Jag har ganska mycket temperament, och är van att mitt humör åker berg och dalbana i stressiga situationer. När jag kom hem från sjukhuset med en nyfödd bebis var jag helt inställd på att drabbas av baby blues och bli gråtig efter ett par dagar. Jag blev ganska förvånad när jag i stället kände mig mycket lugn, nöjd och belåten. Allt gick så bra!

Livet med den här nya tjejen var verkligen som en dans. Hon förde, vi följde. Vi betraktade hennes beteende och lyssnade på hennes ljud, och förstod när hon var hungrig, när hon var trött och när hon ville bli buren. Det var så märkligt självklart och normalt, trots att livet plötsligt var helt annorlunda. Men vi kunde ju det här! Jag var en riktig mamma, och jag kunde förstå min dotter. Stolt var jag, och glad. Märkligt det där att nya föräldrar ska känna sig så osäkra och oroliga, tänkte jag. Förmodligen hade vi nog varit väldigt tursamma och sluppit de där komplikationerna som gör att man blir nojig.

Detta harmoniska tillstånd höll i sig knappt tre veckor, om jag minns rätt. Sedan fick jag erfara att jag inte var osårbar. Jag hade också hade den där förmågan till osäkerhet i mig som man alltid har när det gäller det man ser som viktigast i livet. Även jag kunde bli orolig på grund av en kommentar i förbifarten. Det råkade falla sig så att det handlade om nappar.

En av min mans vänner, som också är pappa, var på besök och pratade lite med mig om spädbarn. Jag kände mig vuxen min uppgift, och ganska nöjd med att ha något gemensamt att prata om, tills han plötsligt kom med det Goda Rådet.
-Du måste ge henne napp. Annars kommer hon att börja suga på tummen.

Napp? Jag hade aldrig funderat på napp. Det enda jag visst om tröstnapp var att man inte ska ge det för tidigt, innan amningen är etablerad, för att det kan ge barnet fel sugteknik vid bröstet. Nu hade ju amningen kommit igång väldigt bra redan från allra första början för vår del, så det kanske inte var någon fara. Men ändå. Måste man ha napp alltså? Hade jag missat något? Tvekande mumlade jag något obestämt.
-Joo... Hon är ju så liten än, vi får se hur vi gör. Jag sög ju själv på
tummen när jag var liten, och det var inget problem.
-De har ju sugbehov de där små, avslutade vännen och började prata med min man om något annat.

Sugbehov? Fanns det ett behov som jag missat att tillfredsställa? Hur kom det sig att jag inte märkt att hon behövde något mer? Kanske hade jag misstolkat alltihop, kanske fungerade inte samspelet med min dotter så bra som jag trodde. Kanske skulle jag inte alls vara en så bra mamma som jag börjat tro. Kanske hade jag inte riktigt rätt till det oväntade självförtroende jag njutit av.

Fylld av tvivel på mig själv och på kommunikationen med min dotter började jag försöka ta reda på hur man använder en napp. Vilka signaler hos barnet är det som bör besvaras med en napp? Hur ser man när det är läge för nappen? Som ni märker hade jag tagit kommentaren på alldeles för stort allvar och tolkat in för mycket i den. Jag googlade och letade och slog i föräldraböcker, men lyckades bara bli mer förvirrad. Vad är nappen till för egentligen? Vad är sugbehovet?

Till slut frågade jag på BVC. Napp -- ska man ha det? Svaret var raskt och entydigt: nej, inte om barnet inte verkar ha extra stort sugbehov. Det märker man om det gärna vill suga på allt möjligt. Det var otroligt skönt att få ett sådant svar. Plötsligt föll allting på plats och antog sina rätta proportioner igen. I flera dagar hade jag våndats över detta, men nu fanns det någon som kunde säga att jag inte
behövde det. Jo, så jag hade inte haft fel ändå. Det behövdes bara bekräftelse utifrån.

Hela den här historian visade mig hur ömtålig jag trots allt kunde vara för kommentarer och kritik. Jag började få mer förståelse för att föräldrar ofta verkar överreagera på saker de hör eller läser om barn och föräldraskap. Det visste jag inte innan, men nu tilltalades jag oerhört starkt av vad jag läste på Skorpans AP-sida om att lyssna på magkänslan. Sidan är omarbetad nu, så precis den formuleringen finns inte kvar längre, men den betydde en del för mig just då som något att tänka på när jag började tvivla på mig själv.

Om jag nu skulle vara så labil att ganska oskyldiga kommentarer kunde få mig helt ur balans, då var det nog bäst att jag skaffade mig lite skydd och något att sätta emot. Jag behövde ett utbyte med människor jag kunde känna igen mig i, likasinnade om man så vill. Jag blev tyvärr mest stressad av de diskussioner om barn jag hittade på nätet -- ibland för att jag inte alls kunde identifiera mig med attityderna, ibland för att folk verkade så extremt duktiga och ambitiösa. Efter ett tag blev det så att jag märkte att jag trots allt trivdes ganska bra i detta hörn som Jorun har inrättat.

***

Vad anser jag nu om napp, ett halvår senare? Det har ju kommit rekommendationer om att man ska ge barn napp när de ska sova för att det skulle kunna minska risktn för plötslig spädbarnsdöd. För det första är jag inte riktigt övertygad av den studien. För det andra förstår jag inte hur det skulle fungera i praktiken när man ammar på natten. Det finns de som säger att fri amning på natten skyddar minst lika bra som napp (men det behöver kanske fortfarande studeras systematiskt, rätta mig om jag har fel). Om man inte kan (eller vill) nattamma kan jag mer förstå nappens funktion där.

Jag har också funderat mycket på det där med napp. Tröstnappen har ju kommit till därför att man inte ville ge barnet bröstet varje gång det ville suga. När jag var liten rekommenderades amning var fjärde timma och alla nyfödda fick napp på BB. Det var ju egentligen ett sätt att lura barnen att de fick något som man inte gav dem. Eftersom man lade mig på mage och jag förmodligen hade lika stark sökreflex som min dotter har tappade jag nappen när jag vred på huvudet och hittade i stället tummen.
Min dotter har haft en period när hon stoppade fingrarna i munnen ganska ofta, men hon har aldrig sugit på dem på det där viset som jag sög på tummen. Kanske hade jag inte heller gjort det om jag fått vara hos min mamma från början.

Har man otur och använder nappen på ett dåligt sätt kan man få problem med att barnet inte suger på bröstet istället. Napp är nog bra om man verkligen har ett barn med extra stort sugbehov (eller om man inte ammar), men man ska nog fundera på hur man använder den. Det verkar också tyvärr vara vanligt att man ger napp för att tysta barnet, som en propp man stoppar igen munnen på det med. Det kan aldrig vara bra för kommunikationen att ge nappen hela tiden, så där som somliga gör.

***

Jag är mest intresserad av att möta mitt barn som hon är, och inte krångla till saker. Eftersom hon inte hade större sugbehov än att jag kunnat tillfredsställa det vid bröstet (och när hon var riktigt liten sög hon ibland på sin pappas överarmar och verkade trivas med det) hade napp bara varit ett störningsmoment. Tack vare de här funderingarna hamnade jag i alla fall här, och det trivs jag ganska bra med eftersom folk som håller till här verkar tänka ungefär likadant i mångt och mycket.