innan vare sig barnen eller föräldrarna egentligen är redo. Om man inte känner ett behov av ”egen tid” så betraktas det som ett problem, något man måste träna på för att "jobba bort" sin separationsångest. Ofta hävdas det att det bara kommer att bli svårare ju längre man väntar. Om det är svårt att lämna barnet när det är 2 månader, hur jobbigt kommer det då inte att kännas efter 4 månader? Ungefär så brukar resonemangen gå.

Men jag tror inte att man ska behöva träna sig på att vara åtskild från sitt barn. När tiden är mogen så kommer det inte att kännas svårt på det sätt som det kan göra när de är spädbarn. Jag är tveksam till om det verkligen är "meningen" att det ska kännas lätt att vara ifrån en bebis som huvudsakligen ammas? Bör vi ens sträva efter att inte känna oss bundna till våra barn, borde inte en fungerande anknytning snarare vara målet? Om vi inte haft en stark instinkt att finnas nära barnen de första månaderna så hade knappast vår art klarat av att hålla särskilt många spädbarn vid liv fram till dess att de klarade sig på fast föda? Motviljan många nyblivna mammor känner mot att ha barnvakt den första tiden förefaller ändamålsenlig. Det är synd att det ses som något fånigt som man ska sätta sig över.

Den amerikanske psykologen Marshall B Rosenberg är grundare till Non Violent Communication som även kallas Giraffspråket, Hjärtats språk eller Empatisk kommunikation. Rosenberg noterade under sitt arbete hur en del han mötte uttryckte aggressivitet, medan andra besvarade samma situation med medkänsla. Tre faktorer visade sig vara av betydelse: Språket som användes, tankesättet som låg bakom, samt hur kommunikationen såg ut. Det handlar inte om utvecklingen av något nytt kommunikationssätt, utan om att sätta ord på tankar som alltid har existerat.

Giraffspråket kommuniceras via empati och ärlighet. Jag berättar vad jag behöver och jag lyssnar till vad du svarar att du behöver. Giraffen symboliserar modet att sträcka på halsen och visa vad som är viktigt för just dig och att tala utifrån hjärtat (giraffen har störst hjärta bland landdäggdjuren) samt att lyssna med empati. Giraffen har även en god bild över situationen i och med den långa halsen. Hon ser helhetsbilden och kan sätta sig in i känslor och behov som ej tillgodosetts och som resulterar i till exempel ett aggressivt beteende.

Vargens språk, är giraffens motsats. Vargen menar att anfall är bästa försvar. Helst innan någon annan hinner attackera först. Språket karaktäriseras av bedömningar och kritik.

Genom att tala som en giraff ökar medvetenheten om vad som pågår inom oss själva samt förståelsen för hur det kan se ut hos den andre. Målet är att få kontakt. Först efter att kontakten är etablerad kan en lösning på problemet nås. Grunden vilar på det egna ansvaret, att ta ansvar för våra känslor och behov och att se att det inte är någon annans handling som är mittpunkten, utan hur jag själv tar emot och tolkar och sedan väljer hur jag vill svara.

Giraffspråkets hörnstenar:
- Att observera, uttrycka fakta utan att värdera och bedöma.
- Att uttrycka de känslor som medföljer.
- Att uttrycka de behov känslorna skapar.
- Att uppmärksamma och be om, det som underlättar här och nu.

Giraffspråket är inte bara användbart i konfliktsituationer utan även som modell i vardagssamtal, för att visa hur kommunikation kan se ut: i familjen, i skolan, på arbetet. Att tala giraffspråk hemma i familjen tror jag är ett steg på vägen till att förmedla empati och skapa en mer harmonisk miljö. Genom att man som förälder fokuserar på Problemet, och inte angriper Personen, löses förmodligen konflikter på enklare sätt.

Så här tänker jag mig att ett samtal mellan en giraffmamma, eller giraffpappa, och ett barn, kan se ut:

Barnet: *Sitter i pyjamas. Fem minuter innan det är dags att gå till skolan.*

Giraffen: Jag ser att du inte har klätt på dig. (Observerar). Jag känner att det gör mig lite stressad, eftersom vi har bråttom iväg just nu och om du inte klär på dig dina kläder så kommer vi att komma för sent till skolan. (Uppmärksammar känslan). Jag skulle vilja att du tar på dig nu så att vi kan komma iväg. (Uppmärksammar behovet). Är det ok för dig? (Öppnar för dialog).

Hur hade en vargförälder hanterat situationen då?

Vargen: Men herregud unge! Har du inte klätt på dig! Jag sa ju till dig för en kvart sen och ändå sitter du bara här! Skyll inte på mig om vi kommer för sent! Klä på dig nu latmask!

Som förälder kan jag lyssna med vargöron eller med girafföron. Jag kan höra på kritiken eller avvisandet, eller jag kan lägga fokus på känslor och behov som finns bakom. Väljer jag att lyssna som en giraff, kommer jag att förmedla att dina känslor och behov respekteras och är lika viktiga som mina. Det här skapar tillit till att barnet fortsätter att vara uppriktigt. Ett barn som däremot lär sig att det är bara vargförälderns ord som gäller, tror jag också kommer att ifrågasätta hur pass väsentliga de egna känslorna och behoven är, samt tveka inför att kommunicera dem eller helt enkelt sluta lyssna på föräldern.

Fram för fler giraffer på föräldrasavannen!